Etikett: månen

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

Av , , Bli först att kommentera 5

För femtio år sedan blev den sovjetiska kosmonauten Jurij Gagarin första människan i rymden. Om rymdkapplöpningen, dess bakgrund, syften, drömmar och betydelse, och vilka vår tids motsvarigheter kan tänkas bli, resonerar jag i några krönikerader nedan; med några bonuscitat och några fler rader här än vad som fick plats i morgondagens papperstidning, där dock Niklas Eriksson som vanligt på torsdagar bidrar med en skarpsinnig teckning.

——————————————————

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

" Stjärnskådandet måste vid sidan av läkekonsten ha varit den första ansatsen till vetenskap. De regelbundna växlingarna i månens faser från ny till nedan och stjärnskarornas vandring över natthimlen måste tidigt ha fyllt människan med undran och andakt."
(Rolf Edberg, 1982)

För femtio år sedan, 12:e april 1961, blev sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin den första människan i rymden, med ett varv i omloppsbana runt jorden som tog 108 minuter. Arkivbilderna har lockat till återblickar inte bara på Gagarins rymdfärd, utan på hela rymdkapplöpningen under 1960-talet, med den amerikanska månlandningen 1969 som höjdpunkt och kanske emotionell slutpunkt.

I återblickarna skimrar epoken av historiska bilder, berömda tal och banbrytande, vetenskapliga prestationer som förändrade människans syn på sig själv, sina gränser och sitt hem. Men det var en, om ordet tillåts, show mot cynisk bakgrund.
Rymdkapplöpningen mellan supermakterna leddes länge av Sovjetunionen, som 1957 blev först med en satellit i omloppsbana. Sovjetunionens försprång oroade USA och förstärkte en smygande, i efterhand påvisad som ogrundad, rädsla att USA höll på att bli frånsprungna militärt.

Det var en rädsla som John F Kennedy anspelade flitigt på i sin kampanj inför 1960-års presidentval. Tanken på en framtida sovjetisk, militär kontroll över rymden var ett vagt men uttalat amerikanskt mardrömsscenario. Nyheten om Gagarin tycktes bekräfta farhågorna.

Bara en dryg månad senare, den 25 maj 1961, höll Kennedy det tal till kongressen där han formulerade målsättningen att USA skulle sätta en människa på månen innan decenniets slut.

Kennedys talskrivare och nära medarbetare Ted Sorensen beskriver i sina memoarer några av de interna samtal som utspelade sig efter Gagarins omloppsfärd och som ledde fram till det nya beslutet. Konsensus rådde om att Sovjetunionens försprång i raketteknik var ointagligt i det korta perspektivet. Det gällde att hitta ett projekt där USA skulle kunna hävda sig ändå. Man spekulerade om att skicka en kapsel med två människor till rymden, att bygga ett rymdlaboratorium eller att skicka en obemannad farkost till månen, men avfärdade uppslagen.

Så föddes idén om att skicka en bemannad farkost till månen, ett projekt skriver Sorensen ”så stort, så komplext och så avlägset, krävande så många nya vetenskapliga och tekniska utvecklingar, komponenter och studier” att det kunde ge USA chansen att hinna ifatt och förbi Sovjetunionen.

Vem som tänkte tankarna först är inte det intressanta, utan godtyckligheten. Projektet blev månladdning, men hade kunnat bli något annat. Det viktiga var inte exakt vad som skulle göras, utan vilket intryck det skulle ge, att det skulle bräcka Sovjetunionen.

Vetenskapsmännen såg med viss avsmak på att sådana enorma summor skulle satsas på ett enskilt prestigeobjekt, när samma resurser fördelade på ett mer rationellt sätt skulle komma till långt större nytta. Men de insåg även, subtilt påminda av beslutsfattarna, att sådana resurser aldrig skulle ställas till förfogande om de inte kunde kopplas till militärintressen, spektakulära mål och nationell prestige.

Man hoppades att det med tiden skulle spilla över även till annan forskning, trots att det inte enligt normala mått mätt var en rimlig budgetprioritering.

Det finns en dubbelhet, en kvardröjande inre spänning, i jubileerna. Att människan for ut i rymden, och for till månen, hade inte med vetenskapliga landvinningar att göra – även om de flesta beslutsfattare säkerligen själva hoppades att den retorikens utfästelser skulle besannas – utan med säkerhetspolitiska överväganden. Det förstnämnda var motiveringar, det senare var motiv.

Det hindrar inte att de långsiktiga konsekvenserna blev mångdimensionella. Bilderna på jorden som ett litet, blåskimrande klot omgivet av ett väldigt universum, erfarenheterna från expeditionerna, känslan av att rymden plötsligt förvandlats från spekulation till resmål, att människans hemtrakt vidgats, hade stor psykologisk betydelse.

”Det här är personligt för mig, för när jag gick i junior high school var jag helt fängslad av rymdprogrammet, det fångade min fantasi. (…) En del av er vet att jag till och med skrev till NASA och frågade hur man kan bli en astronaut, och fick svaret att de inte antog kvinnor. Jag har levt länge nog för att se det förändras.”
Hillary Clinton

Rymdkapplöpningen var militär till sin plånbok, men dess hjärta hade fler kamrar och pumpade blod i fler än en riktning. De stimulerade ett nytt intresse för vetenskap och sådde frön till en ny insikt om globalt ansvar. Debatten om den sårbara jorden, om miljö och hållbarhet, tog ny fart i samma epok. Enbart en slump var det inte. Tidsandan fick något av det som Svenska akademin formulerade om Harry Martinsons författarskap, den fångade daggdroppen och speglade kosmos. Rymdfärderna både stärkte självförtroendet och ökade ödmjukheten.

”Under de allra sista åren har man börjat tala om ett tredje skede inom upptäckarhistorien, fjärranalysens: när information om jordytan kan förvärvas uppifrån, från ballonger och flygplan och under de sista årtiondena från raketer och framför allt från satelliter. Det utmärkande för detta skede skulle då vara kunskapsinhämtandet över stora sammanhängande ytor, till skillnad från det tidigare lineära, längs router. Karakteristiskt är vidare möjligheterna till global täckning och till ofta återkommande upprepning. (…) Kanske innebär fjärranalystekniken – i stället för att främst vara ett instrument för militära syften och hänsynslös exploatering – genom de ökade informationsmöjligheterna och öppenheten kring dem ett av de bästa redskapen i fredens tjänst.”
Gunnar Hoppe, Vetenskapsakademin, i forskarantologin ”Här här vi hemma. En antologi om modernt vetande” (red Edberg, Rolf), 1982

Men satsningarna skyndade också på en annan utveckling, som debattörer varnade för redan på sjuttiotalet och vars grundläggande frågeställningar och målkonflikter är högaktuella än i dag: storebrorssamhället i satellitövervakningens spår. Det storslagna rymmer alltid myntets båda sidor.

På 1960-talet blickade många upp mot månen som en ny kontinent, såg löften i stjärnorna och drömde om framtiden framför tv-bilderna från Apolloexpeditionerna. Vad blir motsvarande projekt för 2000-talet?

Rymdsatsningarna kommer att fortsätta förstås, nya rymdstationer att utvecklas, satellitanvändningen breddas, asteroider besökas; exklusiv rymdturism upp till en stunds tyngdlöshet är under utveckling. Och, jo, människor kommer att färdas till Mars också, och det kommer att beröra när de tv-bilderna förmedlas med fördröjning från den röda planeten.

”Allt svårfångat tar tid, det må gälla gravitationsströmmar eller signaler från andra civilisationer. I en kall rymd med åldersstigna strömmar av fotoner och gravitoner – troligen också av neutrinos – förblir vi ensamma med vårt öde, lika fjärran från atomkärnans innersta som från universums rand.”
Olof Rydbeck, professor i elektronfysik, i samma antologi.

Men hur universum än må stimulera fantasin, och även om sådana projekt kan få praktisk betydelse för mer handfasta frågor som energi- och resursförsörjning, lär det bli andra, mer jordnära framsteg som eggar mer nästa gång.

Kanske kommer de att ha med just energiförsörjning, förnyelsebar tillväxt och nya bränslelösningar för transporter på land att göra?

Eller kanske medverkar vi redan tillsammans i vår tids månlandning. De demokratiserande, frigörande möjligheter till kommunikation och kunskapsdelning som ny teknik, internet, datorer och mobila lösningar ger, grundlägger en frihetsrevolution, möjliggör fler frihetsrevolutioner, men förföljs också, hotas och missbrukas.

Det är stora perspektiv, banbrytande innovationer, och cynisk maktkamp i tanken. Vi drömmer inte passivt, utan utforskar själva. Vi är Gagarin i kapseln.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,