Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.