USA och EU får inte svika kampen för demokrati i Egypten är grundspåret i den här krönikan, som kritiserar den grumliga, principlösa, antiliberala oro västvärlden verkar ha inför vad demokrati och fria val i arabvärlden ska föra med sig.

—————————————————

Svik inte kampen för demokrati i Egypten

Ständigt under 2000-talet har debattörer och politiker i västvärlden efterlyst en folkliga, fredliga, toleranta och breda demokratirörelser i Mellanöstern. Drömmen har varit att olika religiösa och sekulära grupper tillsammans ska visa vägen och i demokratisk, rättssäker ordning inleda en liberaliserings- och moderniseringsprocess i regionen. Positiva demokratiska exempel och en politik för jobb, sociala reformer, kulturell frihet och högre levnadsstandard för de stora grupper som lider under fattigdom kan bilda front mot fundamentalism och terror. Så ungefär har man resonerat.

Men när den demokratirörelsen plötsligt uppstår – just så imponerande bred, självdisciplinerad, fredlig, blandad och tolerant som man kan önska i en kamp mot gamla, unkna auktoritära regimer – och strömmar ut på gatorna med krav på frihet, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter, då vrider ledarna i både USA och EU besvärat med tydlig olust på sig. Instinkten har inte verkat vara att säga ”äntligen, fantastiskt, ni behöver inte tveka om vårt stöd”, utan istället ”okej, fint, hmm, men…”.

Det har varit plågsamt att se såmånga humma om stabilitet, dosera djupt fördomsfullt och i strid med varje liberal instinkt om allt som skulle kunna tänkas gå snett om man ger människor i arabvärlden rätten att själva, i fria val efter fri debatt, utse sina makthavare. Läpparnas bekännelser av stöd för demonstranterna har grumlats av de bekymrade minerna och oviljan att ta tydlig ställning självklara principer.

Västvärldens officiella företrädare har under upproret i Egypten verkat genomsvettiga av nervositet för vad som ska hända när man lättar på locket av förtryck i en USA-allierad arabstat. Av oreserverad glädje över och erkänsla av principfastheten, mognaden och uthålligheten med vilken människorna i Kairo och andra egyptiska städer har organiserat sina protester, trots regimens våldsamma och brutala försök att stoppa dem, har mycket lite kunnat skönjas.

Medan ett av historiens finare kapitel om demokrati, frigörelse och utveckling kan vara på väg att skrivas, har ledarna i USA och EU varit noga med att klottra ner sina reservationer i nervösa fotnoter.

Till skillnad mot de blodigt nedslagna protesterna mot den fundamentalistiska regimen i Iran så har den här vinterns folkliga resningar skett mot regimer västvärlden länge hållit under armarna och vars förtryck man ansett vara ett pris värt att betala för stabilitet i regionen. Nu har den dubbelmoralen avslöjats av folkliga resningar.
För det som många av tvehågsna tänker, men inte säger högt, verkar vara att länder med starka muslimska strömningar nog ändå inte riktigt går att tilltro demokratiska rättigheter och fri debatt, för då – och i det ögonblicket väller sekel av lagrade fördomar fram – kan det ju sluta med extremism. Den inställningen, att demokrati inte alltid är rätt, att människor i vissa länder inte skulle vara mogna de rättigheterna, att det kan finnas förtryck som är att föredra att bevara, är en klassiskt antiliberal hållning, närd också av historielöshet.
Den måste västvärldens demokratiska krafter ta entydig ställning mot. Allt annat vore ett historiskt misstag.

Den extremvänster som genom hela sin historia hamnat snett i frågor om demokrati vs diktatur och som gång på gång valt att stödja förtryckarregimer så länge de varit emot liberal demokrati i allmänhet eller USA och judar i synnerhet, har inget att bidra med i den omvälvning som nu äger rum. De som sörjde Berlinmurens fall måste ha svårt att förstå rollfördelningen i Kairo just nu. De främlingsfientliga och extremt kulturkonservativa krafter som lika pålitligt havererar så fort religioner eller skilda kulturer i allmänhet, och araber eller muslimer i synnerhet, spelar en roll i diskussionen, saknar på samma sätt helt värdekompass i demokratifrågor.

Det här är en debatt som demokrater och liberaler – i vid mening – måste driva, vinna och stå pall i. Därför har det varit lite oroväckande att höra vaga reservationer även från liberalt håll inför utsikterna av en revolution i Egypten med hänvisning till det muslimska brödraskapets roll som en av oppositionsgrupperna. Med fundamentalistisk islamism kan inga kompromisser göras. Så långt är saken glasklar. Men kraven som nu driver proteströrelsen i Egypten handlar om demokrati och fria val. Vad finns det för skäl att tro att ett förtryckt folk som reser sig med modiga krav på demokrati och frihet skulle ge fanatiker och fundamentalister makten i ett fritt val, om brödraskapet i den nya situationen skulle utvecklas i den riktningen?

”Upplysningens framväxt i Nordamerika och i Europa behövde ända från den amerikanska oavhängighetsförklaringen till långt in på 1900-talet på sig. En lång, lång tid. Hur kan ni anse att muslimer borde kunna klara det snabbare än vad ni själva gjorde?”
(Helmut Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, under ett tal inför medlemmar i Harvard club i USA 2007.)

Det muslimska brödraskapet är en omstridd grupp. En del liberala bedömare tonar ned deras extremism, påpekar att det finns en reformfalang som skulle kunna utvecklas i demokratisk riktning. Andra framhåller uttalanden som visar på djupt reaktionära, obehagliga åsikter. Att bedöma de olika oppositionsgrupperna är givetvis avgörande när man diskuterar den fortsatta händelseutvecklingen i Egypten. The Economist uttrycket det väl i en ledare:

”Revolutioner behöver inte bli som dem i Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979. Protesterna som sveper fram över Mellanöstern har mer gemensamt med de folkliga revolutioner som förändrade världskartan under slutet av 1900-talet: fredliga (tills det att regimernas trupper dök upp), folkliga (ingen Robespierre eller Trotskij som styr saker bakom kulisserna), och sekulära (islam har knappt synts till). Framdrivet av medborgarnas makt kan upproret i Egypten leda till en transformation lika godartad som de i östra Europa.”

Alla demokratiseringsprocesser tar tid, kräver att många olika samhällsgrupper, även sådana som tidigare stått på auktoritär grund men som visar beredskap att delta inom och med respekt för demokratins ramar, inkluderas och får rum att mogna av ansvar och delaktighet. Det vore övermaga arrogant av Europa och USA, med den svåra historia av demokratisering och liberalisering, full av bakslag, återfall i förtryck, blodigheter och katastrofer på vägen, som de har bakom sig, att uttala sin misstro över en världsdel eller över befolkningar med andra religioner när det gäller demokratisk mognad. Demokratiska muslimska rörelser, även demokratiserade, reformerade islamiska rörelser av det slag som finns i Turkiet, kommer att ha roller att spela.

På torget i Kairo rapporteras kristna ha hjälpt till att skydda muslimer under deras bön. Det är en scen av oerhörd betydelse. Och muslimer bland demonstranterna har i otaliga intervjuer betonat att de kämpar för frihet, inte för någon ny auktoritär regim. Omvärldens misstro är fördomsfull och principlös.

Under den senaste veckan har jag ofta tänkt vad Abraham Lincoln sade en gång ”Om slaveri inte är orätt, är ingenting orätt” ("If slavery is not wrong, nothing is wrong.") Västvärldens grumliga oro för instabilitet och vad fria val kan föra med sig i arabvärlden är deprimerande. Om vi inte håller på att demokrati är rätt överallt, för alla, om vi inte litar på demokratin, om vi inte slår fast att förtryck alltid är orätt, vad återstår då?