Partiledardebatt med rörelser i partilandskapet

Duellen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas Håkan Juholt i gårdagens partiledardebatt blev inte särskilt uppbygglig. Juholt var lika skrikig i sina motsägelsefulla utfall som socialdemokraterna varit under hela partiets nedgång via två historiska valnederlag. Han fick hetsiga applåder av den egna, frälsta hejarklacken – ett oroande tecken för den som vill vinna bredare stöd.

Dessvärre lockade Juholt frustande stil fram ett torrt och perspektivlöst mästrande hos Reinfeldt – ingen kan hänvisa till det finanspolitiska ramverket med samma gravallvar. Det är en fara för Reinfeldt i debatterna framöver, att han inte får grepp om den debattglade Juholt samtidigt som denne lockar statsministern in i manér som får det hela att likna ett allmänt idéfattigt gräl.

Men frågan är om inte för mycket av spekulationerna i förhand handlat om den duellen, som sitter fast i en gammal blockpolitisk dramaturgi. Det mest relevanta hände på annat håll och i andra replikskiften, i ett partilandskap som förändras.

Nivån höjdes när de mindre partierna tog över anföranden och repliker – Gustav Fridolin, som gjorde en bra debut som grönt språkrör, Jan Björklund, som hade skolfrågorna i sin hand och i sitt anförande lyfte blicken till utvecklingen i Nordafrika, Maud Olofsson, som tog upp kvinnors företagande, och Göran Hägglund, i en otacksam roll som sist ut av alla debattörer, hade alla sina lyckade ögonblick. Och även Lars Ohly hade en viktig poäng när han i ett replikskifte höll trycket uppe i frågan om vård för papperslösa.

Påtaglig och intressant är framför allt den blandning av kontaktförsök inför framtiden och konkurrens om samma väljare som råder mellan allianspartierna och miljöpartiet. Mot bakgrund av Sd:s allt mer uttalade hopp att kunna locka in socialdemokraterna i ett närmare samarbete, och hoten om nyval i höst som en tänkbar följd av det, bör alliansen (inte minst folkpartiet och centerpartiet) och miljöpartiet vårda sitt samtalsklimat, hålla dörrarna till varandra öppna och våga blicka bortom blockpolitiken.

De kan locka fram det bästa ur varandra. Ett sådant samarbete vore inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

För övrigt är det en kollektiv pinsamhet för de svenska partierna att en riksdagsdebatt mellan åtta partiledare bara rymmer en kvinna.