Jag har nu läst Thomas Tynanders bok om Allan Mann som stred mot Sovjetunionen i finska vinterkriget 1939-40 och sedan i kriget mot Nazityskland 1940-45. Det är fullkomligt häpnadsväckande händelser som beskrivs. Allan Mann själv var under sin livstid väldigt tystlåten om sina bravader och det mesta i boken har Allan Manns många vänner bidragit med och förstås öppna källor och tidningsartiklar. Även dottern Benedikte har bidragit med vad hon vet.

Tynander började med avsikten att boken egentligen skulle bli ett filmmanus men utvecklade sig till en blandning av roman-faktabok och filmmanus på 470 sidor. Bra enligt min mening! Nu är det bara för någon filmregissör att förverkliga filmen om den svenske och finsk-norske krigshjälten! Finland har ju sitt epos ”Okänd soldat” och Norge har sina hjältefilmer om sprängningen av ”tungvattenfabriken” och ”Den tolfte Mannen”. Det är på tiden att svenskars insatser lyfts fram som kontrast till det avrustade Sveriges krypande inför Hitler fram till Stalingrads fall.

Jag hade Allan Mann som lärare i fysisk träning och närstrid på Krigsskolan Karlberg 1964-65 och och Allan var en hårding. Han instruerade om olika närstridstekniker och sedan kom vår skräck, demonstrationer om hur kampmetoderna skulle utföras. ”Jag vill ha en frivillig” begärde han och vi kadetter försökte se till att stå längst bak så det blev turbulens i kadetthögen! Mann pekade emellertid snabbt ut ett ”offer” och vi andra kunde andas ut. De flesta övningar innebar rejäl fysisk smärta för den kadett som skulle föreställa fiende. Sedan vidtog övningar kadett mot kadett och det blev något mindre smärtsamt. Mann hann dessutom med att vara lärare i närstrid för fallskärmsjägare i både Storbritannien och Norge.

Allan Mann var kompromisslös när det gäller motståndet mot både kommunismen och nazismen. Sista dagen av Finska Vinterkriget skadades Mann av ett granatsplitter som tog bort några tår på ena foten. .
De värsta fysiska skadorna råkade Allan Mann ut för i striden om Narvik i maj 1940. Han och en grupp skulle rensa en järnvägstunnel ca 9 km väster om Riksgränsen i norr. Tunneln i fråga hade en vägg på norra sidan bestående av träbeklädnad som alla sett som åkt malmbanan Abisko-Narvik. Ledare för gruppen var en fransk fänrik i Främlingslegionen. Mann tiggde ihop 6 st handgranater som bands ihop till en buntladdning som han kastade in i tunnelöppningen. Det blev förstås en förskräcklig detonation och och Allan Mann kastas bakåt med svåra skador i bröstkorg och buk. Även den franske fänriken är skadad, främre delen av ena foten bortsprängd. Det hela slutar med att Allan Mann förfärdigar en slags pulka som han lägger fransmannen i och startar flykten mot den svenska gränsen eftersom en tysk styrka närmade sig. Efter ohyggliga strapatser korsar de den svenska gränsen och nu är fransmannen medvetslös och nu förlorar även Allan Mann medvetandet. Det är snödrev i kalfjället. Kirurgerna i Kiruna tyckte att det borde ha varit fransmannen som dragit Mann till Sverige i stället för tvärtom när de jämförde skadorna. Mann och fransmannen blev dock vänner för livet.

En svensk gränspatrull råkar få syn på den sittande, medvetslöse fransmannen och åker dit. Under arbetet med att få med sig den medvetslöse fransmannen hittar de den likaledes medvetslöse Allan Mann under snön. Han har svag puls och de tror inte att han ska överleva. Nu fraktas de båda medvetslösa krigarna till Kiruna lasarett där de tinas upp och väcks upp ur medvetslösheten och opereras. Allan Mann vårdas sedan på Karolinska Sjukhuset i Stockholm i drygt 2 månader eftersom bukhinneinflammation tillstött.

För denna hjälteinsats belönades Allan Mann med Frankrikes högsta utmärkelse i strid. På begravningen dec 2005 av Allan Mann i Solna representerades Finland, Frankrike, Storbritannien och Norge av sina ambassadörer. Allan Mann blev 84 år. Det vore skamligt av Sverige om inte Tynanders bok blir film. Mann riskerade livet från jan 1940 – maj 1945 i demokratins tjänst. Boken är stundtals andlöst spännande under striderna i Norge 1940 och kurirverksamheten till Norge 1940-45.

Jag intygar!