En fristad i Norge

Några rader om en politisk inspirationskälla, en socialdemokratisk tradition och en historia med ljusa och mörka skeden som vi kan lära av och som påminner oss om vår skyldighet att ge fristad åt och stå upp för förföljda, jagade och förtryckta människor som söker hjälp. Också den här i en lite längre version här än som fick plats i papperstidningen.

——————————————————————

När socialdemokraterna i Norge erbjöd en fristad

En av mina stora politiska inspirationskällor är den tyske socialdemokraten Willy Brandt. Hans politiska liv sammanfattar stora delar av det europeiska 1900-talet. Först i den mångåriga kampen mot Hitler och nazismen, som tvingade honom att fly till Norge och sedan Sverige. Och senare i kampen mot kommunismen – han var borgmästare i Västberlin när DDR-regimen upprättade Berlinmuren 1961.

Det var under hans tid som västtysk förbundskansler 1969-1974 som den nya politik av avspänning, utan eftergivenhet, gentemot Östeuropa inleddes som många anser bidrog till att underminera öststatsregimerna och förbereda murens fall, men som fick nazianstrukna högerextremister att önska och hota livet ur Brandt. 

Och det var hans efterträdare som förbundskansler, partikamraten Helmut Schmidt, som vägrade att ge efter för vänsterextrema Röda armé-fraktionens terrorvansinne under andra halvan av sjuttiotalet.

Sin sista stora insats gjrode han i samband med Berlinmurens fall 1989, när han ett par år före sin död – i samklang med Helmut Kohl – var pådrivande för återförening och europeisk försoning efter kalla kriget.

Brandts socialdemokratiska generation, som betydde så mycket för demokrati, välstånd och fred i Europa under andra halvan av 1900-talet, kände sig stå i stor tacksamhetsskuld till de nordiska länderna, och framför allt till de nordiska socialdemokraterna. Det var till Norge Willy Brandt flydde undan den nazistiska skräckregimen i början av 1930-talet. Han var inte ensam.

Tillsammans med motsvarande miljöer inom andra rörelser erbjöd de nordiska socialdemokraterna under andra världskriget fristäder för fördrivna, jagade människor som där kunde rädda sig till skydd och nya livschanser, fortsätta ett politiskt arbete, få möjlighet att vittna om pågående grymheter i hemländerna, ges tid och ro att samla lärorika erfarenheter för framtiden av hur demokratiska samhällen fungerar. Det senare fick genomgripande, och positiva, konsekvenser under efterkrigstiden.

Willy Brandt kom till Norge som halvrevolutionär med mycket skeptisk inställning till den demokratiska, reformistiska socialdemokratin. Men under sitt dryga decennium av studier, politisk kamp och journalistiskt arbete i Norge och Sverige, mognade han till en tolerant och vidsynt demokrat fullt ut. Han gavs en chans, och gav tillbaka. För resten av sitt liv behöll Brandt, som lärde sig norska flytande som ett modersmål, närakontakt till och varma känslor de norska och svenska socialdemokraterna.

En annan av hans generation viktigaste tyska socialdemokrater – den tidigare hårdföre Sovjetkommunisten Herbert Wehner, som bröt med stalinismen under sin tid i svenskt fängelse i slutet av andra världskriget och som sedan under decennier hade dödshot vilande över sig från både höger- och vänsterextremister – hyste liknande känslor.

Där, i minnet av nordiska fristäder för förföljda människor – men också i minnet av de många hjälpsökande under samma period som kallblodigt avvisades, stängdes ute eller, som vid baltutlämningen från Sverige 1945, slängdes ut, som aldrig fick någon fristad undan förföljelse och död – har vi en bra utgångspunkt för vidare reflektioner efter terrorn i Norge.

Även i vår tid är miljoner på flykt undan förtryck, övergrepp, intolerans och våld – även inom demokratiska länder, som vid förföljelsen av romer i EU – som behöver räddning, skydd och möjligheter att överleva. Förföljelserna kan vara utförda i ideologiers eller religioners namn, eller bara i en naken jakt på makt, resurser, syndabockar och andra människors underkastelse. Det spelar ingen roll, vi i demokratiska länder har en moralisk skyldighet att alltid erbjuda fristäderna, att öppna gränser och stå upp för de jagade och fördrivna.

Och vi får inte fastna i fällan att börja gradera förtryck utifrån vilka etiketter som används, vilka som faller offer eller vilken bakgrund förtryckarna har. Den som bara bekämpar ett visst förtryck, viss främlingsfientlighet eller en viss våldslära – men blundar för, ursäktar eller skönmålar andra – är inte mycket att hålla i handen när demokratin och friheten hotas.

I de nordiska länderna fann människor i ett kritiskt läge på 1930-talet fristad och skydd från nazismen, människor som sedan under ett halvt sekel förde en uthållig och principfast kamp mot alla former av förtryck, extremism, polarisering och våld. Många andra fick ingen fristad här heller, och ingen chans att överleva; övergivna av alla som hade kunnat hjälpa.

Terrordådet medvetet riktat mot ett socialdemokratiskt ungdomsläger i Norge – symbolen för en fin tradition av demokrati och engagemang – gör det ännu angelägnare att lära av historien, inte vika en tum för någon extremism och inte tveka en sekund att hjälpa de förföljda. 

Etiketter: , ,

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>