Etikett: Norge

En fristad i Norge

Av , , 1 kommentar 8

Några rader om en politisk inspirationskälla, en socialdemokratisk tradition och en historia med ljusa och mörka skeden som vi kan lära av och som påminner oss om vår skyldighet att ge fristad åt och stå upp för förföljda, jagade och förtryckta människor som söker hjälp. Också den här i en lite längre version här än som fick plats i papperstidningen.

——————————————————————

När socialdemokraterna i Norge erbjöd en fristad

En av mina stora politiska inspirationskällor är den tyske socialdemokraten Willy Brandt. Hans politiska liv sammanfattar stora delar av det europeiska 1900-talet. Först i den mångåriga kampen mot Hitler och nazismen, som tvingade honom att fly till Norge och sedan Sverige. Och senare i kampen mot kommunismen – han var borgmästare i Västberlin när DDR-regimen upprättade Berlinmuren 1961.

Det var under hans tid som västtysk förbundskansler 1969-1974 som den nya politik av avspänning, utan eftergivenhet, gentemot Östeuropa inleddes som många anser bidrog till att underminera öststatsregimerna och förbereda murens fall, men som fick nazianstrukna högerextremister att önska och hota livet ur Brandt. 

Och det var hans efterträdare som förbundskansler, partikamraten Helmut Schmidt, som vägrade att ge efter för vänsterextrema Röda armé-fraktionens terrorvansinne under andra halvan av sjuttiotalet.

Sin sista stora insats gjrode han i samband med Berlinmurens fall 1989, när han ett par år före sin död – i samklang med Helmut Kohl – var pådrivande för återförening och europeisk försoning efter kalla kriget.

Brandts socialdemokratiska generation, som betydde så mycket för demokrati, välstånd och fred i Europa under andra halvan av 1900-talet, kände sig stå i stor tacksamhetsskuld till de nordiska länderna, och framför allt till de nordiska socialdemokraterna. Det var till Norge Willy Brandt flydde undan den nazistiska skräckregimen i början av 1930-talet. Han var inte ensam.

Tillsammans med motsvarande miljöer inom andra rörelser erbjöd de nordiska socialdemokraterna under andra världskriget fristäder för fördrivna, jagade människor som där kunde rädda sig till skydd och nya livschanser, fortsätta ett politiskt arbete, få möjlighet att vittna om pågående grymheter i hemländerna, ges tid och ro att samla lärorika erfarenheter för framtiden av hur demokratiska samhällen fungerar. Det senare fick genomgripande, och positiva, konsekvenser under efterkrigstiden.

Willy Brandt kom till Norge som halvrevolutionär med mycket skeptisk inställning till den demokratiska, reformistiska socialdemokratin. Men under sitt dryga decennium av studier, politisk kamp och journalistiskt arbete i Norge och Sverige, mognade han till en tolerant och vidsynt demokrat fullt ut. Han gavs en chans, och gav tillbaka. För resten av sitt liv behöll Brandt, som lärde sig norska flytande som ett modersmål, närakontakt till och varma känslor de norska och svenska socialdemokraterna.

En annan av hans generation viktigaste tyska socialdemokrater – den tidigare hårdföre Sovjetkommunisten Herbert Wehner, som bröt med stalinismen under sin tid i svenskt fängelse i slutet av andra världskriget och som sedan under decennier hade dödshot vilande över sig från både höger- och vänsterextremister – hyste liknande känslor.

Där, i minnet av nordiska fristäder för förföljda människor – men också i minnet av de många hjälpsökande under samma period som kallblodigt avvisades, stängdes ute eller, som vid baltutlämningen från Sverige 1945, slängdes ut, som aldrig fick någon fristad undan förföljelse och död – har vi en bra utgångspunkt för vidare reflektioner efter terrorn i Norge.

Även i vår tid är miljoner på flykt undan förtryck, övergrepp, intolerans och våld – även inom demokratiska länder, som vid förföljelsen av romer i EU – som behöver räddning, skydd och möjligheter att överleva. Förföljelserna kan vara utförda i ideologiers eller religioners namn, eller bara i en naken jakt på makt, resurser, syndabockar och andra människors underkastelse. Det spelar ingen roll, vi i demokratiska länder har en moralisk skyldighet att alltid erbjuda fristäderna, att öppna gränser och stå upp för de jagade och fördrivna.

Och vi får inte fastna i fällan att börja gradera förtryck utifrån vilka etiketter som används, vilka som faller offer eller vilken bakgrund förtryckarna har. Den som bara bekämpar ett visst förtryck, viss främlingsfientlighet eller en viss våldslära – men blundar för, ursäktar eller skönmålar andra – är inte mycket att hålla i handen när demokratin och friheten hotas.

I de nordiska länderna fann människor i ett kritiskt läge på 1930-talet fristad och skydd från nazismen, människor som sedan under ett halvt sekel förde en uthållig och principfast kamp mot alla former av förtryck, extremism, polarisering och våld. Många andra fick ingen fristad här heller, och ingen chans att överleva; övergivna av alla som hade kunnat hjälpa.

Terrordådet medvetet riktat mot ett socialdemokratiskt ungdomsläger i Norge – symbolen för en fin tradition av demokrati och engagemang – gör det ännu angelägnare att lära av historien, inte vika en tum för någon extremism och inte tveka en sekund att hjälpa de förföljda. 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Solidaritet med Norge och det öppna samhället

Av , , 3 kommentarer 6

I dag kom Oslo att fogas till den växande raden av städer som drabbats av våldsamma terrordåd med många döda det senaste decenniet. En kraftfull bomb detonerade vid den norska regeringsbyggnaden i huvudstaden, med enligt uppgift sju döda och många skadade som följd.

Terrorister världen över, oavsett angivna motiv eller tillhörigheter – och vem eller vilka som ligger bakom händelserna i Oslo är ännu inte klarlagt – har det gemensamt att de dödar urskiljningslöst men siktar in sig på det de hatar mest: det öppna samhället och demokratin, miljöer där människor kan röra sig i mångfald och tolerans, kontraster och fördragsamhet, samtal och glädje, oenighet och diskussion.
Deras mål är att skapa förtvivlan, trauma och skräck genom att slå till i hämningslös destruktivitet mitt i människors vardag. De vill skapa en förlamning som dödar samvaro, möten, rörlighet och kreativitet, därför att sådana mänskliga aktiviteter provocerar dem mer än något annat.

I Oslo var av allt att döma målet för bombattacken regeringsbyggnaden, en symbol för demokrati och folkstyre. Och det kan när detta skrivs inte uteslutas att den fasansfulla skottlossningen mot Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger utanför den norska huvudstaden en stund senare, med ännu flera döda, var en del av samma attack.

Norska myndigheter har uppträtt med sammanbitet, kompetent lugn under de första timmarna på ett sätt som torde bidra till att hålla situationen under kontroll så gott det går. Att Sverige, liksom det internationella samfundet, måste ställa upp för Norge med all den hjälp och solidaritet som krävs är självklart, som statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade i kväll.

Förutom sorgen, vreden och medkänslan med offren, och de oändligt många kloka och viktiga saker om demokratin och det öppna samhället som sägs när nyheten om terrordåd i vår närhet kommer, finns det två andra, vanliga reaktioner som vi måste kämpa med inombords och besegra.

Den eftergivna och den panikslagna.

Ett sätt att bearbeta det ofattbara med hur grymma människor kan vara är att söka efter förmildrande omständigheter, söker efterrationalisera och relativisera, för att det på något sätt kanske lindrar att tänka att det nog ändå finns ett begripligt skäl, en rationell förklaring till det vedervärdiga.

Så uppstår förklaringsmodellerna om hur alla på något sätt har skuld till attackerna, utom just terroristerna. Instinkten ligger alltid på lur att tänka att kanske om vi anpassar oss lite, kanske om vi backar lite, kanske om vi försöker förändra oss själva lite, så kommer terroristerna att bli mildare stämda och upphöra.

Så skuldbelägger demokratin sig själv, gör sig liten och osynlig. Det är en livsfarlig reaktion. Historien visar gång på gång att den hållningen är början på slutet.
Blodig terror kan inte förstås och får inte förklaras på det sättet, och den upphör aldrig när den vinner, den bara institutionaliseras och tar över allt i en ständig fasa. Det öppna samhället får inte backa och börja avskaffa sig självt i förebyggande syfte.

Den andra reaktionen är att vreden slår över i panik, symbolhandlingar och självdestruktivitet av annat slag, att det öppna samhället tappar tålamodet med just de värderingar och ideal terroristerna är ute efter att krossa. Risken är att vi faller för illusionen att det slutna, likriktade, kontrollerade samhället är säkrare, flyr in i den felaktiga slutsatsen att det öppna samhället inte kan mobilisera styrka, beslutsamhet och handlingskraft nog att försvara sig mot attackerna.

Då börjar jakten på kollektiva syndabockar. Då börjar överhuvudtaget vi-och-dom-tänkandet. Och då kommer den repressiva lagstiftningen, avstegen från rättsstaten i gråzonerna, som sprider permanent misstro och misstänksamhet. Men en sådan reaktion är också att ge efter för våldet, intoleransen och hatet, att ge terroristerna vad de önskar, att ge dem indirekt rätt om det öppna samhällets påstådda svaghet.

Båda reaktionerna är mänskliga när nyheten om det fruktansvärda kommer i första vågen. Men vi har inte råd att förvandla dem till vår långsiktiga hållning. Och vi behöver inte tvivla på att det öppna samhället är långt starkare än alla andra.

Terrorn kan förstöra och orsaka ofattlig sorg, för de drabbade och för oss alla i vår solidaritet med de angripna. Det kan förstumma oss med sin vidrighet, få oss att knäa inför grymheten och omänskligheten, få oss att förtvivla. Men den aldrig vinna över det öppna samhället i längden om demokratin, rättsstaten och medborgarna tillsammans bevarar en lugn beslutsamhet att inte låta sig skrämmas till eftergifter, att inte överge tolerans, mångfald och tillit till medmänniskor.

Tankarna går i solidaritet till Norge, och till alla offer för terror, våld och hat runt om i världen.

 

********************

Veckans slutord:

Jag har använt det ibland, men aldrig riktigt gillat det där skämtfulla citatet av Churchill om att demokrati skulle vara den sämsta statsformen, bortsett från alla andra. Det har, sedan det lämnat upphovsmannen, fått en bismak, som kanske är farligare än vi tror.

Det lämnar i många omtolkningar dörren på glänt till något slags föreställning om att det kanske ändå kan dyka upp en form för elitstyre, ett auktoritärt system, ett sätt att lyfta beslut och förvaltning upp ovanför lika och allmän rösträtt, fri debatt och mänskliga rättigheter, som en dag visar sig vara starkare, stabilare, uthålligare, livsdugligare – beroende vilka tillfälliga måttstockar demokratins fiender väljer att använda – än den krångliga demokratin.

Grundtanken är förrädisk: som om vi bör hålla fast vid de individuella demokratiska fri- och rättigheterna, inte för att de är de enda acceptabla, människovärdiga utgångspunkterna för ett gemensamt styresskick, utan för att demokratin råkar vara det som hittills fungerat minst dåligt.
Jag tycker inte att demokratins försvarare behöver erbjuda någon öppning åt sådana totalitära tankelekar.

Demokrati är inte det minst dåliga bland ännu sämre alternativ, utan det bästa och det enda alternativet. Kanske borde vi påminna varandra om det lite oftare.

3 kommentarer
Etiketter: ,