Storartat fredsprojekt – farsartad fredspristagare

Att fredspriset 2012 tilldelats EU är ämnet för den här lördagskrönikan, som dock börjar från början, med en annan pristagare.

——————————————–

Storartat fredsprojekt – farsartad fredspristagare

”Ingen förnuftig människa skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod.”
Bertha von Suttner i ”Ned med vapnen”, 1889

Gång på gång försökte hon övertyga sin vän Alfred Nobel om att krig aldrig kan undvikas genom avskräckning med helvetiska vapen som dynamiten. Bestående fred, det var den österrikiska fredsförkämpen Bertha von Suttners djupa övertygelse, måste förverkligas genom internationella uppgörelser, förebyggande av krigets orsaker, avskaffade fiendebilder och så bred internationell förståelse och sammanflätning som möjligt.

Von Suttner, född i prag 1843, blev världsberömd genom sin bok ”Ner med vapnen!”1889. Hennes världsbild var formad av den tidens erfarenheter – av ett Europa som en sargad kontinent, där generation efter generation traumatiserats av krigsminnen och krigsövergrepp.

Hon var under decennier en outtröttlig kritiker av militarism, antisemitism, intolerans och hat mellan människor och länder. Genom sin personlighet och sin talang för lobbyarbete bidrog hon till att Nobel började intressera sig för och solidarisera sig med den tidens fredsrörelse.

Under bland annat hennes inflytande skrev han in fredspriset i sitt testamente. 1905 blev hon, efter en ihärdig kampanj i egen sak ska tilläggas, den första kvinna som tilldelades det, en av de värdigaste mottagarna i prisets historia.

Bertha Von Suttner dog i Wien 1914, just när Europa var på väg in i det första världskrig – det militarismens vansinne – som hon ägnat sitt liv åt att bekämpa och varna för. Alla fredsrörelsens förhoppningar och bemödanden var på väg att försvinna i en meningslös ödeläggelse och människoslakt.

Von Suttner såg varåt det barkade, förstås, men var aktiv och obruten långt in i den cancersjukdom som tog hennes liv. ”Ned med vapnen, säg det till alla!”, var några av hennes sista, flämtande ord på dödsbädden. För mig är hon en av de stora, liberala hjältarna.

Bertha von Suttners livsverk talar till oss från andra sidan av två världskrig – nazisterna brände ”Ned med vapnen” på bokbål – från andra sidan Förintelsens, folkmordens och de totalitära lärornas epok.

Hade hon fått uppleva det fredsverk som inleddes i ruinlandskapens Västeuropa efter andra världskriget, och murens fall 1989 när befolkningar i östra Europa började befria sig från det kommunistiska förtrycket, hade hon sannolikt känt att en stor del av det hon kämpat för förverkligats där. Ett europeiskt samarbete där freden mellan tidigare ständigt krigande länder bevarats i över ett halvt sekel, en gemenskap som löser även djupa kriser genom förhandlingar, debatt och samarbete, utan att någon ens spekulerar om krig.

För dem som i bottenlös okunnighet om historien inte är beredda att med ett ord erkänna EU:s betydelse för en ojämförligt lång epok av fred mellan medlemsländerna, skulle von Suttner inte ha några snälla ord. Men hon hade, tror jag, både varit en glödande anhängare av att EU finns, och en glödande kritiker av det EU och dess medlemmar gör fel.

Få övertygelser är så starka hos mig, som att det europeiska samarbetet har haft en omistlig betydelse för fred och förståelse i Europa. Att det slentrianmässiga EU-moståndet varit så starkt i den här delen av landet är ett av de mest osympatiska politiska inslagen i norra Sverige.

Men det betyder inte att EU:s många andra brister och fel, bortom fredstanken, kan ursäktas eller förminskas i betydelse genom hänvisningar till historien. Så skör, idyllisk och oskyldig är inte unionen.

Det finns för många tendenser inom dagens EU som står i strid med de bästa grundtankarna bakom gemenskapen. Man kan nämna den hjärtlösa, hårda flyktingpolitiken, unionens cyniska globala relationer, murarna mot omvärlden, vapenexporten till militaristiska regimer, den ibland genomkassa miljöpolitiken, övervakningshysterin, myglet med ekonomiska regelverk där den starkes rätt kombinerats med den fifflandes rätt tills situationen blivit som den blivit – och enskilda medlemsländers flört med nyauktoritära läror och intolerans mot minoriteter, där kritiken från EU kommer sent och tandlöst.

Jag har lågt förtroende för norska nobelkommitténs omdöme i valet av fredspristagare. Sett till den globala uppmärksamhet priset får har motiveringarna bakom det senaste decenniets utnämningar varit alldeles för svajiga. Det kan gå lite hur som helst, tajmingen kan vara allt mellan exakt och katastrofal och man vågar knappt titta.

I går kom beskedet att fredpriset för 2012 går till Europeiska Unionen. Så EU-vän jag är, känns det fel och omotiverat. Om fredspriset alltid hade varit en underförstådd utmärkelse till hela livsverk och insatser under många decennier, så hade det möjligen gått att förstå, trots att priset för EU som fredsprojekt även då skulle ha kommit väldigt sent.

Men fredspriset har på senare år mycket sällan haft dimensionen att belöna någon eller några i slutet av deras banor och långt i efterhand. Fredspriset har istället ofta varit dagsaktuella utnämningar, kopplade till en konkret situation, eller avsedda som ställningstaganden i pågående debatter från nobelkommitténs sida.
Och sett så är fredspriset till EU just i år inte lätt att begripa.

Det finns så många förföljda, småskaliga insatser för fred och mänskliga rättigheter i världen, mot våld och fundamentalism, som behöver och förtjänar priset mer.

Man kan ifrågasätta om priset överhuvudtaget bör gå till stora över- eller mellanstatliga organisationer, där det inte ens med hjälp av experter går att få svar på vem som ska ta emot priset eller vem som ska ta emot prispengarna. EU, skuldkrisen till trots, är ingen maktlös förening i underläge som behöver en gest av solidaritet från Oslo. EU är en maktkoloss som behöver konstruktiv kritik och en ordentlig åthutning. EU mår inte bättre av varken priset eller pengarna.

Den sistnämnda aspekten ska inte glömmas – nobelkommittén slänger nu in prispengarna i en gigantisk, godtycklig och snårig byråkrati – och ingen kan med säkerhet ännu säga vem som ska bestämma hur de ska användas – istället för att låta dem gå direkt till några som faktiskt behöver dem.

En av de saker som Bertha von Suttner försökte förklara för Nobel när denne börjat fundera över hur han skulle använda sitt namn och sin förmögenhet, skriver Brigitte Hamann i sin biografi över von Suttner, var att fredsarbetare inte behövde ära i första hand, utan konkreta medel att fortsätta arbetet med. Nu får de som hade kunnat räddas och stärkas av priset vänta ett år.

EU är ett storartat fredsprojekt, men lika fullt en lätt farsartad fredspristagare 2012, utnämnd av en nobelkommitté som på senare år för sällan gett intryck av att vara uppgiften mogen.

Etiketter: , ,

En kommentar

  1. Niklas G

    Jag håller inte med dig ! Det generella stödet för EU i medlemsländerna minskar just nu pga finanskrisen. Euron är nära knuten till ett större EU. Om EU börjar gå bakåt, dvs medlemsländer börjar hoppa av Euron, så kan det leda till större konsekvenser för EU på längre sikt, ca 10 – 15 år.
    Jag anser att tiden är mogen att vi alla måste påminnas om vad EU egentligen är, ett fredsprojekt. Fuskande Greker, högavlönade byråkrater och vansinniga stödregler till trots.
    Nobelkommittém har insett detta och vill påminna oss alla om vad som är viktigt – få oss att se förbi de små sakerna.
    ”Säg åt alla att lägga ned vapnen !”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>