Etikett: Människor

Den fria, krångliga människan

Av , , 2 kommentarer 7

Rätten till våra egenheter, misstag, avvikelser och personligheter, och utrymmet även för att säga något ogenomtänkt emellanåt, i ett fritt, kreativt samhälle är utgångspunkten för några olika resonemang i den här ledarkrönikan, som börjar med det stolliga förslaget om tjockisskatt som fick uppmärksamhet häromdagen.

—————————————————————–

Den fria, krångliga människan

Det väckte stor uppståndelse för några dagar sedan när ett centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala på sin blogg föreslog att överviktiga ska tvingas betala högre skatt . Enligt resonemanget, inskränkt från början till slut, ligger överviktiga det offentliga större till last än de som äter och dricker normalt.
I princip alla tog, förståndigt nog, omedelbart avstånd från den genomstolliga idén, och även upphovsmannan själv har lämnat en ursäkt för ”mindre lämpliga skrivningar”.

Om det enskilda klavertrampet är inte så mycket mer att orda. Den mallade, stereotypa syn på människor och samhälle som förslaget återspeglar, och långt ifrån är ensamt om att uttrycka, förtjänar dock en djupare och mer kritisk diskussion än det tillfälliga hånet över en dumhet.
Förslaget återger en attityd som redan är utbredd och institutionaliserad i samhället, och som är ett djupgående hot mot den personliga integriteten, av skäl jag strax återkommer till.

Men en annan reflektion först: Vill vi ha politiker som då och då tänker högt och spontant, inte putsar varje stavelse tillsammans med mediekonsulter inför officiella presskonferenser – och håller sina friare tankar i små, interna kretsar – får vi räkna med att några alltid kommer att uttryckta sig häpnadsväckande ogenomtänkt och kanske i vissa fall systematiskt avslöja bristande lämplighet för sina uppdrag.

Hur allvarligt ett korkat uttalande belastar en politiker, om det ses som en isolerad dumhet eller som ett bevis på en i grunden orimlig samhällssyn, blir i slutändan en fråga från dem som gett förtroendeuppdragen, väljare och partimedlemmar. Och är uttalandet en i raden av märkligheter borde det rimligen få konsekvenser för förtroendet. Vi bör ställa höga krav när det gäller omdöme, världsbild och värderingsinstinkter på dem som innehar politiska uppdrag, och de kraven följer med även till nya kommunikationssätt.

Men enskilda dumheter, som inte är mer än just det, har de flesta av oss sagt, av tusen olika skäl. Då får man vara beredd på kritik och skratt. Ironin är ett skarpt verktyg för analys. Men när kritiken klingat ut behöver inte den enskilda grodan diskvalificera från fortsatta bidrag. Vi ska inte jaga bort alla som råkar säga fel eller avslöja en korkad åsikt, för då skrämmer vi bort de flesta från ansvarstagande överhuvudtaget. Kvar i den offentliga debatten, tömd på misstagets och nederlagets erfarenheter, blir då bara de överförsiktiga tåtripparna som aldrig tar en risk och de självnöjda dogmatikerna som aldrig tvivlar en sekund.

En komponent i skrattets natur är som bekant lättnaden över att ha undkommit ett dråpligt skeende man inser skulle ha kunnat drabba en själv. Det borde förstärka vår insikt om att människor är komplexa och levande varelser med många egenheter, som vi inte kan plocka ur dem som russin.
Hur vi mår, och hur vi orkar, och hur vi håller ut, och hur vi reser oss, som människor beror på så många saker att det är omöjligt att generalisera.

Och bortsett från alla andra invändningar, principiella och praktiska, som finns mot förslaget om skatt på övervikt har den allra starkaste med bristen på tolerans inför, och bristen på värdesättande av, människors komplexitet och ofullständighet att göra.
Det hänger nära ihop med övertron på värdet av det tillrättalagda, normerade och mallade.

Behovet av att beskriva och se på människor utifrån föreställningar om hur den och den ”borde vara” eller ”nog är” på grund av bakgrund, bostadsord, jobb, utbildning, namn, utseende, dialekt eller vad det än vara månde, präglar hela samhället. All form av teoretisk kollektivism och likriktning som vill frånta individer deras frihet att vara sig själva, med unika egenskaper, fri vilja och egna känslor, går hand i hand med skepsisen inför det som avviker, som inte riktigt går att ge en etikett.

När den auktoritära kollektivismen och nervositeten inför det särpräglade möts, uppstår ett svårtstoppat behov av att detaljstyra, lägga till rätta och genomlysa. Till sist skapas myndighetsfunktioner i syftet. Försök att göra oss till mönstermedborgare med ingrepp och standardiseringar som inte har någon botten av solidaritet med dem som far illa av ett fenomen, utan som utgår från en lust att kamma oss och få oss att passa in, är många.

Den avtagande respekten för personlig integritet och privatsfär, den växande acceptansen av centraliserad övervakning, är samma andas barn.

Men vi måste få ha något för oss själva, också vanor, annars går det inte. Tar vi ifrån oss själva rätten till alla små egenheter, oförnuftiga vanor, irrationella beteenden, misstag, felanalyser, hemligheter, förtroligheter, dumprat och idiosynkrasier trots att de inte skadar någon annan men håller oss själva uppe, då dör kreativiteten, friheten och mänskligheten. Det blir ett olidligt samhälle.

2 kommentarer
Etiketter: