Bryt blockpolitiken i svensk politik
Läget i svensk inrikespolitik och spänningarna i det partipolitiska landskapet inför valet 2014, efter en vecka med riksmötets öppnande och budgetdebatt, är ämnet för den här lördagskrönikan. Några av mina antaganden och slutsatser.
Några tidigare krönikor på liknande tema:
2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik
Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi
Vem vinner och vem försvinner?
Vem skriver femton brev som förändrar Sverige?
En konstpaus, men vad kommer sedan?
Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl
Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan
Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?
Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga
Sahlin var något viktigt på spåren
Är avgång alltid den enda möjligheten?
—————————————————-
Bryt blockpolitiken i svensk politik
Antagande: Inget regeringsalternativ som bygger på ministerposter eller sakpolitiskt inflytande för sverigedemokraterna eller vänsterpartiet har – av respektive helt olika skäl – särskilt goda utsikter att vinna stöd hos en väljarmajoritet.
Slutsats: En någorlunda stabil lösning av regeringsfrågan för kommande mandatperioder bör sökas hos moderaterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.
Antaganden: Vänsterpartiet klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Sverigedemokraterna klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Miljöpartiet klarar sig, med god marginal, kvar i riksdagen 2014.
Åtta riksdagspartier är på sikt för många givet fyraprocentspärren och förekomsten av två dominerande partier med tillsammans långt över hälften av väljarstödet.
Slutsatser: Något av de tre mindre allianspartierna åker ur riksdagen, om inte moderatsympatisörer agerar ”kamrat fyra procent” på valdagen. Moderaternas mål att bli största parti och alliansen mål att vinna egen majoritet 2014 är svåra att förena.
Antaganden: Moderaterna kommer lättare att kunna mobilisera sitt folk för det egna målet att bli större än S, än för att hjälpa de små allianspartierna på traven.
C, Kd och Fp kommer i valrörelsen att lägga mer krut på att profilera sig själva än på att samordna sig inom alliansen.
Slutsats: spänningarna och misstron inom alliansen mellan å ena sidan moderaterna och å andra sidan de tre mindre samarbetspartierna kommer att öka i takt med att det ter sig osannolikt att de tillsammans ska vinna egen majoritet 2014.
Antaganden: Om socialdemokraternas ledning ger efter för eller körs över av den vänstersocialistiska falangen i partiet får de – liksom under andra halvan 1970-talet och liksom 2008 när Mona Sahlin mot sin vilja och instinkt tvingades ta in vänsterpartiet i sitt tänkta regeringsunderlag inför 2010 – svårt att vinna väljarnas förtroende som regeringsbildare. Även andrakammarvalet 1928 ger historiskt stöd åt den tesen.
Iakttagelse: Vänstersocialisterna inom socialdemokratin försöker driva igenom att partiet ska kräva vinstförbud på välfärdsområdet, i strid med partiledaren Stefan Löfvens, fackförbundet Kommunals och många ledande kommun- och landstingspolitikers önskemål. I Malmö har socialdemokraterna antagit en motion där det föreslås att Lagen om valfrihet rivs upp och där det återfinns en att-sats som synes öppna för fler och mer godtyckliga socialiseringar.
Dagarna efter det gick en ledande moderat och en ledande miljöpartist i Skåne ut tillsammans i en artikel i Sydsvenskan och försvarade valfriheten i regionen. De anklagade det lokala S-förslaget för att vara ”respektlöst” mot dem som arbetar i privat drivna välfärdsverksamheter. ”Valfriheten för Malmöborna kommer vi aldrig att tumma på”, avslutade de.
Det gemensamma undertecknandet av Mp och M är en alarmsignal för S. Tvingas S-ledningen att driva en vänsterdogmatisk politik den inte tror på, kommer Mp och M att närma sig varandra på allvar.
Många socialdemokratiska debattörer har varnat för en sådan utveckling och för att partiet ska upprepa misstaget från 2008.
Samtidigt presenterade i går Leif Pagrotsky sitt förslag till ny socialdemokratisk skattepolitik. Det hela andas stor pragmatism. Rut-avdraget och jobbskatteavdraget ska vara kvar, liksom värnskatten (som ju även moderaterna slår vakt om). Varken förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt ska återinföras. Tidigare i veckan öppnade partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson för fler privata arbetsförmedlingar. Och en del av socialdemokraternas kritik mot alliansen när det gäller arbetsmarknadspolitiken finner även gehör i allianskretsar.
Slutsats: S går mot en het intern uppgörelse om vad partiet ska stå för i svensk politik: sin traditionella roll som i sak pragmatiskt, socialliberalt mittenparti eller en ny roll som långvarig vänsteropposition i vänsterpartiets närhet. Vad som är rätt och fel för partiet i den frågan kan bara partiets medlemmar avgöra. Men dess vägval när det gäller synen på valfrihet och mångfald inom välfärden kan få stora konsekvenser för regeringsfrågan flera mandatperioder framåt.
Antaganden: Socialdemokraterna och miljöpartiet klarar inte ensamma av att få egen majoritet i riksdagen.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och miljöpartiets ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och socialdemokraternas ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.
Miljöpartiet börjar tröttna på att vara i opposition, och kommer att ivra för att få sitta i regering efter nästa val.
Samtliga allianspartier kommer, om alliansen förlorar, att pröva möjligheter för egen del att förbli i regeringsställning.
En mandatperiod till med nuvarande parlamentariska läge och nuvarande allianssammarbete skulle ytterligare passivisera regeringspolitiken i brist på parlamentariskt spelrum och nya idéer.
Väljarmajoriteten skulle välkomna en majoritetsregeringsbildning som lämnade den stelaste formen av blockpolitik, men samtidigt bevarade en stark opposition där ett av de två stora partierna ingår.
En stor koalition mellan moderaterna och socialdemokraterna, a la Tyskland 2005-2009, vore olyckligt då det skulle beröva riksdagen en kraftfull opposition och lämna enbart småpartier kvar utanför.
Slutsats: det bästa regeringsalternativen för kommande mandatperioder vore ett där alliansen eller delar av alliansen samarbetar med miljöpartiet, i ett givande och ett tagande åt båda håll – eller ett där ett par av alliansens småpartier (Fp och C) samarbetar med S och Mp, i ett givande och ett tagande, med en socialdemokrati som håller distans vänsterut. Båda de alternativen vore intressantare än något en strikt blockpolitik medger, nu eller efter 2014. Och i båda fallen försvinner risken att Sd ges en ödesdiger vågmästarställning
Antagande: avgörande för vilket alternativ som har bäst utsikter att förverkligas är, förutom socialdemokraternas interna processer och alliansens interna styrkeförhållanden, om M, Fp, C och Kd tillsammans blir större än S och MP eller om S och MP tillsammans får fler mandat än alliansen.
Fråga: Vilka partier blir först med att antyda ett intresse för att bryta blockpolitiken? Det vore ett risktagande. Ibland belönas sådana.
