Etikett: Blockpolitik

Bryt blockpolitiken i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 4

Läget i svensk inrikespolitik och spänningarna i det partipolitiska landskapet inför valet 2014, efter en vecka med riksmötets öppnande och budgetdebatt, är ämnet för den här lördagskrönikan. Några av mina antaganden och slutsatser.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Blockpolitikens solnedgång

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

—————————————————-

Bryt blockpolitiken i svensk politik

Antagande: Inget regeringsalternativ som bygger på ministerposter eller sakpolitiskt inflytande för sverigedemokraterna eller vänsterpartiet har – av respektive helt olika skäl – särskilt goda utsikter att vinna stöd hos en väljarmajoritet.

Slutsats: En någorlunda stabil lösning av regeringsfrågan för kommande mandatperioder bör sökas hos moderaterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Antaganden: Vänsterpartiet klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Sverigedemokraterna klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Miljöpartiet klarar sig, med god marginal, kvar i riksdagen 2014.
Åtta riksdagspartier är på sikt för många givet fyraprocentspärren och förekomsten av två dominerande partier med tillsammans långt över hälften av väljarstödet.

Slutsatser: Något av de tre mindre allianspartierna åker ur riksdagen, om inte moderatsympatisörer agerar ”kamrat fyra procent” på valdagen. Moderaternas mål att bli största parti och alliansen mål att vinna egen majoritet 2014 är svåra att förena.

Antaganden: Moderaterna kommer lättare att kunna mobilisera sitt folk för det egna målet att bli större än S, än för att hjälpa de små allianspartierna på traven.
C, Kd och Fp kommer i valrörelsen att lägga mer krut på att profilera sig själva än på att samordna sig inom alliansen.

Slutsats: spänningarna och misstron inom alliansen mellan å ena sidan moderaterna och å andra sidan de tre mindre samarbetspartierna kommer att öka i takt med att det ter sig osannolikt att de tillsammans ska vinna egen majoritet 2014.

Antaganden: Om socialdemokraternas ledning ger efter för eller körs över av den vänstersocialistiska falangen i partiet får de – liksom under andra halvan 1970-talet och liksom 2008 när Mona Sahlin mot sin vilja och instinkt tvingades ta in vänsterpartiet i sitt tänkta regeringsunderlag inför 2010 – svårt att vinna väljarnas förtroende som regeringsbildare. Även andrakammarvalet 1928 ger historiskt stöd åt den tesen.

Iakttagelse: Vänstersocialisterna inom socialdemokratin försöker driva igenom att partiet ska kräva vinstförbud på välfärdsområdet, i strid med partiledaren Stefan Löfvens, fackförbundet Kommunals och många ledande kommun- och landstingspolitikers önskemål. I Malmö har socialdemokraterna antagit en motion där det föreslås att Lagen om valfrihet rivs upp och där det återfinns en att-sats som synes öppna för fler och mer godtyckliga socialiseringar.

Dagarna efter det gick en ledande moderat och en ledande miljöpartist i Skåne ut tillsammans i en artikel i Sydsvenskan och försvarade valfriheten i regionen. De anklagade det lokala S-förslaget för att vara ”respektlöst” mot dem som arbetar i privat drivna välfärdsverksamheter. ”Valfriheten för Malmöborna kommer vi aldrig att tumma på”, avslutade de.

Det gemensamma undertecknandet av Mp och M är en alarmsignal för S. Tvingas S-ledningen att driva en vänsterdogmatisk politik den inte tror på, kommer Mp och M att närma sig varandra på allvar.

Många socialdemokratiska debattörer har varnat för en sådan utveckling och för att partiet ska upprepa misstaget från 2008.

Samtidigt presenterade i går Leif Pagrotsky sitt förslag till ny socialdemokratisk skattepolitik. Det hela andas stor pragmatism. Rut-avdraget och jobbskatteavdraget ska vara kvar, liksom värnskatten (som ju även moderaterna slår vakt om). Varken förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt ska återinföras. Tidigare i veckan öppnade partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson för fler privata arbetsförmedlingar. Och en del av socialdemokraternas kritik mot alliansen när det gäller arbetsmarknadspolitiken finner även gehör i allianskretsar.

Slutsats: S går mot en het intern uppgörelse om vad partiet ska stå för i svensk politik: sin traditionella roll som i sak pragmatiskt, socialliberalt mittenparti eller en ny roll som långvarig vänsteropposition i vänsterpartiets närhet. Vad som är rätt och fel för partiet i den frågan kan bara partiets medlemmar avgöra. Men dess vägval när det gäller synen på valfrihet och mångfald inom välfärden kan få stora konsekvenser för regeringsfrågan flera mandatperioder framåt.

Antaganden: Socialdemokraterna och miljöpartiet klarar inte ensamma av att få egen majoritet i riksdagen.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och miljöpartiets ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och socialdemokraternas ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.

Miljöpartiet börjar tröttna på att vara i opposition, och kommer att ivra för att få sitta i regering efter nästa val.
Samtliga allianspartier kommer, om alliansen förlorar, att pröva möjligheter för egen del att förbli i regeringsställning.
En mandatperiod till med nuvarande parlamentariska läge och nuvarande allianssammarbete skulle ytterligare passivisera regeringspolitiken i brist på parlamentariskt spelrum och nya idéer.

Väljarmajoriteten skulle välkomna en majoritetsregeringsbildning som lämnade den stelaste formen av blockpolitik, men samtidigt bevarade en stark opposition där ett av de två stora partierna ingår.
En stor koalition mellan moderaterna och socialdemokraterna, a la Tyskland 2005-2009, vore olyckligt då det skulle beröva riksdagen en kraftfull opposition och lämna enbart småpartier kvar utanför.

Slutsats: det bästa regeringsalternativen för kommande mandatperioder vore ett där alliansen eller delar av alliansen samarbetar med miljöpartiet, i ett givande och ett tagande åt båda håll – eller ett där ett par av alliansens småpartier (Fp och C) samarbetar med S och Mp, i ett givande och ett tagande, med en socialdemokrati som håller distans vänsterut. Båda de alternativen vore intressantare än något en strikt blockpolitik medger, nu eller efter 2014. Och i båda fallen försvinner risken att Sd ges en ödesdiger vågmästarställning

Antagande: avgörande för vilket alternativ som har bäst utsikter att förverkligas är, förutom socialdemokraternas interna processer och alliansens interna styrkeförhållanden, om M, Fp, C och Kd tillsammans blir större än S och MP eller om S och MP tillsammans får fler mandat än alliansen.

Fråga: Vilka partier blir först med att antyda ett intresse för att bryta blockpolitiken? Det vore ett risktagande. Ibland belönas sådana.

Blockpolitikens solnedgång

Av , , Bli först att kommentera 7

Blockpolitiken blir allt mindre relevant i sakfrågorna. Om det handlar den här krönikan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på temat:

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

——————————————-

Blockpolitikens solnedgång

Tittar man intensivt och länge på en solnedgång och sedan blundar, finns solnedgången kvar på insidan av ögonlocken. Stannar man i illusionen och blundar för länge, är originalet redan borta när man öppnar ögonen igen. Den gamla svenska blockpolitiken, i sina traditionella former, sjunker mot horisonten i ett märkligt, svårdefinierat, sista färgsceneri. Men sjunker gör den.

Frågan är vilka av de närmast inblandade som faktiskt ser det.

Medierna och de politiska partierna har stirrat så länge på den svenska blockpolitikens mönster att de bränt sig fast på insidan av ögonlocken. De kan komma att bli överraskade när de öppnar ögonen.

Väljarna håller redan på att lämna den invanda blockpolitiken bakom sig. Det som ibland framställs som något motsägelsefullt, att de rödgröna växer när de inte längre samarbetar, är egentligen inte motsägelsefullt alls. För det är inte det rödgröna regeringsalternativet som växer i opinionen. Något som inte existerar kan inte bli större. Socialdemokraterna och delvis miljöpartiet växer just därför att det rödgröna alternativet inte längre existerar.

Att ett stöd för socialdemokraterna inte längre automatiskt innebär ett stöd för tanken på vänsterpartiet som regeringsparti, är ett av huvudskälen till varför Stefan Löfven i rask takt är på väg upp till samma förtroendesiffror som Fredrik Reinfeldt.

I samma ögonblick som socialdemokraternas nya ledning började klargöra att man inte är intresserade av att gå till val 2014 med samma upplägg som 2010, har väljarna fått ökat förtroende för partiet igen.

När allianspolitiker därför påtalar att de rödgröna är mer splittrade än på länge – det argument som fungerade så väl för några år sedan – gör de socialdemokraterna en stor tjänst, eftersom det snarare får mittenväljare att andas ut.

Blockpolitikens mönster och utgångspunkter har mindre och mindre med de politiska realiteterna att göra. I en traditionell blockpolitik – den gjorde comeback fullt ut så sent som i valet 2010 – skulle socialdemokraternas läge i regeringsfrågan just nu vara en katastrof för partiets trovärdighet.

Väljarna vill ha vissa garantier för vad en röst på ett parti för med sig i regeringsfrågan. I en strikt blockpolitik blir partierna låsta i tvånget att erbjuda uppenbara majoritetsregeringsalternativ – antingen-eller. Men i det läget befinner sig inte svensk politik i dag. Istället pågår ett långsamt, befriande uppbrott till något nytt, vilken ökar både små och stora partiers handlingsutrymme på sikt.

Socialdemokraterna återhämtar sig alltså inte trots, utan tack vare att de rödgröna framstår som splittrade. Och alliansen trampar vatten på grund av att den börjar framstår som ett samarbete som hålls ihop till ett för högt pris för de mindre partierna när det gäller idéutveckling och nya perspektiv.

Men även i en sådan ny politisk verklighet, krävs ärliga besked till väljarna. Partierna kan inte samtidigt försöka tillfredsställa de interna aktivister som behöver napp och nalle i form av fiendebilder från stenåldern och känner sig hemma i blockpolitiken, och de väljare som vill ha klara besked om att blockpolitiken inte är så låst att den tvingar regeringsalternativ i armarna på ytterkantspartier.

Politiska koalitioner, har liberalen och mångårige tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher sagt, är allianser med bestämda syften under begränsad tidsperiod. ”Blir de något mer” menar Genscher, som var med om att båda skapa och bryta upp regeringskoalitioner under stor turbulens, ”förlorar minst en av samarbetspartnerna – bildligt talat – sin själ”

Vem bryter upp vad, när och med vilka nästa gång i svensk politik? Under lång tid har regeringsfrågan i svensk politik handlat om vilka som bäst orienterat sig i den traditionella blockpolitiken, (i vad mån något som brutits gång på gång kan kallas tradition är i och för sig en berättigad fråga), utan att fastna i dess uppenbara fällor.

Länge var socialdemokraterna överlägsna på det, vilket till slut tvingade fram bildandet av alliansen; den kom i just det ögonblick då socialdemokraternas gamla regeringsmodell med ett ensamt parti i minoritet började bli hopplöst förlegad.

Bortom 2014 kommer det nog snarare att handla om vilka som bäst förmår att bryta upp från blockpolitiken helt, dra andra, kanske fler, gränser, definiera koalitionsmöjligheter utifrån aktuella sakfrågor och faktiska ståndpunkter snarare än nedärvda fiendebilder och patetisk retorik. Vilka förmår skickligast och tidigast att skapa sådana nya förutsättningar för bildandet av fungerande regeringar?

De som älskar blockpolitiken över allt annat bör nog fortsätta blunda en tid till, och låta minnena spela på ögonlocken. Den kommer kanske inte att finnas kvar längre, när de öppnar ögonen nästa gång.

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.

Klarspråk om den förlegade blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 5

I lördags meddelade både miljöpartiets gruppledare i riksdagen Mikaela Valtersson och partiets nyss avgångna språkrör Maria Wetterstrand att de lämnar riksdagen i höst.

Mikaela Valtersson, som i våras kandiderade till posten som språkrör men förlorade mot Åsa Romson, skrev samma dag en debattartikel i Dagens Nyheter där hon uppmanar miljöpartiet att mer aktivt bryta med blockpolitiken, släppa fixeringen vid socialdemokraterna och vara öppna för tanken om regeringssamarbete med både moderaterna och socialdemokraterna.

Det är ord som i kritiken av blockpolitiken och slentrianmässiga låsningar har relevans för fler än bara miljöpartiet.

När Wetterstrand och Valtersson lämnar riksdagen förlorar miljöpartiets riksdagsgrupp två framträdande företrädare som utmärkt sig för en resultatinriktad beredskap att samarbeta åt olika håll i politiken. Efterföljarna gör klokt i att lyssna på deras råd.

Alliansen och miljöpartiet har gjort flera genomtänkta och välkomna uppgörelser de senaste åren bland annat kring arbetskraftsinvandring och integrationspolitiken.
Det är ett samarbete som bör utvecklas till fler områden under mandatperioden, och som gärna får rymma en utsträckt hand till socialdemokraterna när uppgörelser med bärighet över flera mandatperioder är önskvärda.

Miljöpartiets nya språkrör och allianspartiernas ledningar får inte låta kortsiktig prestige och blockpolitisk slentrian låsa inrikespolitiken de kommande åren. De trevare och försiktiga försök till nya samtal som anats under sensommaren mellan regeringen och miljöpartiet visar att insikten om både möjligheterna och allvaret i det parlamentariska läget finns där.

Även om ett utökat samarbete inte är populärt överallt internt, vare sig inom allianspartierna eller miljöpartiet, är det rätt väg att gå, och en strid värd att ta.

Synd och bekymmersamt är det dock, att ledande politiker ofta först vågar tala klarspråk om sina erfarenheter och slutsatser, och utmana interna tabun, när de redan är på väg att avgå. Låt inte det bli en vana.

Vem vinner och vem försvinner när blockpolitiken krackelerar?

Av , , 2 kommentarer 7

Om opinonsläget, talande statistik, alliansen inre obalans och perspektiven bortom blockpolitiken handlar denna torsdagskrönika, i papperstidningen med som vanligt träffsäker teckning av Niklas Eriksson.

————————————————–

Vem vinner och vem försvinner?

I riksdagsvalet 2006 fick moderaterna 26,2 procent av rösterna och de övriga tre allianspartierna – Fp, C och Kd – tillsammans 22 procent.
En skillnad på 4,2 procent. Minsta alliansparti blev Kd med 6,6 procent.

I riksdagsvalet 2010 fick moderaterna 30,1 procent och övriga allianspartier 19,2 procent tillsammans.
Skillnad: 10, 9 procent. Minsta alliansparti blev åter Kd med 5,6 procent.

I gårdagens opinionsmätning från SCB fick moderaterna stöd av 31,1 procent medan övriga allianspartier tillsammans samlar ihop 14,3 procent.
Skillnad: 16,8 procent. Minst är Kd med 3,8 procent, C får bara 4,5.

Slutsatsen är given: det finns inte på lång sikt plats för fyra allianspartier i riksdagen. Och eftersom de själva inte tar initiativ till sammanslagningar eller valtekniska samarbeten håller väljarna på att lösa problemet åt dem. Kristdemokraterna har sedan valet legat under fyraprocentspärren i ett antal mätningar, och centerpartiet balanserar på den utan marginaler.

Moderaterna äter upp delar av det övriga regeringsunderlaget, en oundviklig utveckling om partiet ska växa till största riksdagsparti, samtidigt som miljöpartiet väcker större intresse än tidigare i väljargrupper som traditionellt burit upp folkpartiet och centerpartiet. 1976 fick Fp och C tillsammans 35 procent. I SCB-mätningen får de 10,5, medan Mp ensamt får 8,9.

Partilandskapet förändrar sig snabbare än tidigare. Alliansen och de nya moderaterna var en sådan förändring; men förändringar äger inte rum över halvsekel länge, utan över några år. De som sitter helt fast i gamla vanor kan få svårt att förstå vad som pågår. Det finns en hel del som talar för att fyrpartialliansen, som den sett ut hittills, är på väg att spela ut sin roll.

Ibland låter det som om det här vore ett problem alliansen skulle kunna lösa internt, genom givande och tagande. Men det är att förenkla och avdramatisera en problematik som alliansen i sin nuvarande form inte längre kan bemästra. Det är inte alliansen om bestämmer hur storleksförhållandena ska se ut, utan väljarna. Och deras lust att agera kamrater fyra procent i snabba skutt hit och dit, baserat på gissningar utifrån sista minuten-mätningar i slutet av valrörelsen, kommer nog – så brukar det fungera i demokratier – att minska inför 2014.

Det är dessutom uppenbart att ett viktigt skäl till att alliansen fick nytt regeringsförtroende vid förra valet var just moderaternas starka ställning i form av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Även om moderaternas framgångar kan förklaras med regeringsinsatser på sakområden där fp, c eller kd haft ministeransvar, så är det moderaterna som skördar frukterna i form av väljarstöd. Vad som motiverar fyra allianspartier framstår som mer oklart för många väljare 2011 än 2006.

”Ibland hände det att centerfolk menade att vi skulle driva på mer för våra ståndpunkter. Det var lite jobbigt. Det är klart att jag i första hand skulle se till centerns intressen, men jag hade en skyldighet att se till helheten också. Det var en skyldighet, som gick längre än för någon annan som deltog i förhandlingarna, eftersom jag var den som skulle bli statsminister.”
Thorbjörn Fälldin i ”En bonde blir statsminister” där han samtalar med Arvid Lagercrantz. (1998)

Är detta något Fredrik Reinfeldt egentligen behöver bekymra sig om? Inte nödvändigtvis. Man skulle kunna spekulera fritt i en moderat strategi inför 2014 där de försöker skynda på exempelvis Kd:s nedgång och bortfall som riksdagsparti så mycket att spillet i form av röster på Kd inte får stor betydelse för regeringsfrågan, i förhoppningen om att även Kd:s kärnväljare i ett sådant läge skulle taktikrösta på något av de återstående allianspartierna; ett slags anti-kamrat fyraprocent-effekt.

Troligare är förstås, om siffrorna står sig, att det blir en valteknisk samverkan mellan ett par av partierna. Kanske gör man ingenting och håller tummarna för att det som fungerat två gånger ska fungera en tredje.

Med tanke på den idétorka som råder inom regeringslägret och de svårigheter alliansen har att ta sig an andra samhällsutmaningar än dem man ägnade sig åt 2006-2010, är det tveksamt om nuvarande upplägg har energi och styrfart nog för en tredje maktperiod.

Man kan utgå ifrån att en väsentlig del av det stöd fyrpartialliansen fortfarande har beror på många väljares skepsis inför alternativen. Men trots Håkan Juholts minst sagt snurriga och föga övertygande inledning som partiledare, begår alliansen ett misstag om den tror att 2010 års valrörelselogik med automatik även gäller 2014.

Det rödgröna samarbetet kanske aldrig återuppstår, när både S och Mp söker nya roller, V knappt orkar över fyra procent och Sd inte bör ges inflytande. Det skulle i så fall ställa samtliga regeringspartier inför nya – och jag tror vitaliserande – vägval redan till 2014, eller senast 2018, där allianssamarbete inte längre är det enda svaret.

De som stirrar sig blinda på blockpolitikens gamla mönster i ett skede när blockpolitiken krackelerar och blir irrelevant för nya tiders samhällsproblem kan stå med valvakornas mest förvånade miner.

 

Alliansen, miljöpartiet och blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 2

En ständigt återkommande käpphäst här på bloggen är min gamla åsikt att allianspartierna och miljöpartiet har allt att vinna, och mycket lite att förlora, på att hålla dörrarna mellan sig öppna och samtalsklimatet hyfsat (gäller även på kommunal nivå).

Det är i den skärningspunkten spännande saker kan hända i svensk politik den dag – och den kommer förstås förr eller senare – som en stel blockpolitik inte längre erbjuder några vettiga svar vare sig i sakpolitiken eller i regeringsfrågan. En motsvarande utveckling kan åtminstone anas även i tysk inrikespolitik.

Därför noterar jag med intresse att alliansledarnas ganska försiktiga bemötande av just miljöpartiets språkrör blev ett tema i kommentarerna efter veckans partiledardebatt, som jag tyvärr missade på grund av en resa. Det vore i så fall inte första gången som alliansledarna sänkte tonläget gentemot just miljöpartiet i en partiledardebatt.

Johannes Åman drar i dagens DN också en intressant parallell mellan svensk inrikespolitik och Tyskland, närmare bestämt händelseutvecklingen i delstaten Saarland.