När tovningen räddades i Västerbotten

Tovningen var i mitten av förra seklet en hemslöjdsteknik som höll på att falla i glömska. Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovning, sprida kunskap om tekniken på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet.

Om det handlar sjätte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————————

När tovningen räddades i Västerbotten

”Kan man åstadkomma tyg utan att börja med en tråd?”

Så inledde Katarina Ågren – då verksam vid Västerbottens museum och mitt uppe i en storartad kulturhistorisk räddningsaktion – en artikel i tidskriften Västerbotten, nummer 4, 1969.

Visst kan man. Den kallas att tova, tekniken att förvandla ull till filt med hjälp av karda, vatten, såpa och handkraft. Nästan alla i dag känner till begreppet, och många vet ungefär hur det går till. Ågren beskriver i artikeln grundförfarandet, som går att spåra ända tillbaka till förhistorisk tid:

”Den spunna tråden är ju nödvändig när man väver, stickar, virkar, syr – ja för de flesta textila tekniker. Men fram till vår tid har många behärskat en sådan teknik, filtningen eller ”tovningen” för att använda den dialektala benämningen. Man har lagt flera lager kardad ull över varandra, hällt varmt såpavatten på och sedan försiktigt gnuggat med händerna tills ullen filtats ihop till en sammanhängande massa.”

Tekniken lärs nuförtiden regelbundet ut på hemslöjdskurser. En del vågar sig på egna försök hemma med julafton och intet ont anande släktingar i sikte. Men, hur märkligt det än kan låta, tovning var i mitten av förra seklet en tradition på väg att försvinna i glömska. Varför hålla på med det där gamla, bökiga?

Så sker ofta, när rationella, praktiska skäl för en verksamhet – ofta förknippad med armod – försvunnit, men det kulturhistoriska värdet ännu inte står klart. En generation är trött på det och en annan har fullt upp med sitt. I sådana övergångsfaser kan traditioner gå förlorade, eller räddas i sista stund.

Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovningen, sprida kunskap om den på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet. Tio år tidigare hade hon och Västerbottens museum tillsammans med Västerbottens läns hemslöjdsförening, bland annat Karin Lundholm, börjat med slöjdinventeringar. De stötte på Viola Asplund i Nyliden, som fortfarande tovade.

1976 skrev Ågren sedan en av de mest gedigna slöjdböcker jag läst: ”Tovning. Att göra filt av ull: sockar, vantar, mössor, hattar och fria dekorativa textilier”.

Ågren är en entusiastisk men grundlig pedagog. Hon förenklar inte, men förklarar. Det handlar om hantverkstekniker, med många nyanser, som måste läras. Att ta dem på allvar, blir en hyllning till skickligheten hos dem som av nödtvång, men i skaparkraft, utvecklat hantverket. Att förvandla nödtorftet till det funktionella, trivsamma (varma!) och vackra, var ett hantverkets utmaning.

I ”Tovning” gås det mesta igenom, från filtens globala historia, via ullkvaliteten hos olika fårraser till faktorer som påverkar filtningsförmåga hos ull (epidermiefjällens struktur, fiberns krusighet, fiberns finhet, fiberns elasticitet, pH-värdet hos valkvätskan, temperaturen, fiberns rörelsefrihet, fuktigheten, tryck och tiden).

Och det bjuds också ett par nedslag i världshistorien, där konsten att filta gör sig påmind redan tidigt. Soldaterna i det gamla Grekland utrustades med huvudbonader av filt. Alexander den stores amiral Nearchus omtalar 325 år f Kr filt. I det gamla Rom var filtmössan ”en sorts symbol för friheten. När en slav frigavs rakades hans huvud och han fick en spetsig mössa av ofärgad ull”.

Under franska revolutionen dyker den så kallade ”frygiska mössan” upp hos jakobinerna. Och frihetsgudinnan ”i Delacroix´ målning ”Friheten leder folket” 1831 bär just denna frygiska mössa av röd filt”, skriver Ågren.

I Gunilla Paetau Sjöbergs läsvärda ”Tova. Gammal teknik på nytt sätt” (1995) berättas historien om hur ulls förmåga att filta sig upptäcktes på Noas ark. Fåren på arken hade ont om mat och stod så trångt och varmt, att de började tappa ull ner på golvet. ”De urinerade på fällarna och trampade runt i dem, och vad hände? När fåren lämnade arken, lämnade de också en tovad matta efter sig!”

Det intressanta med historien, skriver Sjöberg, ”är att den berättas hur ull blir till filt”. Ullen, vätskan, bearbetningen – ingredienserna finns där.

Filttekniken, tror man, uppstod först i Asien, där den i högre grad och långt tidigare än i Sverige fått en konstnärlig dimension.

I Sverige är tovningstraditionen, skriver Ågren, ”knuten till Norrland. Längre söderut än i Hälsingland har traditionen inte varit spridd.” Vanligast var den i Västerbotten, Jämtland och Ångermanland. Och det var inte en konst som alla behärskade. Ofta fanns det ”en eller ett par kvinnor i en by eller en bygd och till dem har man vänt sig för att få tovesockar gjorda. Mestadels arbetade man hemma i det egna köket eller i ladugården men från Jämtland berättas att ensamstående kvinnor kunde gå ”gårdför”, dvs från gård till gård och tova.”

Det kunde bli en viktig extrainkomst för dem som var skickliga. Och det förekom, bland annat i Ångermanland, att hela familjer levde på att tova, och då höll tovningstekniken hemlig. En förklaring till varför inte fler lärde sig tova, menar Ågren, kan vara att det arbetet var så pass tungt och ”att det i längden blev otrevligt att ha händerna i vatten många timmar om dagen.”

”Under de senaste åren har konsten att filta ihop ull och tunna tyger, till så kallad nunofilt, spritts över världen. Tekniken har givit tovningen en väldig nytändning eftersom produkterna blir både tunna och eleganta. Tack vare nunofiltandet har tovade plagg i ull och tyg, ofta siden, nått in i de flottaste modebutiker.”
(Karin Neuschütz i ”Tovning med såpa och filtnål”, 2007)

Katarina Ågrens och andras arbete med att sprida kunskapen om tovning gjorde att mängder med kurser drogs igång runt om i landet på 70-talet. Intresset för gamla slöjdtekniker passade tidsandan med gröna vågen och ett sökande av ursprung efter hektiska decennier av urbanisering och mekanisering.

En av dem som gick en sådan kurs på 70-talet var min mamma. Hon började tova. Vi hade en skrubbstol hemma. Sockor, vantar, mössor – alltid något på hyllor eller i lådor. Jag minns den speciella känslan i fingrarna när man höll i det tovade – robust, egensinnigt, ändå lent och lite mystiskt.

Tovade verk vill både bevara sina hemligheter och visa upp dem. Stolta över, men förtegna om, sin tillkomst. I en drastisk jämförelse påminner det lite om känslan som en mobiltelefontillverkare vill väcka, med materialval, vikt, kompakthet och balansen mellan strävhet och glans. Är den snygg? Är den lyckad? Först fingrarna kan ge besked. Tovade verk är allra vackrast för fingrarna.

I en intervju med VK 2006 med Kerstin Eriksson sade Katarina Ågren om livet som pensionär:

”Det är en frihet att få lita på väder och vind. Låta saker bli gjorda i den takt de vill bli gjorda. Att få använda tiden som man vill. Då kan man få vara med om mycket roligt.”

Etiketter: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>