Den socialistiska nomenklaturans lägenheter och semesterparadis.

Det är mycket jag inte känt till om fackförbundens lägenheter och semesteranläggningar och fortfarande finns nog mer än jag någonsin anat. En annan potentat, inga jämförelser i övrigt, Josef Stalin ägde egentligen ingenting annat än oförbrukade lönekonton men levde ändå lyxliv i luxuösa datjor med horder av tjänstefolk. Mao Tse Tung hade ett stort antal slottsliknande anläggningar runt om i Kina som stod och väntade på diktatorns eventuella besök. Varje anläggning hade mängder av statsanställd personal som väntade och väntade på det där sällsynta besöket. Det är väl sådant som menas med fast anställning i proletariatets diktatur. Jag jämför alltså inte våra fackföreningsledare med de kommunistiska skräcködlorna men vill visa att en formellt ’medellös’ ändå kan leva ett ganska luxuöst liv. Om han/hon nu känner ett stort behov av det.

Jag är förmodligen enfaldig men jag har trott att facktopparnas höga löner, långt, långt över vad medlemmarna tjänar, motiverades av att de efter de slitsamma arbetsmånaderna skulle kunna köpa sig en semestervistelse eller att de skulle kunna finansiera anskaffande av bostäder på tjänsteorterna. Vad jag nu börjat förstå så har fackförbunden stora fastigheter med lägenheter som hyrs ut enligt vissa regler som tycks vara så rymliga att folk i nomenklaturan kunnat berika både sig själva och sina anhöriga. Det har varit ett antal sådana ’affärer’ under årens lopp.

Till lägenhetsförmånerna kan nu läggas turistförmåner vid medelhavet. Är man styrelseledamot i ett fackförbundsägt semesterparadis i Italien kan styrelsemöten förläggas till den orten och simsalabim åker man dit med fulla tjänstereseförmåner. I aktuellt fall med Vanja L-Wedin och TCO:s Sture Nordh har make/maka följt med och bott i dubbelrum utan att ta upp det som en förmån i deklarationen.

Hur som haver. De höga fackpamparna har inte bara höga löner och ersättningar i miljonklassen, de har dessutom förmåner på lägenhetsmarknaden via facket och möjligheter att turista i fackets egna anläggningar vid Medelhavet. Var det inte författaren mm Anders Isacsson som skrev boken om den socialdemokratiska nomenklaturan som under ett halvsekels maktinnehav börjat likna en ny adel?

Jag har i årtionden trott att facket var facket och inget mer än facket. Nu känner jag ett behov av att få veta hur mycket fastigheter och semesteranläggningar de centrala fackförbunden äger och administrerar via olika stiftelsekonstruktioner med höjdarna som styrelseledamöter. Finns det ytterligare förmåner som allmänheten inte känner till? Rabatter till familjen på flyget t ex?

Eftersom jag själv under mitt långa och strävsamma liv varken haft tid eller råd att flänga runt till de olika turistparadisen är det förstås avundsjukan som satt fart på reptilhjärnan…