Etikett: Våld

Ingen ska behöva tåla våld i skolan

Av , , Bli först att kommentera 4

Domen i Gällivare tingsrätt om att en lärare som misshandlats och dödshotats inte ska få skadestånd eftersom läraryrket kan jämföras med polisyrket, och Uppdrag gransknings program i veckan om internatet Lundsberg, är ämnet för den här lördagskrönikan.

En tidigare krönika på liknande tema: Är du klumpig får du skylla dig själv

—————————————–

Ingen ska behöva tåla våld i skolan

Det var en obegriplig och stötande dom som föll i Gällivare tingsrätt häromdagen, när rätten slog fast att en lärare som misshandlats och dödshotats av en elev inte ska ha något skadestånd, eftersom: ”tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis.”

Upprördheten över domen har varit berättigat stor från de flesta håll. Framför allt är det tingsrättens motivering, som placerar in läraryrket i samma kategori som polisyrket (!), som varit föremål för hård kritik. ”Lärare ska inte tåla detta”, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, i ett försiktigt understatement. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén menar i ett pressmeddelande att ”domen strider mot väl etablerad praxis vad gäller skadestånd för lärare som utsatts för våld i arbetet, det har flera hovrätter fastställt tidigare”.

Tingsrättens resonemang är naturligtvis helt oacceptabelt. Det skapar oklarhet om vad som ska anses vara rimligt i en lärares arbetsmiljö. Det försvårar ytterligare möjligheterna att locka in unga människor till lärarutbildningarna. Och det sänder signalen att våld och trakasserier i skolan är något normalt och oundvikligt, något alla inblandade får räkna med.

Men tyvärr återspeglar det flera årtiondens förskjutning i synen både på lärarnas roll och på mobbning i svensk skoldebatt. Lärarnas ställning har ifrågasatts och underminerats, inte bara när det gäller ekonomi och arbetsvillkor, utan också ideologiskt. Ibland låtit som att lärare ska reduceras till just ett slags passiva rastvakter, som får finnas på plats, men helst inte ska störa med någon form av kunskapsförmedling eller ens ett grundläggande upprätthållande av ordningen.

Kunskaps- och bildningsperspektivet har ansetts som något fult och insatser mot trakasserier och våld i skolan har misstänkliggjorts som något reaktionärt, istället för att ses som en självklar förutsättning för alla elevers rätt till en trygg, säker och kreativ arbetsmiljö.

Föreställningen att det faktiskt finns mobbingoffer i skolan som vuxenvärlden har en skyldighet att försvara och ta ställning för, inte skuldbelägga och tvinga att flytta från skolan som en bestraffning för att de skapat krångel genom att bli misshandlade, har fått somliga att säga sig rysa.

Så groteskt förvriden var svensk skoldebatt länge, att mobbingoffer sveks gång på gång av styrande politiker, av blundande skolledningar och av aggressiva debattörer, som försökte stämpla det som något fult och konservativt att kräva krafttag mot våld i skolan.

Offer fick flytta, eller tvingades höra antydningar om hur det ändå på något sätt kanske var deras eget fel att de inte passat in, eller att de åtminstone inte var mer att beklaga än dem som slog. Och därigenom fick inte heller de som stod för våldet någon hjälp eller någon stöttning för att bryta ett destruktivt beteende, eftersom vuxenvärlden indirekt gjorde klart att det som hänt gick att lösa enklast genom att avlägsna den som mobbats.

Den starkas rätt, den svagas självskuld, som något progressivt, något antiauktoritärt? Tack och lov återfinns den hållningen nu mest hos de sista, dogmatiska entusiasterna från hopplöst förlorade år i svensk skoldebatt. Men den aktuella domen aktualiserar på nytt frågan om hur läraryrkets status ska kunna återupprättas, och hur föreställningen att våld är något oundvikligt i skolan ska kunna motverkas.

I veckan följde också Sveriges Televisions samhällsprogram Uppdrag granskning upp den långvariga kritiken, bekräftad av skolinspektionen förra året, mot internatskolan Lundsberg.

Det var nya vittnesmål om ritualiserade misshandlar, pennalism, nollning och allmänt svineri som en bestående tradition på skolan under generationer. Det är samma bedrövligt likgiltiga, eller rentav ursäktande, syn på förnedring och övergrepp som en del av ett slags inofficiell elitfostran, till något slags kamratanda, som länge fanns även inom militären, som funnits på sina håll inom idrottsrörelsen och som funnits utbrett på svenska skolgårdar historiskt, även givetvis i vanliga skolor.

Internatformen är ändå omvittnat problematisk i det här sammanhanget, med skandaler som förtigs och ignoreras, med elever som lider i det tysta, eftersom vuxenvärlden retirerat och en osund kollektivistisk lojalitetskultur odlas. Att en sådan skola sedan är populär hos föräldrar som skickar elever dit, eller fungerar bra för många av eleverna – eller att det bara är en mindre grupp som står för övergreppen – är ingen ursäkt för övergrepp på någon alls överhuvudtaget.

Det finns en intressant koppling mellan den ofta förljugna romantiseringen av tidigt elevstyre och misstänkliggörande av vuxnas betydelse från påstått progressiva röster och samma förljugna romantisering av elevmakt inom elitinternaten.

Tyvärr förnekar sig ledningen på Lundbergs inte, utan verkar återigen mer upprörd över granskningen, än av missförhållanden som verkar sitta i skolans väggar, precis som för ett halvår sedan när företrädare för stiftelsen bakom skolan talade om att övergreppen skett med ”glimten i ögat” och handlar om kärvänliga klappar.
Så kan man också uttrycka en fostran i den starkas rätt, och den svagas skyldighet att inte ta så illa upp, att acceptera vad det är som gäller i en hierarki med straffkultur och enad fasad utåt.

Pennalisminstitutioner, skitsamma hur mäktiga skyddsvakter ur samhällseliten de har, som inte ens klarar av att erkänna problemen, ska bommas igen och läggas ned.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Förstämning och många tankar efter attacken

Av , , Bli först att kommentera 5

Knivattacken i Umeå mot Bostadens ordförande och fullmäktigeledamoten Bernt Andersson väcker förstämning, bestörtning och många tankar. Polisens rubricering av brottet som mordförsök understryker hur brutalt överfallet var.

Så länge motivet är okänt och gärningsmannen inte är gripen är det omöjligt att dra djupare slutsatser eller söka förklaringar. Det ligger självklart nära till hands, när en framträdande kommunpolitiker angrips med våld, att fundera på eventuella bakomliggande politiska motiv. Men det vore meningslöst och onödigt, i ett skede där fakta ännu saknas och ingen hotbild är känd, att spekulera vidlyftigt och utan substans.

Låt oss i stället först stämma in i den starka förhoppning många umebor uttryckt under dagen om att Bernt Andersson trots de mycket allvarliga skadorna ska få återhämta sig, tillfriskna och snart under omständigheterna må bättre igen – och att polisens utredningsarbete ska leda till att brottet klaras upp så snabbt som möjligt .

Som alla våldsdåd river även detta upp rädsla, oro och frågor av allmängiltig karaktär om samhällsutvecklingen och den lokala tryggheten. Trots att Umeå är en till vardags förhållandevis lugn stad med låg brottslighet och god stämning, så kan det grova våldet drabba människor även här. På det finns ett antal exempel från senare år. Det kan man tyvärr aldrig helt skydda sig mot i något levande samhälle.

Men när antalet enskilda fall av meningslöst våld i stad blir större finns det alltid skäl att vara uppmärksam på underliggande orsaker och tänkbara förklaringar. Även om varje brott har sin egen unika bakgrund och tragedi, kan den samlade bilden också ge ledtrådar om när hela samhället måste öka energin, närvaron och eftertanken i det våldsförebyggande arbetet.

Det blir lätt att diskussioner handlar om det – viktiga – polisiära arbetet. Det är naturligt när något otäckt just har inträffat och ett brott är ouppklarat. Men det våldsförebyggande arbetet är utom i undantagsfall en polisiär fråga i första hand. Och det är alltid värt att påminna om.

Vi får inte glömma att allt det förebyggande, sociala och kulturella, arbete som sker på vardagsbasis i föreningar och inom kommunen, för att skapa sammanhang, gemenskaper och stimulerande mötesplatser där medmänniskors problem kan fångas upp i tid, fortfarande är det bästa, bredaste och effektivaste sättet att hindra att en våldsutveckling eskalerar utöver enskilda dåd.

Insikten om hur värdefullt och meningsfullt det långsiktiga arbetet är, insikten om att vi behöver och måste ta hand om varandra i en vardag där hårda konflikter, stressad likgiltighet och obetänksamma ord ibland tar onödigt stor plats, måste vi ständigt vi vårda, och gärna lite ömmare.

Tankarna i dag går till Bernt Andersson och hans omgivning.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,