Etikett: Västerbotten

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

Av , , 2 kommentarer 5

Om älvarnas betydelse för förståelsen av en regional helhet – och om flottningen som en del av vattendragens kulturhistoria – handlar den här lördagskrönikan, som även ingår i min Västerbottenserie.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Nu tar mina krönikor ett uppehåll på ett par veckor, och kommer åter efter midsommar. Jag önskar alla läsare en skön start på sommaren.

—————————————

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

”Jag förstår varför floder fått bära livets existentiella frågor”, skrev Nina Burton i sin intagande ”Flodernas bok. Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” förra året. ”Vattnet markerar att någonting drar förbi, samtidigt som motvågor blottlägger strandkantens rötter. Ja, rötter…Någon frågade en gång om även Sverige har floder. Och jag svarade ja, fast de vattendrag som ystert sneddar över landet i norr kallas älvar”.

Är det möjligt, frågar hon också, ”att ett vattendrag kan forma karaktären i en släkt?”

Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. De stora vattendragen, och de små, formar människor och bygder från källa till mynning.

Men älvarna har en långt viktigare funktion, än att prägla enskilda platser och liv; de syr ihop kulturbygder, förbinder skilda miljöer med varandra, påminner om en samhörighet med något bortom nästa krök, uppströms eller nedströms. Älvarna skapar ett gemensamt landskapsarv.

De är sömmar som går mycket djupare och är mycket tåligare än administrativa gränser, mediala bevakningsområden och politiska samarbeten, för de fanns där först, och var förutsättningar för, inte konsekvens av, det Västerbotten som så småningom växte fram. Vill man förstå motståndet mot älvutbyggnaderna, hör det till. Man sprättar inte upp varje sömnad hur som helst.

De norrländska älvarna går just nu på tvärs mot den politiska och ekonomiska föreställningsvärld som börjar ta över. Man tittar inte längre lika självklart uppströms och nedströms med bekymrad eller engagerad blick, utan besvärat, som inför ett minne man inte vill bli påmind om.

Så vattendragen fortsätter att geografiskt binda samman bygder som politiska och ekonomiska strukturomvandlingar hotar att dra isär. Men det är en sak. Sådana processer går att förhålla sig till, spjärna emot, diskutera.

Värre är när de gemensamma sömnaderna faller i glömska, när man inte ens reflekterar över att det finns något att förlora, när medvetenheten saknas om vad som höll ihop kulturlandskapen och vad de, trots att det aldrig var konfliktfritt, betydde för varandra. 

Det finns tendenser i dag till att Västerbotten löser upp sig, mer än tidigare; bryts upp inte bara i kust, inland, fjälltrakter, utan i enskilda kommuner, enskilda byar, enskilda viljor.

Uppbrottet från ett gemensamt perspektiv kommer att förstärkas, lita på det, när Umeå nu är på väg in i sin egen stora budgetkris. Städer ställs mot småkommuner. Byar och tätorter spelas ut mot varandra. Jämnstora kommuner sneglar misstroende och hoppas i smyg att andra ska bli förlorare, på det att de själva må vinna.

Den kommande folkomröstningen om vården riskerar att bli en brutal demonstration av skilda världar, snarare än en gemensam diskussion om hur Västerbotten fortfarande hänger ihop, och bär på en historia som förpliktar till ett visst mått av engagemang och ansvar för det som sker längs hela kretsloppet.

***

Till vattendragens historia hör flottningen, det mäktiga skådespelet och ibland, bokstavligen, livsfarliga slitet med att hålla flödet av virke igång från avverkning till förädling. Flottning var en förutsättning för skogsindustrin och välståndet.

Men arbetet – med starka sociala och ekonomiska spänningar i varje stock – skördade offer. Bröt, var ett av orden man fruktade. Bröt, när stockarna fastnade, trängdes ihop och skapade stopp som måste lirkas, bändas, tvingas upp, i yttersta fall sprängas bort. Med brötet kunde minnet av kamraters dödsfall vara förknippade.

”Bröt i bäcken!”, skrev Sune Jonsson i en fotoessä i tidskriften Västerbotten 1963 om flottningsarbetet i Vajbäcken, ”är ett rop, som alla gick och lyssnade efter, men som ingen ville höra. Då det kom kastade det sig som vårdkasarnas flammor mellan postställena, eller budades det genom ris och moras av mänskor som flåsade och snavade i stor brådska.”

Det var ofta just när bröten till slut lossnade, som olyckor inträffade. Sune Jonsson skildrar hur Martin Gustafsson från Örträsk vid ett tillfälle fick knyta ihop tre laddningar ”innan bröten med dunder och brak och ett öronbedövande trummande mot stenarna gav sig iväg ner mot örträskängarna, och folket hals över huvud fick kasta sig iland och sätta sig i säkerhet. Varje gång en bröt lossnar, innebär det ett visst riskmoment, och många av de dödsolyckor som inträffat under flottning, beror just på att folk inte hinner lämna brötarna i tid.”

Inga svordomar i världen, skrev Jonsson, ”är så desperata och skräckblandade som dem, som en ensam flottare på hopbrötande timmer kan värka ur sig.”

Bröt i bäcken, och bröt i livet för många. Man kämpade mot båda, från myrland till ängar, och talade om det under arbetet, gav förtroenden, drog rövare, skrattade hejdlöst och suckade allvar.

***

Norrlandsälvarna bär livets existentiella frågor. Man kan ge sämre råd till Västerbottens aktörer inom politik, ekonomi, kultur och media inför sommaren, än att gå ner till vattnen, blicka uppströms och nedströms, och känna älvarna binder ihop landskapen – från källa till mynning – i en gemenskap som må vara hotad, men som inte är godtycklig, som överlevt hundratals konjunkturer och skiften och som inte borde överges lättvindigt.

Den vars hjärta klappar för en älv, tar ansvar för mycket mer än platsen där hen råkar stå själv. 

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Av , , Bli först att kommentera 7

Här är en ny krönika i min Västerbottens-serie, den här gången med ämnet hämtat från Allan Sandströms bok "Historien om tre byar. Bodbynd, Bullmark, Gravmark", där han bland annat berättar om när systarna Anna och Karin från Bullmark dömdes till döden vid tinget i Umeå på 1600-talet för trolldomskonster. En tragisk historia om en hård tid.

 

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————-

 

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Allan Sandström, mångårig, uppskattad VK-skribent, har i böcker och artiklar stått för några av de finaste betraktelserna över Västerbottens historia. Hans anspråkslösa texter har den märkliga förmågan att utan åthävor sovra fram det väsentliga i ett landskap, samtidigt som de nyfiket söker upp skuggor och detaljer som bara skymtar i ögonvrån.

Kommer man ny till de här trakterna av landet, och vill få ett gehör för, en känsla för, var man hamnat, kan man välja sämre ledsagare att ta i hand, än Allan Sandström.

Jag har sedan jag flyttat hit, gång på gång, sökt mig till hans skildringar när Västerbotten hotat att bli ett alltför abstrakt, grovhugget begrepp på kartan utan mylla och öden, eller hotat att försvinna ur sikte i ett myller av byar, original och detaljer. Allan Sandström ser alltid både skogen och träden, och kalhyggena.

***

En av hans böcker heter "Historien om tre byar. Bodbyn, Bullmark, Gravmark” och kom ut 1993. Några rader i förordet säger mycket om både honom och Västerbotten:

"Den här boken är en berättelse om tre byar i Sävar gamla socken. Det är ingenting särskilt märkvärdigt med dem. De liknar många andra västerbottniska byar, men de har också sin egen historia. Minns sina egna människor och händelser. Men mycket är också glömt och förlorat, oåtkomligt eller åtminstone svårtillgängligt, för dem som nu bor i Bullmark, Bodbyn och Gravmark. För att rädda något av det förgångna har den här boken skrivits. Mer än glimtar och fragment av hundratals år kan den inte förmedla, och antagligen kommer det att finnas läsare som saknar mer än de finner mellan de här pärmarna. Men även i så fall kan boken kanske vara nyttig som påminnelse. Skriv ned vad du saknar eller vad du erinrar dig. Tidens grävskopor utplånar snabbare än någonsin nu. Vad som är välbekant för oss i dag – så välbekant att det är ointressant – kan för våra efterkommande vara en olöslig gåta.”

***

I ett avsnitt om Bullmarks tidiga historia, berättar han den tragiska historien om när två tiggerskor, systrarna Anna och Karin Andersdotter,år 1650 ställdes inför tinget i Umeå och dömdes till döden för trolldomskonster.

Att byn, tillsammans med Sävar och Gunnismark, överhuvudtaget hade ansvar för två tiggerskors sockengång vid den här tiden – systrarna hade “sitt så kallade förlän i dessa byar, och alltså rätt att vänta sig sitt uppehälla från de där belägna gårdarna” – tyder på visst lokalt välstånd i Bullmark trots den hårda epoken.

Det gick nog ganska bra för byn, som på grund av bland annat den relativt goda tillgången på vilt och betydelsefulla jaktmöjligheter taxerades högt av fogdarna.
Men man slet “också tappert med jordbruken och hade utvecklat dem en hel del”. Lantmätaren sammanfattade läget i Bullmark:

"Till denna by hör tjärubruk, timmer- och vedskog, gott mullbete, löv och näverskog, litet fiskevatten uti några små träsk, kvarnställe, frostaktig åkerjord som sällan bär frukt.”

Just frosten, noterat Sandström, var ett stort problem i hela Västerbotten och "en av de viktigaste orsakerna till den långsamma utvecklingen i länet. Sjö- och bäckstränderna bjöd jord som gick att odla, men de “längre bort belägna myrjordarna uppvärmdes så långsamt att säden sällan förmådde mogna.”

***

I det historiska sceneriet, i en by under utveckling, men med djupa skikt av fattigdom, dyker systrarna Anna och Karin upp i källorna på sin tiggarvandring, som skuggor och påminnelser om att sammanfattningar, likt högtidsfoton, alltid är beskurna.

1650 anklagades systrarna för att ha använt sig av så kallade "bärare”, det "i nordisk folktro så ymnigt förekommande tjuvmjölkande väsendet.” En ganska logisk anklagelse, skriver Sandström, mot två tiggerskor "som knappast fick mjölk alla dagar och som kan ha frestats att någon gång förse sig olovligt.”

Vid förhören erkände – "efter att någon tid ha suttit i "kistan”, en säkerligen föga avundsvärd vistelseort” – Anna att hon hade två bärare och Karin att hon hade fyra, och båda “bekände också att de rest till Blåkulla på flygande kalvar”. Påståendena under rättegången att de även sett andra kvinnor från byn i Blåkulla tog de dock tillbaka på avrättningsplatsen, "efter prästens ömma förmaningar”.

Vidskepelsen var stark de här åren. Föreställningar om trolldom och häxeri fick "sin näring av den överväldigande, till syns kraftladdade, natur som omgav människorna och som de många gånger kom till korta inför”.

Men kanske var anklagelserna också ett sätt att bli av med byns ansvar för tiggerskorna. Kanske svor de, gissar Sandström, en hotfull ramsa över någon snål husbonde, så blåstes episoden upp och förvrängdes, och oviljan inför “påhänget” som redan fanns underblåste misstankarna. Könsaspekten är uppenbar.

Den tragiska historien” konstaterar Sandström, ger "en bild av livet i byarna vid mitten av 1600-talet. Vi kan se de båda kvinnorna på sin ständiga rotlösa vandring längs den trögflytande ån. Utestängda ur gemenskapen, tvingade att uthärda de besuttnas ringaktning, och beroende av vad de motvilligt fick vid dörrarna.”

Och så försvinner Anna och Karin ur bilden. 

”Rösträtt, en bit fritt land, slopad värnplikt, halverade skatter – så kommer jag åter”

Av , , Bli först att kommentera 2

"Där finns ej länsman, björn och varg / ej gällstugor med mera / konkurs vet ingen av / ty guld man muddrar upp som lera. / Likt gräset här / finns socker där / och kaffe lär / som enebär / på buskar utan allt besvär / få plockas i var hage."

(Emigrantvisan "Jag reser till Amerika")

Om utvandringen från Västerbotten till Nordamerika, och ett av de många öden som tillsammans formade en flyttvåg, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Rösträtt, en bit fritt land, slopad värnplikt, halverade skatter – så kommer jag åter

”Skivsjöemigranterna och de tusentals andra västerbottningar, som bröt upp från hembygden för att pröva lyckas på prärier och i sjudande storstäder, bildar tillsammans den fascinerande berättelsen om människors uppbrott och vilja att själva styra sina liv i det gamla Västerbotten.”
(Ur Lars-Göran Tedebrands essä ”Emigrationen”
i tidskriften Västerbotten, 1987)

***

Västerbotten hörde inte till de stora utvandrarlänen i Sverige, när människor sökte sin framtid i Amerika från mitten av 1800-talet och några decennier framåt.

Utvandringen fick aldrig, konstaterade Lars-Göran Tedebrand i en läsvärd essä om emigrationen i tidskriften Västerbotten 1987, någon masskaraktär här av det slag den fick i Småland och Västsverige. Expansionsmöjligheterna i det västerbottniska bondesamhället och ”suget från sågverkshanteringen” höll emot.

Och det var ovanligt, skriver Tedebrand, att fler än ett eller två syskon inom en syskonskara utvandrade.
Inte ens när utvandringen från norra Sverige ökade igen under 1900-talets första årtionde, hörde Västerbotten till de områden som flest lämnade.

***

Men många flyttade även härifrån, på grund av nödår, skattebördor, politiska och religiösa skäl, och äventyrslusta. Under perioden 1851-1930 utvandrade, sammanlagt 14 350 personer från Västerbotten till Nordamerika. Det kan jämföras med sammanlagt 1.130.240 personer från hela Sverige, och 138.969 från Norrlandslänen.

De som packade och for, gav sig dock ut på samma resa som emigranterna från andra delar av Sverige. Över havet, de första åren med segelfartyg, senare med ångbåtar. För en del slutade det lyckligt, för andra fortsatte kampen för det dagliga brödet och makten över det egna livet ungefär som i Sverige, och för en del slutade det säkert med olycka och brustna illusioner.

Dragningskraften i berättelserna – förstärkta och filtrerade i sak, men också emotionellt övertygande – som kom åter till de gamla bygderna från den nya världen, var i alla fall tillräckligt stark för att ständigt få fler att ta chansen.

Och precis som på andra håll väckte även utvandringen från Västerbotten oro hos de ansvariga, och blev ett slagträ i debatten, som argument för reformer och åtgärder för bättre levnadsvillkor i bygderna.

***

Vad angav då, utvandrarna för skäl till varför de for? Det finns otaliga vittnesmål, och den mest berömda gestaltningen av utvandrarnas drivkrafter, kommer nog alltid Vilhelm Mobergs romansvit att vara. Men skälen till att en person eller en familj lämnade landet kunde vara väldigt skiftande.

Statistiken kan ge sken av en enhetlig förflyttning, en kollektiv rörelse med gemensam världsbild, men många olika, enskilda motiv, förhoppningar och förnedringar strömmande samman till de stora talen.

Man kan utifrån de många vittnesmålen se återkommande mönster och strukturer, men flyttade gjorde alltid enskilda människor utifrån sina speciella livssituationer och erfarenheter.

***

En av dem som flyttade, och som i ett brev beskrev bakgrunden, var signaturen H.E, som emigrerade till Kanada 1903. Ett brev från honom, som återges i Tedebrands essä, ger en inblick i ett av de öden som tillsammans formade utvandringen från Västerbotten.

”Jag är född i norra Västerbotten”, skrev H.E, ”av fattiga föräldrar, och måste redan vid unga år försörja mig själv.” Med skolundervisning var inte mycket, men han konfirmerades vid 16 års ålder, för att sedan börja jobba som timmerhuggare på vintrarna.
Det var inte, skriver han, ”att spara på kraften, om man skulle ha en slant över till kläder och mat för de tider man inte kunde erhålla arbete”. På somrarna arbetade han för bönder, och gjorde sedan sin värnplikt ”utan knot” fast han fick ”dålig kost och även ovett”.
Vid 24 års ålder bildade han familj (hustru och barn förblir osynliga i det som återges), men såg att dagpenningen inte räckte till försörjningen och att ”fattighuset skulle bli slutet”. Köpet av en jordbit förbättrade inte läget och ”skatterna ökades”. Då, skriver han ”tändes min håg för Amerika”.

Han sålde jordbiten och lånade för resten till resan, och emigrerade ”glad i hågen” till Kanada. Han beskriver sig, efter fyra år i det nya landet, som belåten med möjligheterna att där få arbeta och få betalt för arbetet, sina 160 acres land ”som jag erhöll fritt”, 15 nötkreatur och en del höns. ”Detta hade varit en omöjlighet att få i Sverige”. Och så svarar han på vad som skulle behöva göras i Sverige för att han skulle kunna tänka sig återvända:

”…giv mig en bit fritt land, slopa värnplikten, drag av hälften av skatterna, låt arbetarna få rösträtt, anse en arbetare för en människa m.m. Men detta tänker jag herrarna tycka är för mycket och då föredrager jag också att stanna här.”

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 4

VK nästan snubblade på orden av entusiasm i en artikel den 18 juni 1925, när en planerad utbyggnad av telefonnätet i Västerbotten skildrades.

Om det, och om delvis andra stämningar i samma fråga i dag i delar av länet, handlar den här krönikan som ingår i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några resonemang om en framstegsanda vi behöver mer av, men också om utvecklingens årsringar i Västerbotten historiskt sett, och tajmingen och den lokala rytm som krävs ibland för att teknikövergångar och nya tekniska möjligheter inte ska slarvas bort i onödan och lämna utsatta orter på efterkälken helt i onödan.

—————————————————–

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

"Telefonnätet Västerbottens län förbättras i år. Högfrekvensanläggning i Umeå. Många nya samtalsstationer och ledningar i länet”.

VK nästan snubblade på orden, den 18 juni 1925, i entusiasm inför den utveckling som väntade. En intervju med linjeingenjören vid telegrafverket, K. Wallander, hade gett en rad besked. Mycket var på gång. De tekniska perspektiven var svindlande. Lyssna bara:

***

”Under den senaste tiden har telefonförbindelsen mellan Umeå och Stockholm blivit allt livligare, varför behovet av ytterligare en ledning allt mer gjort sig gällande. Detta behov kommer under året att tillgodoses därigenom, att telegrafverket ämnar insätta i Umeå en högfrekvensanläggning, vilket möjliggör två samtal på samma linje samtidigt utan att det ena samtalet på något vis störes av det andra. Anläggningen kommer dessutom att tilltagas så stor, att man i en framtid, om behov därav göra sig gällande, skall kunna föra tre samtal på samma linje samtidigt. Apparturen till denna anläggning är under provning i Stockholm och hitväntas när som helst”.

(Det här var före Jan Stenbecks tid).

I de östra stadsdelarna av Umeå förväntades nedläggandet av telefonkablar att slutföras under sommaren. Men de största förändringarna väntade på andra håll:

”I Sorsele har man allmänt klagat över, att det på längre sträckor är mycket svårt, ibland omöjligt, att höra varandra, vilket nu kommer att avhjälpas därigenom, att man i Lycksele kommer att inmontera en ljudförstärkare. En omformarstation för likström kommer redan under denna månad att uppmonteras.”

(Det här var före smartphones).

En ny ledning skulle anläggas mellan Lycksele och Örträsk, och komma även ”en hel del småbyar mellan dessa samhällen” till stor nytta. Knaften, Vänjaurbäck, Vänjaurträsk och Skarda nämns. Inom Lycksele socken skulle stationer upprättas i Gäddträsk, Hedlunda, Arvträsk, Fahlträsk, Sunnanå, Forsholm och Sikseleberg. En ny ledning ska upprättas mellan Olovfors och Nordsjö i Nordmaling, och ge byar utefter Lögdeälven ”goda telefonförbindelser”, med stationer i Hyngelsböle, Klöse, Högåker och Genberg.

I Sävar var en ny linje mellan Sävar och Ivarsboda under arbete. Gunnismark skulle få en samtalsstation.

”Dessutom”, skrev VK”, kommer en ny linje … att anläggas från Gagsmark över Källbomark och till Åbyn i Byske socken. Denna linje har varit påtänkt ända sedan år 1923, men på grund av att Källbomarks-borna ej behagat leverera stolpar, har ledningen ej kunnat uppsättas. Nu ha Gagmarks-borna, som tycks vara förståndigt folk, lovat att leverera stolpar för hela sträckan”.

En ny linje planerades mellan Byske och Brännfors, och två nya linjer mellan Tärnaby och Västansjö.

Puh, det var härliga, befriande tider av framstegsanda och utvecklingsoptimism.

***

Men Västerbotten är också en region där utvecklingen lämnat årsringar efter sig. Det har tagit tid innan den kommit många till del. Infrastruktur, service och innovationer har spridits långsamt, från centrum och utåt. Så är det än.

(Hur många i Västerbotten, för att ta ett exempel från det senaste året, bor så att de kan använda en mobil 4G-uppkoppling i hemmen? Där syns en första, ny, liten årsring.)

Västerbotten är ett län präglat av utvecklingsoptimism, av tron att det går, att det går att odla, sprida kultur, bilda föreningar, driva företag, vinna världscupen. Men i dag har en del byar och orter också känslan att gamla framsteg hotar att raderas bort, utan att ersättas av nya. Det gäller förstås striden om akutvården, skolorna i byarna och annan samhällsservice.

Och inte heller teknisk utveckling är en rätlinjig eller geografiskt jämnt fördelad process. Ibland uppstår en lucka på lands- och glesbygd mellan en gammal teknik som håller på att fasas ut och en ny som håller på att fasas in. Tajmingen som stämmer i de större städerna, där epokerna överlappar varandra bättre, kan bli helt fel i små kommuner.

Blir luckan för stor mellan det som försvunnit och det som ännu inte kommit fram, kan det vara dödsstöten för en liten ort eller by. Den hårda kritiken i Västerbotten mot delar av Telias avveckling av det fasta telenätet illustrerar dilemmat.

En beprövad lösning – som på sikt står i vägen för nya, inte minst för landsbygden berikande innovationer – börjar avvecklas innan den nya tekniken nått tillräcklig kvalitet för att fungera pålitligt. Löftet om vad som ska komma är vagt, beskedet om det som ska bort är konkret.

Den tekniska utvecklingen, människors möjligheter att kommunicera snabbt och fritt, resa och röra sig, är landsbygdens största hopp för 2000-talet. Det får inte slarvas bort. Men i teknikövergångar handlar ibland nästan allt om tajming, och hjälpe dem – orter, människor, företag – som inte är i rytm med samtidens olika maktcentrum.

Så en återblick i dag på de där entusiastiska pionjäråren, när teleförbindelserna erövrade länet, sker i blandning av hopp och vemod. Då band tekniken samman. Så är det även i dag, men risken finns att några av dem som då hörde till de största vinnarna, nu kommer att halka efter, egentligen helt i onödan. Att se till att teknikövergångarna sker med en lokal rytm anpassad till förutsättningarna, är en nog så viktig uppgift för att hedra den gamla västerbottniska framstegsandan.

Att släpa stockar på plats, fixa mycket själv, ta tag i situationen, är sedan upp till landsbygden, bara den får chansen.

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

Av , , Bli först att kommentera 5

Surret i luften från de både livsviktiga och ibland otillräckliga ambulanshelikoptrarna i länet, och vårddramat som de är en del av, är ämnet för del 14 i min serie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I morgondagens papperstidning som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i serien kan ni läsa här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

————————————————————————-

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

”Det saknades läkare men sedan mitten av 1500-talet finns rapporter om bardskärer i Västerbotten som var både barberare och fältskärer och som oftast var anställda av krigsmakten. Fältskärerna bildade ett eget skrå med graderna lärling, gesäll och mästare för vilket formella prov avlades. Fältskärerna sysslade bl.a. med sårbehandling, åderlåtning och ”mindre” kirurgiska ingrepp. Sockenprästerna och klockarna kunde ibland kontaktas även vid sjukvårdsbehov. Vanligare var nog att man anlitade ”kloka gubbar” eller ”kloka gummor” eller helt avstod.”

(Ur ”Medicinhistorisk Atlas. Umeå med omnejd”, av Hans K:son Blomquist, utgiven av Västerbottens Medicinhistoriska Förening)

*****

”Jag är stolt över att få inviga något nytt”, sa dåvarande sjukvårdsdirektören Sonja Thorburn i april 1997, när den nya akutmottagningen i Lycksele invigdes. ”Det här ska bli en symbol för framtidstro och optimism, som motvikt till allt prat om elände. Vår nya akutmottagning, tillsammans med helikopterplattan, skapar förutsättningar för att ta väl hand om inlandsborna om de blir akut sjuka.”

 Enligt referat i VK från 7 april fördröjdes ceremonin av ett akutfall som en ambulansgrupp förberedde för omedelbar transport till Umeå. Kanske kan akutvårdens vardag av prioriteringar och blixtsnabba beslut inte illustreras bättre.

En månad tidigare hade dåvarande socialminsterns Margot Wallström invigt den nya akuten på universitetssjukhuset i Umeå. Symboliskt klippte hon ett blågult band ute på den då helt nya helikopterplattan.

”I tider av nedskärning och när många pratat om att allt blir sämre”, sa Wallström, ”är det roligt att få inviga något nytt. Det är alltid bra att samordna resurser. En bra ambulanshelikopter är en viktig del i sjukvården, särskilt i Norrland. Allt för mycket handlar annars om nedläggningar och indragningar i sjukvården i dag, och de investeringar och satsningar som görs kommer i skymundan.”

*****

”Landstinget har därför låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett, hvilket kommer att inom allra närmaste framtid öppnas för sjukvården. Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke, landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.”

(Medicinalrådet R A Wawrinsky i rapport till medicinalstyrelsen 1907 inför invigningen av det nya lasarettet på Ålidbacken i Umeå, citatet hämtat ur Sjukhusdirektören Lars G Johanssons rapport till direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt – ”En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970”, färdigställd 1971)

*****

Det råder ingen tvekan om att det var helikoptertrafiken som eggade sinnena mest, när Sonja Thorburn och Margot Wallström invigningstalade, trots att det handlade om hela akutmottagningar som presenterades i nya skick.

Surret i luften från ambulanshelikoptern av modell Eurocopter AS 365 Dauphin, surret som alltid får någon barnfamilj eller flygentusiast, att stanna till, titta upp, peka och fascineras – kanske även känna att så länge helikoptern flyger, är allt i sin ordning – är ett dagligt inslag i Lycksele och Umeå, och på andra håll i Norrland. Men det är också mycket komplex sjukvårdspolitik, med nationell och internationell relevans.

Varken problem eller möjligheter här är unika globalt sett. Och därför är det inte bara lokala och regionala aktörer som följer den luftburna ambulanssjukvården här med intresse.

I den statliga utredningen ”Helikoptern i samhällets tjänst” från 2008, konstateras att det funnits ambulanshelikoptrar i Västerbotten sedan 1960-talet, och att verksamheten flyttades från Storuman till Lycksele under 90-talet. ”Helikoptern är baserad vid Lycksele flygplats, där piloterna finns i 15 minuters beredskap dygnet runt. Den medicinska personalen finns under dagtid på sjukhuset i Lycksele.” Kostnaderna för den medicinska personalen ”hålls relativt låga eftersom de används i den dagliga verksamheten på sjukhuset”.

Ambulanshelikoptrarnas uppdrag är indelade i primäruppdrag, som sker direkt till sjuk eller skadad patient och sekundäruppdrag, som handlar om att transportera patienter eller organ mellan sjukhus. Över 500 uppdrag per år brukar det bli.

Luftburen ambulanssjukvård, konstaterar utredningen, ”innefattar ambulanstransporter som sker med helikopter och flygplan. Man kan också använda begreppet luftburna sjuktransporter. Helikopterutredningen har dock valt att använda begreppet luftburen ambulanssjukvård, för att betona att det handlar om sjukvård som bedrivs i luften.”

Det är status att arbeta inom den luftburna ambulanssjukvården. Men spänningar uppstår alltid inom organisationen, där resurserna är knappa, när uppdrag av en del kanske i efterhand uppfattas som onödiga för i så fall dyra helikopterinsatser, men där ansvariga måste fatta snabba beslut. Bakom kulisserna på stora organisationer finns ständigt sådana slitningar.

Häromåret blev personalen på ambulanshelikoptrarna i Norrland något av tv-kändisar genom dokumentären ”Luftens hjältar” i TV4. Lite Hollywood-äventyr, mycket folkbildning och framför allt en gravallvarlig bakgrund av sjukvårdspolitik som susade fram över snöskogarna.

Ambulanshelikoptern är en oundgänglig del av länets akutsjukvård. När frågan om bullernivån för nybyggda lägenheter i Umeå kom upp häromåret, och ambulanshelikopterns rutt ifrågasattes, togs den i intensivt försvar av många. Den rör ni inte, var budskapet.

Men under det senaste årets debatt om besparingarna på akutplatser och ambulanser i inlandet har det också påpekats många gånger att helikoptern tvingas ställa in en hel del uppdrag varje åt på grund av dåliga väderförhållanden. Helikoptern är livsnödvändig för inlandsvården, men får inte göras till en dålig ursäkt för neddragningar på marken. Så har det låtit när ambulanshelikoptern fått en intressant mellanställning i debatten mellan inland och kustland.

Sjukvården i Västerbotten är ett ständigt pågående drama. Studera både Doroteaupproret och de glesbygdsmedicinska satsningar som sker i länet, och man får hela skalan av problem och möjligheter. Både de berättigade protesterna i inlandet och de innovativa satsningarna på glesbygdsmedicin, har något viktigt på hjärtat.

Den tekniska utvecklingen måste utnyttjas på alla sätt. Det finns inte en minut att förlora i det arbetet – med vidöppna ögon, en rejäl dos krisinsikt men också en medvetenhet om att nyskapande glesbygdslösningar på den svenska landsbygden i dag kan bli internationella exportsuccéer i morgon.

Men, och det är lika viktigt och den andra sidan av myntet, man kan aldrig ersättas av en grundläggande mänsklig närvaro och permanent service på plats, oavsett innovationer i övrigt. Människor, de som ska vilja leva sina liv på en ort – stanna kvar, flytta dit eller flytta tillbaka – är inte dumma. De ser en frånvaro av grundläggande lokal trygghet och service, när den gapar ekande tom på orten.

Lika lite som man enbart kan flyga in tillfällig arbetskraft till stora utvinningsprojekt och tro att kulturbygder ska överleva, kan man enbart förlita sig på luftburen ambulansvård som trygghet för inlandskommuner om lokala resurser på marken försvunnit.

Det är i grunden det Doroteaupproret handlar om: inte ett motstånd mot nya lösningar, utan insikten att sjunker den lokalt förankrade servicen under en viss nivå, blir allt annat utvecklings- eller räddningsarbete omöjligt.

Landstingsledningen har inga illvilliga avsikter överhuvudtaget, och dess situation är inte att avundas – det har varit för många överord i debatten, som inte för något framåt – men när Doroteaupprorets företrädare dramatiskt säger sig kämpa för sina bygders framtid, så ser de glasklart och har rätt.

Och i alla och allas scenarier spelar ambulanshelikoptern, livsnödvändig, hjältemodig och otillräcklig på en och samma gång, en viktig roll.

Västerbottens sjukvård är djupaste glesbygdsproblematik, modernaste forskning och världsledande teknik – på samma gång, på samma platser, i en salig röra.
Surret i luften är en inspiration för flygfascinerade barn i alla åldrar, ett uppskattat inslag i orternas vardag och ett pågående vårddrama, ibland på liv och död.

Fördel om en ny landshövding är okunnig om länet

Av , , 2 kommentarer 4

Magdalena Andersson utsågs i dag till ny landshövding i Västerbotten. Om det allt mer förlegade landshövdingeämbetet, men också om på vilka sätt en landshövding trots allt kan spela en positiv roll, att det är en fördel om det kommer någon utifrån med nya perspektiv på länet och en tänkbar förebild för Magdalena Andersson, handlar den här krönikan.

———————————————————–

Fördel om en ny landshövding är okunnig om länet

Landshövdingeposten blir alltmer förlegad. Det är en ställföreträdande funktion som inte längre spelar någon avgörande roll för ett läns utveckling. I den nya regionkarta som så småningom kommer att växa fram, formellt eller bara i praktiken, får det gamla hövdingeämbetet en ännu mer oklar roll. Och det län som är beroende av just en landshövdings insatser och kontakter, har större och djupare problem än någon statens ställföreträdare någonsin kan lösa.

I värsta fall blir fixeringen vid landshövdingeposten ett återfall i Norrlandsovanor att stirra på centralmakten, med vädjande eller irriterad blick, som hade problemen, hjälpen och svaren alla sina ursprung där.

Självklart har det betydelse om en landshövding är lyckad eller misslyckad i sin roll. Det går att uträtta mer eller mindre i uppdraget. Maktlös är hövdingen inte. Kontakterna är inte helt oväsentliga.
För länsstyrelsens personal, och alla som har formellt med länsstyrelsen att göra i olika ärenden, spelar det stor roll vem som blir ny chef där.

Men för länets långsiktiga utveckling är det en mindre viktig fråga vem som sitter i residenset.

Att det ligger till så, är dock inget som de aktiva landshövdingarna kan hållas ansvariga för eller kan förändra. Magdalena Andersson utsågs i dag till ny landshövding för Västerbotten. Hon är sedan 2003 moderat riksdagsledamot från Jönköping, och har bland annat suttit i socialutskottet och civilutskottet. Hur hon kommer att fungera som landshövding är omöjligt att säga med det som bedömningsunderlag, men de inledande vitsorden ger inga skäl att tvivla på att det är en bra utnämning.

Det mest lovande inledningsvis är kanske att hon inte är en aktiv Västerbottenspolitiker. För det är att se som en fördel om just en landshövding kommer utifrån, i synnerhet i rollen som övergripande moderator, samordnare och peptalk-ledare i regionen.

Det viktiga då är inte vad en ny landshövding vet om regionen när hon eller han anländer, utan vad hen för med sig i form av nya perspektiv och eget jämförelsematerial.

Jag vill påstå att det närmast är en fördel om en ny landshövding vet relativt lite om sitt nya län inledningsvis. Då är det mindre gammal skåpmat att rensa ut; färre övermogna, förutfattade åsikter att häva undan; inte lika många söndertuggade fraser och lokala ramsor att arbeta bort; inte lika många gamla lokala polare och motståndare att skapa distans eller närhet till.

Det som betyder något är vilka externa kontakter som tillkommer, och vad inlärningsprocessen ger för insikter.

Bevare oss, när det gäller landshövdingerollen, för insuttna länspolitiker som hänger på sina gamla, vanliga partimöten, med allt redan inrutat, inarbetat, färdigtänkt.

Och bevare oss för ett residens där det sitter någon som redan trodde sig veta allt när han eller hon flyttade in. Ju färre rätt på de obligatoriska kunskapsfrågorna om länet hen har vid utnämningen, desto större chans att det blir bra.

Vad ett län som Västerbotten behöver är inte fler som sagt samma saker sedan urminnes tider, utan nya röster som säger saker som överraskar, utmanar, öppnar halvslumrande ögon. En landshövding får gärna komma utifrån, okunnig om vilka attityder och vilken jargon ”det är som gäller här” och istället ingjuta mod åt de evigt missmodiga, inskärpa allvaret hos de evigt självbelåtna och få avmätta lokalaktörer att tänka till.

Säg inte bara snälla, snabbt inlärda, saker om hur fantastiskt det är här och hur lycklig du är över att få komma hit, även om vi alla inflyttade rabblat den ramsan. Berätta om det du misstänker står mindre rätt till också. Försök inte smickra lokalopinionen, utmana den istället. Vad vi behöver höra av en ny landshövding är inte det som vi själva redan tror är Västerbottens styrka, utan det som vi inte tänkt på kan bli Västerbottens styrka eller det som vi inte visste var Västerbottens svaghet.

En landshövding som vill motbevisa oss som anser funktionen förlegad, har för övrigt en utmärkt förebild i Chris Heister.
 

Kung Karls spira i Lappland

Av , , Bli först att kommentera 6

Kung Karls Spira och Fjällsippan – alltså landskapsblommorna i Västerbotten och Lappland – är ämnet för den här krönikan, åttonde delen av min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Några funderingar kring landskapens ställning och betydelse för den regionala identiteten.

De tidigare delarna i den här krönikeserien finns här:

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

 

Och en tidigare krönika på temat regional identitet:

Är du riktig lilla vän eller oriktig?

——————————————————

Kung Karls spira i Lappland

”Vet du Ella, nyss kom en karl fram till mitt bord där jag satt med mitt kaffe och min otända, förbjudna pipa. Han ville prata Västerbotten, han var själv västerbottning.
Varifrån? sade jag som jag alltid gör i de situationerna, mest för att kunna räkna ut på vilket sätt vi är släkt.
Sorsele, sade han.
Det är inte Västerbotten, sade jag. Det är Lappland.”
(Torgny Lindgren i ”Maten. Hunger och törst i Västerbotten”, brevväxling med Ella Nilsson, utgiven 2003
)

Men karln från Sorsele framhärdar i att visst vara västerbottning. ”Han hade alltid betraktat sig själv som västerbottning. Han var till och med stolt över att vara västerbottning. Och det kan man ju förstå.”

Lindgren grubblar till Ella Nilsson, i en brevväxling som får det att vattnas i munnen, över detta Västerbotten: ”Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget i verkligheten?”

Han drar småningom slutsatsen att det inte finns ett Västerbotten, utan ett otal. ”Det rätta ordet vore Västerbottnarna!”
Pölsornas mångfald i bygderna, från Missenträsk till Raggsjö, får illustrera vad han menar. Var släkt, vart sjösystem, alla har sitt sätt att göra pölsa.

Vad betyder landskapen i dag, för människor? Vad betyder Västerbotten, vad betyder Lappland, som identitet – för dem som vuxit upp där, för dem som flyttat därifrån och dem som flyttar dit? Man behöver inte gå till köket eller boden, för att få en hum om hur undflyende just landskapen kan vara när man söker greppa dem.

Enligt Jan Vegelius i ”Sveriges landskapsblommor och deras historia” (1981) så har idén med landskapsblommor sitt ursprung i ett brev från USA, skrivet av svenskamerikanen August Wickström och skickat till ledaren för Svenska Missionsförbundet Paul Peter Waldenström, 1908.

”Jag har önskat”, skrev Wickström, ”att Sverige med sin rika, omväxlande flora också hade för varje provins en officiell nationalblomma liksom varje provins nu har sina vapensköldar.”

Officiellt blev det inte, men via en kampanj i tidningarna fick förslaget stor uppmärksamhet. Efter hjälp från bland andra professor Veit B Wittrock från Bergianska Trädgården, sammanställdes en lista med landskap och blommor, som efter några korrigeringar med tiden blev hävd.

Dåtida kritiker önskade sig istället en gemensam blomma för hela Sverige, men ursprungstanken med landskapsblommorna handlade mer om regional än nationell identitet.

Och så kom det sig att exempelvis Västerbotten fick kung Karls spira – namngiven av naturhistorikern Olof Rudbeck d.y. till Karl XII:s ära 1701 – som landskapsblomma. Det är en vacker ört – högrest, med fina nyanser i grönt, gult, rödbrunt och rödviolett. Men, en ständig fotnot, den är betydligt vanligare i Lappland än det landskap den tillskrevs 1908.

”I själva landskapet, eller floraprovinsen Västerbotten, är ”vår” blomma egentligen bara vanlig i norr, längs Byskeälven och inom Norsjö socken. Den finns också i länets Ångermanlandsdel, vid Öre- och Lögde älvar. Kung Karls spira är i låglandet nästan helt inskränkt till älvstränder”.
(Måns Swartling i Natur i Norr, Umeå, 2006, häfte 2
)

Den trivs bättre och är vanlig i ”våta, näringsrika marker som myrar, utefter vattendrag och på kärrängar i fjälltrakterna, och mindre vanlig i det norrländska skogslandet.” (”Våra vilda blommor”, Jon Feilberg och Ulf Svedberg, 1999). Vill man studera den närmare, påpekar Sven Green i ”Landskapsblommor” 1976, bör man leta fram högskaftade gummistövlar. ”Blött blir det under alla omständigheter”.

Att Västerbotten har en landskapsblomma som känner sig mer hemma i fjällen, har en viss symbolik. Vegelius reder i sin bok ut sex olika pusselbitar som historiskt använts för att definiera skiftande västerbottnar:

(1) nuvarande landskapen Väster- och Norrbotten, som före 1809 utgjorde det gamla Västerbottens landskap, (2) Finska Västerbotten, den del av gamla Västerbotten som förlorades till Ryssland 1809, (3) ”Västerbottens gamla landskap bortsett från den finska delen”, (4) ”den del av Västerbottens gamla landskap som tillhör Västerbottens län”, (5) dagens Västerbottens län och (6) Västerbottens län frånsett det som tillhör Ångermanland.

Alternativ 4 är det vi i dag vanligtvis syftar på när vi talar om landskapet Västerbotten. Men där är kung Karls spira alltså inte särskilt vanlig.

Lappland har förstås sin egen landskapsblomma: fjällsippan. En dvärgbuske i gräddvit, grönt och gult som trivs på kalkrika, torra fjällmarker. Mjuk och tålig på en och samma gång. Traditionen har sagt att den kan hjälpa mot reumatism. Kanske för att den härdar ut i tufft klimat.

”Jag ville jag vore i Lappland en dag i juli då fjällsippan breder ut sig i stora vita mattor.”
(Maud Reutersvärd, 1979)

Men det finns, skrev Vergelius 1981, många här ”som anser att det är kung Karls spira eller åkerbär som är deras landskapsblomma”, då de menar att de bor i Väster- respektive Norrbotten. Och han noterar att vissa ”nyare förteckningar över landskapsblommorna” saknar Lappland.

Det vore talande för landskapens oklara ställning, när det kulturhistoriska döljs under det administrativa. Men landskapen är viktiga. Västerbotten och Lappland försöker förstå varandra, och därmed sig själva.

Ibland är det, för att låna av Ekelöf, ”någonting bortomnära, i det som är hitomfjärran, någonting varken eller, i det som är antingen eller:”

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Av , , Bli först att kommentera 7

Region Västerbotten har varit föremål för förnyad debatt den senaste veckan. Om det, om vilka utgångspunkter det framtida regionsamarbetet måste ha och att hela grejen med Umeå vs Skellefteå känns nattståndet, handlar den här lördagskrönikan.

————————————————-

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Kanske vore den bästa lösningen att förlägga Region Västerbottens verksamhet till en rymdstation ovanför atmosfären. Som en satellit i geostationär bana över länet; synlig molnfria nätter.

Däruppe kommer avståndet mellan Umeå och Skellefteå att te sig skrattrerande litet. De anställda blir lika fjärran astronauter för alla nere i Västerbotten. Kommunikation fördröjs i alla riktningar. Ingen behöver räkna anställningsorter. Bonus: Vill kommunpolitiker bli av med interna utmanare genom att skicka dem till regionpolitiken, så blir de av med dem så att det heter duga. Och till Almedalen tar sig ingen i första taget.

Snurra min jord, låt mig följa med dig.

Skämt åsido: Det är inte så att Skellefteå saknar grund för viss allmän misstänksamhet gentemot självbelåtna, dästa Umeå. Och det är inte så att Umeå har helt fel när det anar ett visst inslag av nojiga, fantasifulla konspirationsteorier från Skellefteås sida.

För nog finns det en hel del umeaktörer som betraktar samarbete med Skellefteå med samma entusiasm som något gammalt nyårslöfte från flera år tillbaka om att äta mer långkokt broccoli, för att det bör man väl kanske göra; och istället drömmer om organiserat samarbete med Örnsköldsvik som man drömmer om nyplockad, egenodlad färskpotatis med dill om våren.

Och nog finns det en del skellefteaktörer som i valet mellan att det går dåligt för båda städerna men ännu sämre för Umeå än för Skellefteå, eller att det går bra för båda städerna men ännu bättre för Umeå än Skellefteå, skulle luta åt det förstnämnda.

Jag raljerar lite, men inte så långt från den senaste tvisten mellan Umeå och Skellefteå, som gäller var de anställda i Region Västerbotten är placerade. Den debatten har helt fel utgångspunkter: Gammal misstänksamhet mellan orter som inte litar på varandras avsikter. En statisk tro att det som gynnar en, missgynnar en annan; att det gäller att slå vakt om det egna.

Är det den dominerande övertygelsen i länet kan regionsamarbetet skrotas direkt. Då har det inga framtidsutsikter. Allt detta Umeå vs Skellefteå känns nattståndet. Regionsamarbetstanken måste bygga på den motsatta instinkten: man står och faller tillsammans, och blir starkare av att agera gemensamt. Ett samarbete som utformas som vapenvila mellan parter som i varandra ser motståndare, är dömt att misslyckas.

Det betyder inte att en överdriven umedominans i organisationen är oproblematisk eller acceptabel på sikt. Det är lätt för Umeå att tycka att frågan är irrelevant. Men ett samarbete som inte tar sats från hela regionen, där de starkas perspektiv blir helt dominerande, där känselspröt saknas på många håll, fungerar inte. Umeå bryr sig bara om Umeå och sin egen tillväxt, sin egen status som Norrlands största stad, är en vanlig uppfattning i länet. Den kritiken, som inte är utan fog, bör Umeå ta på allvar. Men just Region Västerbotten är ingen lyckad måltavla för irritationen.

Om en redan tidigare existerande umedominans i länets samarbeten blivit tydligare sedan flera olika verksamheter förts ihop till en, är det rätt att uppmärksamma. Hur ska arbetet vara upplagt geografiskt? Är centralism alltid kostnadseffektivt? Kanske borde allt på sikt flyttas till Lycksele, Åsele eller Storuman? Kanske har Skellefteå helt rätt?

Tänk fritt, ifrågasätt, ställ frågorna, ställ för Umeå obekväma frågor.
Men gör det utifrån rätt perspektiv.

Inte: hur kan resurser säkras till en viss plats, hur gynnas kommun X på kommun Y:s bekostnad i en viss fördelning?

Utgångspunkten måste istället vara: hur bör arbetet organiseras för att på bästa sätt nå de resultat som eftersträvas utifrån ett regionalt helhetsperspektiv?

Regionsamarbete handlar inte om lokala lobbyister i isolerad kamp med varandra, utan om att tillsammans och i kontakterna utåt dra fördel av en regions gemensamma mångfald.

Region Västerbotten har sedan bildandet 2008 varit ganska duktig på att hålla regionperspektivet levande och påminna om hur länets olika delar är beroende av varandra. Att Umeå skulle ha gynnats i det utvecklingsarbete som organisationen inititerat, är faktiskt svårt att se vid en tillbakablick. Den kustdominans som funnits länge är olycklig, men har inte blivit värre på grund av Region Västerbotten.

Region Västerbottens arbete är av det slaget att om den försvann skulle man behöva uppfinna organisationen på nytt eller återgå till arbetsformer få saknar. Och jag är, ur ett landsbygdsperspektiv, mer bekymrad över att det tas för få uppmärksammade initiativ till diskussioner om Västerbottens gemensamma framtid än för många.

Men det finns andra, starka skäl att se över Region Västerbottens uppbyggnad och prioriteringar. Hur fungerar den demokratiska insynen? Hur används resurserna? Av vem och hur kan medborgarna utkräva ansvar? Borde inte ledamöterna vara direktvalda? (Jo)

Även om Region Västerbotten förhoppningsvis fortfarande bara är en mellanstation för ett kommande samarbete i norr som är större än så, kan den inte längre behandlas som bara en mellanstation. Osäkerheten om vad som kommer att ske det närmaste decenniet i regionfrågan är så stor, att det skulle sluta med fullständig passivitet att vänta på definitivt besked.

I takt med att det ursprungliga syftet, att förberedda för en norrländsk storregion, tonar bort och organisationen får en permanent funktion och form, växer behovet av en grundläggande debatt om syfte och upplägg. Om Region Västerbotten övergår från testverksamhet till långsiktig lösning, är den demokratiska aspekten viktigast av allt att reda ut och fatta ett principbeslut om. Att det inte vara bättre, kanske rentav sämre, förr är inget argument för att det inte ska göras bättre nu.

Men släpp för allt i världen konspirationsteorierna, den ömsesidiga misstron, synen på regionsamarbete som en intern dragkamp om resurser.

Annars kan de som drömmer om regionsamarbeten som övervinner, inte fördjupar, gamla motsättningar – i den del av landet som behöver sådana samarbeten allra mest – titta i stjärnorna efter dem.
 

Tvekar man i backflippen går det åt….

Av , , 1 kommentar 6

Förra veckan släppte Umeåbaserade speltillverkaren Turborilla sitt nya spel Mad Skills BMX. Det är utgångspunkten för den här krönikan, sjunde delen i min serie: "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Jag skriver även om några egna barndomsminnen vad gäller just dataspel, och några rader om hur senaste veckorna Fruit Ninja sent omsider kommit in i mitt liv, som i antar jag många andra föräldrars liv.

Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i morgondagens papperstidning.

Det tidigare delarna i serien finns att läsa här:

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————

Tvekar man i backflippen går det åt….

”Datorspelsindustrin torde vara en av de mest spännande av alla existerande branscher. Den kännetecknas av en stor innovationsförmåga där tillväxten likväl som potentialen är mycket god. Utvecklingen påverkar i sin tur andra verksamheter såsom tillverkare av terminaler, processorer och grafiksystem. Avancerad informationsteknologi och nätverkslogik kan med fördel kombinerad med kreativitet och konstnärskap.”
(Roland Heickerö i ”Strategier för innovation i den tredje industriella revolutionen”, 2005)

Om man tvekar i backflippen går det åt…och om man fullföljer backflippen till varje pris slutar det inte heller bra. Om man bara spelar Mad Skills Motocross oregelbundet och i korta pass, alltså utan stora ambitioner, handlar det mest om att med snabba pareringar söka hålla balansen i hoppen, inte börja tveka om strategin mitt i loppet och inför varje svårighet fullfölja den intention man hade från början. Fast inte med sån halsstarrighet att man hellre kraschar av rent trots än erkänner att man läst banan fel.

Det är som tävlingar i största allmänhet alltså: övergripande strategi och snabba reaktioner.

För att vinna krävs framför allt lite klassisk öga-hand(finger)-koordination, en viss rytmkänsla och gott humör nog att spela hundratals gånger tills reaktionen på varje gupp blir instinktiv. Det har också, vad varje liknande spel måste ha, en tendens att kunna väcka lagom hatkärlek. Svordom, med ett leende. Man slänger bort det, och tar upp det igen. Bara en gång till.

Mad Skills Motorcross gör vad det ska. Det är ett dataspel, även för mobila enheter, och det har, som många vet, sitt ursprung i Umeå.

”Dessutom är Sverige alltför beroende av några få stora företag. Vårt land skulle bli mer motståndskraftigt om nya företag växte upp, om kunskap spreds till fler, om tjänstesektorn kunde förnyas minst lika kraftigt som industrin – om hela ekonomin kunde bli mer kreativ. Detta borde vara innovationspolitikens huvuduppgift.”
(Pontus Braunerhjelm professor KTH, Klas Eklund, adjungerad professor Lunds universitet och Seniorekonom SEB och Magnus Henrekson, vd Institutet för Näringslivsforskning om innovationsstrategier i en artikel i Svenska Dagbladet i tisdags.
)

Förra veckan släppte Umeåbaserade speltillverkaren Turborilla, ett företag grundat 2006, sitt nya spel. Mad Skills BMX är ett slags uppföljare till den tidigare framgången. VK skrev om det i tisdags. Jag köpte och laddade ner det häromdagen och har inte hunnit så långt, men har redan ofta känt frustrationen av att landa i uppförsbacke och få tvärstopp. Upplägget är nära besläktat med Motorcross-spelet, men anpassat till cykelkänslan, och man måste lära sig en del nya rörelser. För den som inte följer branschen professionellt framstår som snyggt och distinkt; detaljerat där det krävs, inget tjafs där tjafs skulle störa och med en svårighetsgrad som växer lagom snabbt för att det inte ska bli tråkigt för att det går för lätt eller är omöjligt.

Den som av någon anledning inte går igång på själva spelidén, borde gå igång på affärsupplägget. För det säger tonvis om de nya förutsättningarna för modernt företagande i Västerbotten. Avstånden löses upp, affärsmodellerna blir blixtsnabba.

För InfoTech Umeå berättade i förra veckan Turborillas vd Tobias Andersson om det globala nätverket bakom spelet, att artister och utvecklare från hela världen har engagerats, från Kanada, USA, Sverige och Belgien.

InfoTechs redaktör Mikael Hansson formulerar det träffande på sin blogg. Världen direkt, lyder stridsropet:

”Nya betalningssätt och nya distributionssätt gör att dagens unga företag kan hitta fram till helt nya affärsmöjligheter på en global marknad. Turborilla gör inte den tidigare så vanliga resan för företag som innebär att man först bygger upp en trogen kundkrets lokalt som sedan får utvecklas till en kundkrets i regionen, exempelvis kustkommunerna i Norrland eller länet Västerbotten, innan man söker sig ut över landet för att så småningom pröva vingarna i Norden, och kanske norra Europa innan man tar det slutliga steget ut i världen. Med ny teknik och nya möjligheter att bygga kundkretsen med stöd av internet kan tjänsteföretag som Turborilla hoppa över flera av de leden.”

I den processen finns mycket av det inbakat som gör det lätt att känna optimism för Norrlands framtid. Möjligheterna i mötet mellan en småskalig miljö och en gränslös teknik och kommunikation.

Den var ljusbrun, hade en 12 tums svartvit bildskärm, ett arbetsminne på astronomiska 64 kilobyte (det var den snabba versionen, grundversionen hade 16 kb) och en extern kassettbandspelare utan vilken den var oduglig. Det var en ABC 80 och stod på min pappas skrivbord i det lilla arbetsrummet. Och allt den gjorde tog en evig tid, fast det fattade vi inte då.

I dag, när ett program snurrat längre än fem sekunder, börjar vi snegla frustrerat i riktning mot IT-avdelningen. Snurrar det ännu efter en halv minut närmar vi oss nervsammanbrottet. Har det gått en minut ställer vi till en scen. Det ljusbruna undret på 80-talet däremot, fostrade tålamod som en dygd.

Persondatorer på stenåldern (sent 70-tal, tidigt 80-tal) handlade mycket om långa väntetider och konstiga ljud. Tjutet, bluppet och blippet från dessa märkliga skapelser lärde sig de tidigaste entusiasterna snabbt tolka lika exakt som deras föräldrageneration tolkat kaffesumpen. Hemmaexperterna kommenterade ljuden med samma auktoritet som bönderna brukat kommentera molnen på himlen och nästa dags väder. Vad det handlade om var ett förtvivlat hopp om att få rätt, om att det skulle funka till slut.

På vår ABC 80 fick jag, när den var ledig, spela ett spel som var som Pacman, ett ansikte som åkte omkring och käkade punkter, fast det hette någonting annat. Det var helt beroendeframkallande.

En undersökning från Folkhälsoinstitutet kom 2005 till slutsatsen att tv- och datorspelande främjar rumsuppfattning och förmågan att tankemässigt hantera former och mönster. ”De spatiala förmågorna”, skrev man, ”är viktiga vid problemlösning i allmänhet och särskilt i vissa tekniska samt konstnärliga sammanhang. De betraktas traditionellt som en av de viktigaste delarna i vår intelligens.”

Min barndoms största spelupplevelse blev Stugan. Några minns säkert denna klassiker. Ett helt textbaserat spel, så småningom för PC, i princip inga bilder, om en stuga i Småland med olika våningsplan, rum och gångar man skulle navigera sig igenom åt olika vädersträck, åt höger och vänster, och samla värdefulla saker i. Ibland ringde telefonen i ett rum. Då bultade hjärtat.

Jo ni, ungdomar, ni skulle bara veta. På många sätt lämnade spelet fritt rum för fantasin – och fantasin tog sig tacksamt an uppgiften. Exakt hur Stugan slutade, hur man ”vann”, kommer jag inte ihåg. Hur skulle det vara att spela Stugan i dag? Outhärdligt långtråkigt, befriande fritt på intryck?

När jag och ett par klasskamrater i slutet av 80-talet eller början av 90-talet fick tillgång till högstadiets datasal på rasterna började vi programmera ett mycket enkelt textbaserat spel i liknande stil. Det blev inte färdigt, och respekten för speltillverkare är stor sedan dess.

För några veckor sedan, så sent, kom även Fruit Ninja (försök inte ens gissa, det handlar om att skära frukt med fingrarna och undvika bomber och det kan hur bisarrt det än låter utlösa familjegräl om vem som står på tur att spela) in i mitt liv och i min mobil. Jag fastnade direkt, förstås. Nu spelar jag mest varje dag.

Men jag intalar mig själv att något lite lär man sig kanske också, om hur lite som behövs ibland för att stjälpa det som såg bra ut. Det hjälper inte om man lattjar till 500 poäng och sedan i ett slarvigt ögonblick missar en banan och två äpplen. Då blir det inget rekord, då når man inte 1000. Någon gång ska jag nå 1000.

Det hjälper inte att klara alla hopp i Mad Skills BMX om man sumpar det sista. Någon gång ska jag svepa precis rätt med fingret, få med all fart efter varje hopp. Det perfekta loppet. Någon gång.

När tovningen räddades i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 5

Tovningen var i mitten av förra seklet en hemslöjdsteknik som höll på att falla i glömska. Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovning, sprida kunskap om tekniken på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet.

Om det handlar sjätte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————————

När tovningen räddades i Västerbotten

”Kan man åstadkomma tyg utan att börja med en tråd?”

Så inledde Katarina Ågren – då verksam vid Västerbottens museum och mitt uppe i en storartad kulturhistorisk räddningsaktion – en artikel i tidskriften Västerbotten, nummer 4, 1969.

Visst kan man. Den kallas att tova, tekniken att förvandla ull till filt med hjälp av karda, vatten, såpa och handkraft. Nästan alla i dag känner till begreppet, och många vet ungefär hur det går till. Ågren beskriver i artikeln grundförfarandet, som går att spåra ända tillbaka till förhistorisk tid:

”Den spunna tråden är ju nödvändig när man väver, stickar, virkar, syr – ja för de flesta textila tekniker. Men fram till vår tid har många behärskat en sådan teknik, filtningen eller ”tovningen” för att använda den dialektala benämningen. Man har lagt flera lager kardad ull över varandra, hällt varmt såpavatten på och sedan försiktigt gnuggat med händerna tills ullen filtats ihop till en sammanhängande massa.”

Tekniken lärs nuförtiden regelbundet ut på hemslöjdskurser. En del vågar sig på egna försök hemma med julafton och intet ont anande släktingar i sikte. Men, hur märkligt det än kan låta, tovning var i mitten av förra seklet en tradition på väg att försvinna i glömska. Varför hålla på med det där gamla, bökiga?

Så sker ofta, när rationella, praktiska skäl för en verksamhet – ofta förknippad med armod – försvunnit, men det kulturhistoriska värdet ännu inte står klart. En generation är trött på det och en annan har fullt upp med sitt. I sådana övergångsfaser kan traditioner gå förlorade, eller räddas i sista stund.

Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovningen, sprida kunskap om den på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet. Tio år tidigare hade hon och Västerbottens museum tillsammans med Västerbottens läns hemslöjdsförening, bland annat Karin Lundholm, börjat med slöjdinventeringar. De stötte på Viola Asplund i Nyliden, som fortfarande tovade.

1976 skrev Ågren sedan en av de mest gedigna slöjdböcker jag läst: ”Tovning. Att göra filt av ull: sockar, vantar, mössor, hattar och fria dekorativa textilier”.

Ågren är en entusiastisk men grundlig pedagog. Hon förenklar inte, men förklarar. Det handlar om hantverkstekniker, med många nyanser, som måste läras. Att ta dem på allvar, blir en hyllning till skickligheten hos dem som av nödtvång, men i skaparkraft, utvecklat hantverket. Att förvandla nödtorftet till det funktionella, trivsamma (varma!) och vackra, var ett hantverkets utmaning.

I ”Tovning” gås det mesta igenom, från filtens globala historia, via ullkvaliteten hos olika fårraser till faktorer som påverkar filtningsförmåga hos ull (epidermiefjällens struktur, fiberns krusighet, fiberns finhet, fiberns elasticitet, pH-värdet hos valkvätskan, temperaturen, fiberns rörelsefrihet, fuktigheten, tryck och tiden).

Och det bjuds också ett par nedslag i världshistorien, där konsten att filta gör sig påmind redan tidigt. Soldaterna i det gamla Grekland utrustades med huvudbonader av filt. Alexander den stores amiral Nearchus omtalar 325 år f Kr filt. I det gamla Rom var filtmössan ”en sorts symbol för friheten. När en slav frigavs rakades hans huvud och han fick en spetsig mössa av ofärgad ull”.

Under franska revolutionen dyker den så kallade ”frygiska mössan” upp hos jakobinerna. Och frihetsgudinnan ”i Delacroix´ målning ”Friheten leder folket” 1831 bär just denna frygiska mössa av röd filt”, skriver Ågren.

I Gunilla Paetau Sjöbergs läsvärda ”Tova. Gammal teknik på nytt sätt” (1995) berättas historien om hur ulls förmåga att filta sig upptäcktes på Noas ark. Fåren på arken hade ont om mat och stod så trångt och varmt, att de började tappa ull ner på golvet. ”De urinerade på fällarna och trampade runt i dem, och vad hände? När fåren lämnade arken, lämnade de också en tovad matta efter sig!”

Det intressanta med historien, skriver Sjöberg, ”är att den berättas hur ull blir till filt”. Ullen, vätskan, bearbetningen – ingredienserna finns där.

Filttekniken, tror man, uppstod först i Asien, där den i högre grad och långt tidigare än i Sverige fått en konstnärlig dimension.

I Sverige är tovningstraditionen, skriver Ågren, ”knuten till Norrland. Längre söderut än i Hälsingland har traditionen inte varit spridd.” Vanligast var den i Västerbotten, Jämtland och Ångermanland. Och det var inte en konst som alla behärskade. Ofta fanns det ”en eller ett par kvinnor i en by eller en bygd och till dem har man vänt sig för att få tovesockar gjorda. Mestadels arbetade man hemma i det egna köket eller i ladugården men från Jämtland berättas att ensamstående kvinnor kunde gå ”gårdför”, dvs från gård till gård och tova.”

Det kunde bli en viktig extrainkomst för dem som var skickliga. Och det förekom, bland annat i Ångermanland, att hela familjer levde på att tova, och då höll tovningstekniken hemlig. En förklaring till varför inte fler lärde sig tova, menar Ågren, kan vara att det arbetet var så pass tungt och ”att det i längden blev otrevligt att ha händerna i vatten många timmar om dagen.”

”Under de senaste åren har konsten att filta ihop ull och tunna tyger, till så kallad nunofilt, spritts över världen. Tekniken har givit tovningen en väldig nytändning eftersom produkterna blir både tunna och eleganta. Tack vare nunofiltandet har tovade plagg i ull och tyg, ofta siden, nått in i de flottaste modebutiker.”
(Karin Neuschütz i ”Tovning med såpa och filtnål”, 2007)

Katarina Ågrens och andras arbete med att sprida kunskapen om tovning gjorde att mängder med kurser drogs igång runt om i landet på 70-talet. Intresset för gamla slöjdtekniker passade tidsandan med gröna vågen och ett sökande av ursprung efter hektiska decennier av urbanisering och mekanisering.

En av dem som gick en sådan kurs på 70-talet var min mamma. Hon började tova. Vi hade en skrubbstol hemma. Sockor, vantar, mössor – alltid något på hyllor eller i lådor. Jag minns den speciella känslan i fingrarna när man höll i det tovade – robust, egensinnigt, ändå lent och lite mystiskt.

Tovade verk vill både bevara sina hemligheter och visa upp dem. Stolta över, men förtegna om, sin tillkomst. I en drastisk jämförelse påminner det lite om känslan som en mobiltelefontillverkare vill väcka, med materialval, vikt, kompakthet och balansen mellan strävhet och glans. Är den snygg? Är den lyckad? Först fingrarna kan ge besked. Tovade verk är allra vackrast för fingrarna.

I en intervju med VK 2006 med Kerstin Eriksson sade Katarina Ågren om livet som pensionär:

”Det är en frihet att få lita på väder och vind. Låta saker bli gjorda i den takt de vill bli gjorda. Att få använda tiden som man vill. Då kan man få vara med om mycket roligt.”