Etikett: oblomoveri

Ilja Iljitj Oblomov i våra hjärtan

Av , , Bli först att kommentera 4

Oblomov, den litterära symbolen för lättja, letargi, apati, tröghet; oförmågan att resa sig upp mer än till hälften ur soffan, är ämnet för den här lördagskrönikan. För den som inte läst romanen, är det ett lästips för sommarsoffan.

Jag har nämnt Oblomov en gång förut här på bloggen, i ett annat sammanhang.

—————————-

Ilja Iljitj Oblomov i våra hjärtan

”Så snart han druckit sitt morgonte, lade han sig på sin soffa med huvudet stött på armbågen och låg där och tänkte och tänkte utan att skona sina krafter, tills huvudet slutligen blev trött och tungt och hans samvete sade honom att han gjort nog för denna dag för det allmännas bästa. Först då kunde han besluta sig för att vila från sina mödor och byta ut denna tröttsamma ställning, som hörde ihop med hans arbete, mot en bekvämare.”
(Ur Ivan Gontjarovs roman ”Oblomov”, 1859)

Oblomov – i ett och ett halvt sekel har huvudpersonen i Ivan Gontjarovs roman fått symbolisera lättja, letargi, apati, tröghet; oförmågan att resa sig upp mer än till hälften ur soffan. Begreppet ”oblomoveri” – myntat på romanens sista sida och vidarefört av litteraturkritikern Nikolaj Aleksandrovitj Dobroljubov i uppsatsen ”Vad är oblomoveri?” samma år – har blivit ett begrepp för den helt övermannande håglöshet, olusten att fatta några som helst beslut och ta några som helst initiativ, som väl slumrar i de flesta av oss.

Oblomoveriet är ständigt närvarande som hot eller frestelse livet igenom, och när det tar över helt kan det få förödande konsekvenser.
Men är Oblomov skurk eller hjälte?

”Och då älskade Oblomov att drömma sig bort, att leva i sin egen nyskapade värld. Han var icke främmande för mänskligheten, för dess sorger och elände, han kunde gråta bittert över dem i sin själ, han kunde lida outsägligt, han kunde känna en oändlig längtan någonstans långt bort – och det var väl i grunden upp till den värld dit Stolz en gång velat föra honom med sig… Då rann milda tårar nedför hans mjuka kinder…”

En roman är aldrig en tidlös klassiker när den skrivs, utan har alltid rötter i en bestämd tid och plats. Man måste börja där, för att förstå vad författaren såg kring sig. Oblomov, som förblir liggande genom hela romanens första del, dryga 170 sidor, står som en symbol för den ryska adeln vid mitten av 1800-talet; ett historiens väntrum när tsarväldets gamla godsägarfeodalism börjar skava mot en accelererande industrialism och utmanas av nya politiska rörelser. Det var författarens egen epok, som han både gisslade och tjänade.

Gontjavov, född in i adeln som son till en välbärgad köpman, och själv stillsam ämbetsman till yrket, lär inte ha saknat släktskap med sin mest kända litterära skapelse, om än på rätt sida gränsen av den totala passiviteten. Men Gontjarovs roman hade inte blivit en klassiker om den inte fångat något med giltighet i alla tider, ett fenomen med räckvidd långt utanför de ryska godsen, med relevans för varje själ.

Oblomoveri har också hunnit bli en referens i de mest skilda sammanhang, inte bara inom litteraturvetenskapen, den specialiserade psykiatrin eller i specifika skildringar av den förrevolutionära epoken i Ryssland.

”Det kunde också hända att han uppfylldes av vrede över världens ondska, över människornas lastbarhet, lögner och förtal, och han kunde känna en varm önskan att upplysa världen om det onda, tankarna korsade varandra i hans huvud, de böljade fram som havets vågor och mognade gång på gång till en eller annan ädel föresats, blodet sjöd, pulsarna bultade, musklerna spändes, föresatserna blev till en okuvlig längtan — och med strålande ögon ligger han där, han ändrar ställning en gång och två, han reser sig upp till hälften, han sträcker fram handen och ser sig inspirerad omkring, och i detta ögonblick kunde man verkligen vänta sig att denna ädla strävan skulle utlösa sig i handling, man väntar sig ett stordåd…”

Bor det en Oblomov inom dig? Säger du att han aldrig viskat i ditt öra, är jag tveksam om jag tror dig. Men Oblomov är en inre följeslagare, som vi inte gärna berättar om.

De där dagarna när det känns som en oöverstiglig kraftansträngning att överhuvudtaget kliva upp ur sängen, när instinkten är att dra ihop sig inombords och gömma sig för omvärlden, när varje oväntad påstötning eller plötsligt krav utlöser ångest och kval, när varje ansats till handlingskraft dör innan den fått oss ens ur soffan. Man kliver väl upp ändå, går till plikterna, hur de än ser ut, men Oblomov skriker av protest hela vägen ibland. Oblomov är med, gäspar, frågar viskande om det är värt det.

Vi lever fortfarande i en tid när det kan ge status att tala om kroppsliga krämpor men svävar stora tabun kring själsliga tillstånd – trots att den psykiska ohälsan kartläggs allt bättre. Och länge avfärdades psykisk ohälsa som ett lyxproblem, vilket det var i så mening att bara de rikaste hade råd och skyddsnät nog att kunna känna efter. Det skapade ett tigande kring frågan i övriga samhället, inom slitsamma yrken med sämre villkor och tuffare miljöer där problem hade behövt uppmärksammas.

”Men då ser han himlen rodna i väster, dagen lider mot sitt slut och med den lägger sig också Oblomovs överspända krafter till ro, stormen bedarrar, blodet flyter åter lugnt i hans ådror, huvudet blir nyktert som förr. Långsamt och tankfullt vänder sig Oblomov på rygg och blickar vemodigt ut genom ut genom fönstret, följer sorgset solen där den går ned bakom det stora fyravåningshuset.
Hur många, många gånger han sett denna solnedgång!”

Hur kommer de sociala medierna att påverka, förstärka eller försvaga, sådana tabun? Vem vill störa i idyllen, med att berätta att det känns skit och blir värre? Forskningen är bara i början av att undersöka hur nya normer skapas i de sammanhangen, där instinkten är att presentera en yta som inte förstör stämningen, som inte känns för svårhanterlig, svårsmält.

Är Oblomov skurk eller hjälte? I en aktivistisk epok när den personliga hälsan och de personliga livsstilsvalen håller på att politiseras, och byråkratier och beslutsfattare kasta intresserade blickar på vad vi äter, hur vi rör oss, vad vi unnar oss – kanske Oblomov är på väg att gå från att symbolisera ett entydigt förfall, en flykt från ansvarstagande, till att också få ett slags status som motståndshjälte.

Inte så att han saknat lovsångare genom åren som ryckt honom ut ur kontexten av dåsig rysk överklass och sett honom som en radikal protestledare mot hets och jakt på effektivitet och lönsamhet. Kanske blir den tolkningen vanligare framöver?

Oblomov inte bara som symbol för ett hopplöst fall, utan också som ett medvetet val, ett slags vägran att vara alltför flitig och framgångsrik, åtminstone i delar av vår vardag? Men också som ett vittnesmål om att ytan är just en yta, och att det finns en värld där bakom, och att det inte bör tabubeläggas att den sällan är bara idyllisk.

Vore Oblomov en bra symbol i sådana sammanhang, en ur sitt sammanhang lätt skruvad referens i debatter om arbetsliv och arbetsförmåga? Jag vet inte. Någon förebild är han inte. Men han finns inom oss vare sig vi vill eller inte.


”Och så, om morgongen, började livet ånyo med sina drömmar och sina planer!”
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,