Etikett: EU

Russinen ur kakan – eller kakan bort från russinen?

Av , , Bli först att kommentera 2

"En policy som går ut på att plocka russinen ur kakan kommer inte att fungera”, sa Tyskland utrikesminister Guido Westerwelle i sin kommentar till premiärminister David Camerons besked i förra veckan att en folkomröstning ska hållas 2017 om Storbritanniens EU-medlemskap, och att Storbritannien innan dess vill omförhandla sina medlemsvillkor.

Att det inte fungerar om alla bara plockar de egna russinen ur kakan och struntar i resten, är sant. Så kan inget samarbete fungera. Och det går att ifrågasätta motivet bakom Camerons beslut att göra Storbritanniens medlemskap till föremål för en folkomröstning. Utslagsgivande var inte omsorg om EU:s eller Storbritanniens framtid, utan oro för det konservativa partiets djupa splittring i EU-frågan. Genom att eftersträva ett definitivt ja eller nej söker han i ett Alexanderhugg lösa decennier av intensiva, svårhanterliga motsättningar inom Tories.

Men bortom det taktiska spelet och kraven på omförhandlingar av de brittiska villkoren, är Camerons budskap egentligen ett annat, djupare: inte att de exklusivt ska få plocka russinen ur kakan, utan att hela EU – som samarbetsprojekt – i långt högre grad borde renodlas till just russinen, utan mycket kaka överhuvudtaget.

Storbriannien vill se ett annat EU än dagens, grovt uttryckt reducerat framför allt till den fria, inre marknaden. För politiska projekt – fördjupat sammarbete på fler områden, med makt och kompetens överförd från enskilda medlemsländer till EU – har landet alltid haft svala känslor.

Det är en debatt, om byråkrati, felprioriteringar och det demokratiska underskottet, som hela EU mår bra av att tvingas delta i, även Sverige. Och det är framför allt en debatt som EU-anhängare borde bejaka och kasta sig in i, med övertygelse i sak om att samarbetet behöver politiska dimensioner, men också en självkritisk insikt om att EU för sällan lever upp till de formulerade idealen och den egna självbilden.

Det finns delar av EU-apparaten som i allt för hög grad ser sin egen existens och sin egen makt som ett självändamål, och som är extremt dåliga på att vinna stöd utanför Bryssel.

Storbritanniens ofta avvikande, reserverade och ”halvt ute genom dörren”-röst är viktig för balansen inom EU, i försvaret av frihandel och i rollen som ömsom moderator mellan, ömsom motvikt till, Tyskland och Frankrike.

Camerons strategi kommer att komplicera EU:s arbete de närmaste åren. Fler medlemsländer kan komma att haka på. Men den debatt han dragit igång är viktig för ett EU som har svårt att definiera vad samarbetet ska präglas och drivas av under 2000-talet.

Att tvingas svara på den frågan kommer att göra EU gott. EU-anhängare behöver inte dela Camerons analys, men borde välkomna att han ställer relevanta och brådskande frågor. Storbritannien har mycket att förlora på att lämna EU, men ett EU utan Storbritannien skulle bli fattigare på nyttiga perspektiv och nyktra invändningar.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Brusande känslor, låg tillit och havererade samtal

Av , , Bli först att kommentera 3

De sammanbrutna förhandlingarna om EU:s långstidsbudget är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————

Brusande känslor, låg tillit och havererade samtal

Ett pokerset var årets julklapp det året.

I Sverige var Göran Persson statsminister. Tony Blair var premiärminister i Storbritannien, Jacques Chirac president i Frankrike, Kazimierz Marcinkiewicz premiärminister i Polen och Angela Merkel alldeles nytillträdd tysk förbundskansler.

Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ungern hade bara varit EU-medlemmar i ett år. Rumänien och Bulgarien stod fortfarande utanför.

Det skulle dröja två år tills Steve Jobs presenterade en nyhet på mobilområdet som han kallade för Iphone. Twitter existerade inte. Facebook var bara något år gammalt och fortfarande okänt för de flesta.

Och det skulle dröja tre år till innan det vi i dag refererar till som den globala finanskrisen slog till, vars efterverkningar fortfarande plågar världsekonomin.

Förra gången EU förhandlade fram en långtidsbudget – handslag i december 2005 – rådde, men andra ord, helt andra tider.

EU:s långstidsbudgetar sträcker sig över sju år. Det räcker nästan för att ett generationsskifte bland stats- och regeringscheferna ska hinna fullbordas innan det är dags igen. Det räcker för att tekniska och ekonomiska epokskiften ska hinna inträffa som radikalt förändrar förutsättningarna.

När EU:s ledare i veckan började förhandla om långtidsbudgeten för 2014-2020 – samtal som inte oväntat bröt samman redan i dag – skedde det i ett annat klimat än när de, eller deras föregångare, började slita fram en kompromiss 2005. Och ändå är många av konflikterna desamma nu som då. Det illustrerar en del av EU:s problem.

”Det handlar om små detaljer, men stora principer.”

Ungefär så brukar det låta från alla sidor av förhandlingsborden när omvärlden inte förstår hur det kan vara så svårt att komma överens trots att de inblandade verkar eniga om det mesta.

Mönstret återfinns i de flesta sammanhang där människor, med olika intressen, försöker enas om sista kommatecknet.
Det beror sällan på att förhandlare helt saknar perspektiv, utan på att de drar ut allt i tangentens riktning, decennier framåt, sekel framåt, så långt det går.

För den som alltid drar ut varje liten trend långt i tangentens riktning, som vore utvecklingen ödesbestämd att fortsätta precis så, kan en fråga om millimetrar alltid förvandlas till en fråga om hela territorier, om allt eller inget, om frälsning eller undergång. ”Det här är början på slutet!”.

Om en regissör säger till en skådespelare att ett ord i en av hens repliker kanske kan strykas för att rytmen i en scen ska bli bättre kommer inte skådespelaren att höra: ”stryka ett ord i en replik”, utan höra: ”stryka hela scenen, alla dina repliker, hela din roll, hela din karriär”.
Så brusar känslorna över det enskilda ordet redan på repetitionerna. Att våga en eftergift, att släppa lite på prestigen, kräver en tillit till omgivningen, situationen och framtiden som få har.

Betraktade så kan förhandlingarna om EU:s långtidsbudget framstå som både ett spektakel och en viktig dragkamp om EU:s framtid. Det beror på om man ser till faktiska summor eller principerna som anas i förlängningen av olika trender. Misstanken att det mest handlar om små detaljer, men stora egon, ligger förstås nära. Men så enkelt är det inte.

Även om den sammanlagda budgeten kommer att hamna på runt 1000 miljarder euro, är summorna som slutförhandlarna faktiskt bråkar om relativt obetydliga.

Lätt förenklat: Nettogivarländerna vill hålla igen, går inte med på kommissionens föreslagna budgetökningar och vill se andra prioriteringar än jordbruks- och regionalstöden. Nettomottagarna vill se större ökningar av budgeten, och värnar stödsystemen. Båda sidor hänvisar till den europeiska skuldkrisen. De ena säger att även EU bör visa återhållsamhet, de andra att just stödpengarna är viktiga som stimulanser.

För hela unionens, framför allt de krisdrabbade ländernas skull – de som behöver bygga upp en ny konkurrenskraft i sina ekonomier för att grundlägga långsiktig tillväxt, starkare arbetsmarknader och nytt välstånd – måste EU prioritera forskning, innovationer, inte minst på miljö- och energiområdet, utbildning och infrastruktur högre. De länder, däribland Sverige, som driver den linjen, har de bättre argumenten.

Men allianserna är inte statiska. Det finns utöver en nord-syd-dimension och en öst-väst-dimension, flera andra konfliktdimensioner. Ett enskilt land kan återfinnas i olika läger samtidigt. Konflikterna handlar inte om beloppen i sig, utan om vilka signaler besluten sänder – framför allt till väljarkårerna i medlemsländerna – och vilka prioriteringar de uttrycker. Svårigheterna att komma överens visar hur låg den ömsesidiga tilliten är mellan EU:s medlemländer.

Det är som Andrew Gardner skriver i European Voice, en kamp om småsummor i förhandlingar som inte handlar om att revolutionera Europa utan om att dämpa revolter i medlemsländerna. Budgeten måste vara gemensam, men vinna uppslutning i respektive land. Ett allt svårare pussel, i en skog av veton. Utsikterna för större reformer är små.

Över det hela vilar dessutom den olycksbådande frågan om huruvida Storbritannien, som gått ut hårdast med krav på en restriktiv budget, och som kan vara på väg mot en folkomröstning, överhuvudtaget ska förbli medlem i EU.

Det är en fråga som är långt större än Storbritanniens strikt mätbara bidrag till EU-samarbetet. Hela den invanda maktbalansen mellan de största medlemsländerna hotar att rubbas vid ett utträde.

Tyskland vill ha kvar frihandels- och avregleringsvänliga Storbritannien som motvikt till Frankrike. Och Frankrike behöver kunna räkna med Storbritanniens inflytande för att inte Tyskland ska bli för dominerande. Dessutom spelar Storbritannien en viktig roll för EU:s utrikespolitiska relationer.

Och Storbritannien skulle förlora avsevärt i egen ekonomisk och politisk betydelse om landet lämnade unionen, något premiärminister David Cameron, i svår balansgång mellan opinionen på hemmaplan och diplomatin i Bryssel, inser.

Hur länge har EU tålamod med Storbritannien, och hur länge har Storbritannien tålamod med EU? Hur många olika samarbetsnivåer, undantag och särregler tål EU i längden? Hur ska de motstridiga kraven på fördjupad integration och mindre makt åt EU-institutioner kunna förenas?

Historikern Timothy Garton Ash anlade i veckan ett annat perspektiv på EU:s framtid i The Guardian. Istället för ett Europa med a- och b-lag, eller ett EU med flera olika hastigheter, kanske EU ska utformas som en dubbelkärnig process, där olika länder tar hand om och dominerar på olika områden. Storbritannien, funderar han, skulle kunna vara ledande när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, medan Tyskland tar ledningen i den ekonomiska politiken och det som handlar om den gemensamma valutan. Frankrike kan spela en viktig roll i båda sammanhangen, kanske även Polen, tillägger Ash.

Det är en tankelek, praktiskt svårgenomförbar och provocerande uppriktig för mindre medlemsländer, som säger en del om svårigheterna i det utvidgade EU att hitta en gemensam idé om hur samarbetet ska utvecklas. Många talar förbi varandra.

Årets julklapp sägs ska bli hörlurar.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Storartat fredsprojekt – farsartad fredspristagare

Av , , 1 kommentar 4

Att fredspriset 2012 tilldelats EU är ämnet för den här lördagskrönikan, som dock börjar från början, med en annan pristagare.

——————————————–

Storartat fredsprojekt – farsartad fredspristagare

”Ingen förnuftig människa skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod.”
Bertha von Suttner i ”Ned med vapnen”, 1889

Gång på gång försökte hon övertyga sin vän Alfred Nobel om att krig aldrig kan undvikas genom avskräckning med helvetiska vapen som dynamiten. Bestående fred, det var den österrikiska fredsförkämpen Bertha von Suttners djupa övertygelse, måste förverkligas genom internationella uppgörelser, förebyggande av krigets orsaker, avskaffade fiendebilder och så bred internationell förståelse och sammanflätning som möjligt.

Von Suttner, född i prag 1843, blev världsberömd genom sin bok ”Ner med vapnen!”1889. Hennes världsbild var formad av den tidens erfarenheter – av ett Europa som en sargad kontinent, där generation efter generation traumatiserats av krigsminnen och krigsövergrepp.

Hon var under decennier en outtröttlig kritiker av militarism, antisemitism, intolerans och hat mellan människor och länder. Genom sin personlighet och sin talang för lobbyarbete bidrog hon till att Nobel började intressera sig för och solidarisera sig med den tidens fredsrörelse.

Under bland annat hennes inflytande skrev han in fredspriset i sitt testamente. 1905 blev hon, efter en ihärdig kampanj i egen sak ska tilläggas, den första kvinna som tilldelades det, en av de värdigaste mottagarna i prisets historia.

Bertha Von Suttner dog i Wien 1914, just när Europa var på väg in i det första världskrig – det militarismens vansinne – som hon ägnat sitt liv åt att bekämpa och varna för. Alla fredsrörelsens förhoppningar och bemödanden var på väg att försvinna i en meningslös ödeläggelse och människoslakt.

Von Suttner såg varåt det barkade, förstås, men var aktiv och obruten långt in i den cancersjukdom som tog hennes liv. ”Ned med vapnen, säg det till alla!”, var några av hennes sista, flämtande ord på dödsbädden. För mig är hon en av de stora, liberala hjältarna.

Bertha von Suttners livsverk talar till oss från andra sidan av två världskrig – nazisterna brände ”Ned med vapnen” på bokbål – från andra sidan Förintelsens, folkmordens och de totalitära lärornas epok.

Hade hon fått uppleva det fredsverk som inleddes i ruinlandskapens Västeuropa efter andra världskriget, och murens fall 1989 när befolkningar i östra Europa började befria sig från det kommunistiska förtrycket, hade hon sannolikt känt att en stor del av det hon kämpat för förverkligats där. Ett europeiskt samarbete där freden mellan tidigare ständigt krigande länder bevarats i över ett halvt sekel, en gemenskap som löser även djupa kriser genom förhandlingar, debatt och samarbete, utan att någon ens spekulerar om krig.

För dem som i bottenlös okunnighet om historien inte är beredda att med ett ord erkänna EU:s betydelse för en ojämförligt lång epok av fred mellan medlemsländerna, skulle von Suttner inte ha några snälla ord. Men hon hade, tror jag, både varit en glödande anhängare av att EU finns, och en glödande kritiker av det EU och dess medlemmar gör fel.

Få övertygelser är så starka hos mig, som att det europeiska samarbetet har haft en omistlig betydelse för fred och förståelse i Europa. Att det slentrianmässiga EU-moståndet varit så starkt i den här delen av landet är ett av de mest osympatiska politiska inslagen i norra Sverige.

Men det betyder inte att EU:s många andra brister och fel, bortom fredstanken, kan ursäktas eller förminskas i betydelse genom hänvisningar till historien. Så skör, idyllisk och oskyldig är inte unionen.

Det finns för många tendenser inom dagens EU som står i strid med de bästa grundtankarna bakom gemenskapen. Man kan nämna den hjärtlösa, hårda flyktingpolitiken, unionens cyniska globala relationer, murarna mot omvärlden, vapenexporten till militaristiska regimer, den ibland genomkassa miljöpolitiken, övervakningshysterin, myglet med ekonomiska regelverk där den starkes rätt kombinerats med den fifflandes rätt tills situationen blivit som den blivit – och enskilda medlemsländers flört med nyauktoritära läror och intolerans mot minoriteter, där kritiken från EU kommer sent och tandlöst.

Jag har lågt förtroende för norska nobelkommitténs omdöme i valet av fredspristagare. Sett till den globala uppmärksamhet priset får har motiveringarna bakom det senaste decenniets utnämningar varit alldeles för svajiga. Det kan gå lite hur som helst, tajmingen kan vara allt mellan exakt och katastrofal och man vågar knappt titta.

I går kom beskedet att fredpriset för 2012 går till Europeiska Unionen. Så EU-vän jag är, känns det fel och omotiverat. Om fredspriset alltid hade varit en underförstådd utmärkelse till hela livsverk och insatser under många decennier, så hade det möjligen gått att förstå, trots att priset för EU som fredsprojekt även då skulle ha kommit väldigt sent.

Men fredspriset har på senare år mycket sällan haft dimensionen att belöna någon eller några i slutet av deras banor och långt i efterhand. Fredspriset har istället ofta varit dagsaktuella utnämningar, kopplade till en konkret situation, eller avsedda som ställningstaganden i pågående debatter från nobelkommitténs sida.
Och sett så är fredspriset till EU just i år inte lätt att begripa.

Det finns så många förföljda, småskaliga insatser för fred och mänskliga rättigheter i världen, mot våld och fundamentalism, som behöver och förtjänar priset mer.

Man kan ifrågasätta om priset överhuvudtaget bör gå till stora över- eller mellanstatliga organisationer, där det inte ens med hjälp av experter går att få svar på vem som ska ta emot priset eller vem som ska ta emot prispengarna. EU, skuldkrisen till trots, är ingen maktlös förening i underläge som behöver en gest av solidaritet från Oslo. EU är en maktkoloss som behöver konstruktiv kritik och en ordentlig åthutning. EU mår inte bättre av varken priset eller pengarna.

Den sistnämnda aspekten ska inte glömmas – nobelkommittén slänger nu in prispengarna i en gigantisk, godtycklig och snårig byråkrati – och ingen kan med säkerhet ännu säga vem som ska bestämma hur de ska användas – istället för att låta dem gå direkt till några som faktiskt behöver dem.

En av de saker som Bertha von Suttner försökte förklara för Nobel när denne börjat fundera över hur han skulle använda sitt namn och sin förmögenhet, skriver Brigitte Hamann i sin biografi över von Suttner, var att fredsarbetare inte behövde ära i första hand, utan konkreta medel att fortsätta arbetet med. Nu får de som hade kunnat räddas och stärkas av priset vänta ett år.

EU är ett storartat fredsprojekt, men lika fullt en lätt farsartad fredspristagare 2012, utnämnd av en nobelkommitté som på senare år för sällan gett intryck av att vara uppgiften mogen.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

Av , , 1 kommentar 4

EU:s krav att svenska ideella föreningar inte längre ska få vara momsbefriade är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Det finns alla skäl för regeringen att göra motstånd mot en sådan korkad förändring som skulle slå hårt mot det svenska föreningslivet på flera sätt. Kravet är också ett exempel på hur utrymmet för det ideella, spontana och privata snävas in i en slentrianmässig strävan efter övervakning, kontroll, bokföring och registrering av människor.

———————————————————

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

”Emil Nordgren log och gned sina blanka byxknän.
– Ja, fasen vet, broder Thylén. Idealist. Om det finns någon verklig idealist? Fasen vet. Jag har just tänkt på detta. Sista tiden. Jag har ju haft gott om tid. Uppriktigt talat: det vete väl fasen.”
(Ur Parentation, av Björn-Erik Höijer, 1945)

Ibland behöver vi helt enkelt bara få vara i fred, som individer och privatpersoner, som små sociala gemenskaper, som anställda eller företagare, ibland som hela civilsamhällen, för att orka, vilja och kunna, för att känna lust och mening.

Vi måste få behålla något för oss själva; ett frirum, en sfär, något eget, för att vara beredda att våga och ta ansvar inför och tillsammans med andra, för att idas testa och misslyckas, för att överhuvudtaget få kraft att uppträda som medborgare bortom rösthandling, laglydighet och skatteplikt.

Tillåts vi inte pyssla, rusa iväg, lösa problem, försöka få igång något eller ta itu med saker på en gång, utan att direkt se direktiven, reglerna, stadgarna och föreskrifterna hagla över oss, så kommer vi att avstå. Och när föreskrifterna får ett egenliv och uppföljningen av hur de efterlevs blir ett självändamål, så fryser det i rören.

De obevakade rummen, undantagen, vrårna dit strålkastarna, mätredskapen, utmätarna och databaserna inte når är en förutsättning för det kreativa, skapande, ansvarstagande samhället. Har vi inte en dörr vi kan stänga om oss, en promenadstig som vi kan slappna av längs, en glänta som ingen vet om, en fritid som inte angår någon, blir det outhärdligt, dött och robotiserat. Det strikt genomlysta och rationella slutar som en förvriden, sjuk, förtryckt grimasch.

Överheter har alltid i historien haft ett begär att ha koll och insyn, för att kunna styra, straffa och röva med sig. Kanske har det funnits en naiv tro att med demokratins och rättssamhällets seger skulle staternas instinkt att snäva in de civila sfärerna upphöra eller bli per definition legitima. Den som fortfarande lever i den villfarelsen rekommenderas en väckarklocka.

Privatsfärerna krymper. De politiska anspråken på att få veta och registrera ökar. Gränserna för det upplevt acceptabla förskjuts åt fel håll. Och i de nya digitala miljöer där det fria civilsamhället växer fram pågår en kamp om vilka normer som ska gälla för privatsfär kontra övervakning, vars utgång får långsiktiga konsekvenser.

När politiken vill veta, mäta, kontrollera, redovisa, statistikföra och databehandla allt mer, när politiken vill samla in uppgifter för att vara säker på att inte glömma något, när principen blir att det är friheten från byråkrati och övervakning som måste motiveras, inte tvärtom, för kanske pågår något fuffens, då är vår frihet på flykt.
I dagarna har nyhetsflödet bjudit ytterligare ett exempel på politisk misstro mot gråzonerna och miljöerna där saker bara är, görs och sker, utan att det kontrolleras, redovisas och protokollförs. Det är egentligen inte en övervakningsfråga av vanligt slag.

Men även om frågan har flera aspekter, ett par principiella, ett par pragmatiska, jag återkommer till dem, tror jag att det kan vara nyttigt att se den ur ett integritetsperspektiv allra först.

Så här ligger det till, ni kanske redan har läst eller hört om det: EU vill tvinga små ideella föreningar i Sverige att redovisa och betala moms. I veckan kom EU-kommissionen med beskedet att även den svenska regeringens kompromissansökan om att ideella föreningar med mindre än en miljon i årsomsättning även fortsättningsvis ska vara momsbefriade avslås med hänvisning till unionens konkurrensregler.

Det är en löjlig motivering, som visar EU när det är som sämst. Det har vi EU-vänner ett extra ansvar att påpeka. Att vara för EU får aldrig vara liktydigt med att vara undergiven dumheter. Som om kaffe, bulle och varmkorv i föreningslivet skulle vara ett konkurrenshot mot affärsinriktade näringsidkare.

Skulle en sådan förändring bli verklighet vore det ett hårt slag mot det svenska föreningslivet, ekonomiskt, men inte minst organisatoriskt. Ökar den administrativa bördan och byråkratiska belastningen på de personer som tar på sig förtroendeuppdrag, blir det ännu svårare att locka människor till frivilligarbete i ideella organisationer.

Allt sådant krångel, all sådan formalism gör det mindre lockande för människor att engagera sig i det civila samhället och föreningslivet, och framför allt avskräcker det människor från att ta på sig fasta uppdrag. Och det kan få en negativ, förebyggande verkan, när föreningsaktiviteter inte ens blir av, för att byråkratin känns för jobbig och tar udden av lusten och glädjen. Krav på ekonomisk pappersexcersis är ett hinder som räcker halvvägs till himlen för frivilliginsatser på människor fritid.
Lägg er inte i sånt som ni inte har med att göra, borde vara det klara budskapet till EU-kommissionen.

Det civila samhället beskrivs ibland en kontinent mellan det individuella privatlivet och det offentliga. Töms den på liv, lust och spontana initiativ avstannar det mesta i samhället. EU har inga skäl att ge sig på ideella föreningar med hänvisning till konkurrensregler för näringsverksamhet. Finansminister Anders Borg sade på en presskonferens häromdagen att Sverige ska bestrida detta och driva frågan inom EU ”ända in i kaklet”.

Det är en lovvärd inställning som inte lär stöta på motstånd hos oppositionen. Det är en strid värd att ta. Låt oss hoppas att regeringen driver frågan hårt och inte, som i fallet med datalagringsdirektivet, börjar känna kakel medan den fortfarande befinner sig plaskande – och på väg åt fel håll – mitt i bassängen med många längder kvar.

Men jag tror också att vi ska vidga perspektivet och se hur den här frågan passar in i ett större perspektiv med ständiga nya, onödiga inskränkningar av de små fria rummen för ideella insatser, medborgarinitiativ och personlig integritet. Hur föds ansvar, tillit och idéer? Släck strålkastaren, sluta bokföra och skicka hem kontrollörerna ibland och ljuset kommer att stråla upp nerifrån istället, alldeles av sig självt, om människor får vara i fred en stund och bara göra, vara och leva; livets små stunder.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

Av , , 1 kommentar 5

Utvecklingen i Libyen och EU:s reaktioner hittills på utvecklingen i Nordafrika är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————-

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

På nytt rymmer nyhetsrapporteringen om Nordafrika den hjärtskärande blandningen av starka, gripande rapporter om demokratisk revolt och frihetskamp och vidriga scener av diktaturers försök att slå ned allt hopp med våld. Må vi få minnas 2011 som den stora frigörelsens år när förtryckarna föll en efter en. Allt nu handlar, för omvärldens del, om att ta ställning.

Modiga vardagshjältar i Nordafrika reser sig i kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, för universella värden de förvägrats av brutala förtryckare. Hela ungdomsgenerationer rusar genom rädslan som lamslagit land efter land, låter den skölja över och sedan bort utan att backa, tar steg ut på andra sidan där allt sätts på spel men också allt är möjligt, drivna av människors djupaste längtan till fria, egna liv.

Upproren i Tunisien, Egypten, runt om i hela regionen, nu i Libyen, står i total kontrast till alla fördomar, alla reservationer, alla bekymrade miner, all anemisk diplomatisk statsklokhet, som väglett omvärldens inledande, officiella reaktioner på dem. Det är inte hämningslösa företrädare för extremism, sekterism eller nya former av förtryckarläror som äger torgen och upproren, utan öppna, inkluderande, breda koalitioner av människor som fått nog; disciplinerade, medmänskliga, toleranta, fantastiska.

Det är revolutioner av det slag man drömt om för länderna, tända inifrån med rätt utgångspunkter och drivkrafter, demokratiska, sociala och kulturella – ingen självklarhet i historien, ingen självklarhet någonstans. Fundamentalisterna med sina våldsläror tvingas stå frustrerade vid sidlinjen och se lustfyllda, jublande demokratirörelser växa fram och tända hopp om en bättre framtid där de hoppats kunna sänka sitt permanenta mörker och stränga, bittra hat.

Främlingsfientligheten, fördomarna och rädslan för kulturell mångfald i västvärlden som fått många att se mellan fingrarna i sina samarbeten med förtryckarna och som ofta nog motiverats med att vissa värden och värderingar skulle vara exklusiva för vissa kulturer och omöjliga i andra, avslöjas nu i all sin unkenhet. Den lika unkna relativism som under decennier – under namn av solidaritet men i realiteten driven av djupaste fördomsfullhet – utmålat globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags västvärldens förkastliga imperialism står lika avslöjad av demonstranterna i Nordafrika.

Demokratins och frihetens hjältar 2011 kämpar för sina liv i arabvärlden – muslimer, kristna, ateister och andra grupper sida vid sida – medan västvärldens officiella företrädare behöver långa sammanträden, flera uttalanden och många dagar på sig för att kunna se och våga erkänna skillnaden mellan en fredlig demonstrant och en massmördande despot.

Andra relativister rodnar förhoppnings av skam över sina instinkter att med automatik och tämligen urskillningslöst ursäkta och romantisera alla rörelser, till och med terrorister, som vänder sig mot liberala demokratier, som vore inte demokrati och mänskliga rättigheter omistliga rättigheter för alla människor.

Europeiska Unionens uppträdande de senaste veckorna har inte varit enbart katastrofalt, det vore orättvist att påstå. Man har emellanåt sagt rätt saker och nu långsamt börjat vidta rätt åtgärder. Men delvis har det faktiskt varit erbarmligt att följa unionens reaktioner. Det är som om oron för vad som skulle kunna hända på kort sikt och vad det kan innebära för EU – exempelvis i form av flyktingströmmar och ökade oljepriser – varit större än entusiasmen över revolter där människor, även med inspiration från Europas demokratier och friheter, försöker vräka sina förtryckare och utsugare åt sidan. EU:s hjärta bultar hårt, svetten tränger fram, men tyvärr, som det tycks, av fel orsaker; av ångest, inte hopp.

Händelserna i Libyen blottlägger nu ganska brutalt EU:s prioriteringar och ryggmärgsreaktioner. Hur kan människor som flyr medan regimerna tömmer sina vapen mot de egna befolkningarna hållas tillbaka eller hållas borta, och hur ska de flyktingar som ändå lyckas ta sig hit fördelas mellan medlemsländerna? Finns det en risk för instabilitet med ekonomiska konsekvenser? Det tycks vara bekymrade frågor man ställer när nu upproret rasar i ett land med vilkets regim Italien haft ett skandalöst och cyniskt, av EU tolererat, flyktingavtal sedan tidigare och till vilket Sverige sökt kränga övervakningsutrustning som skulle underlätta försök att hindra just flyktingströmmar till Europa. Utvecklingen sätter överhuvudtaget ett skammens ljus på EU:s samlade gränspolitik.

”Nu diskuteras, som vanligt, vem som måste ta emot hur många av dem och framför allt: hur kan flyktingströmmen stoppas? Vad som inte diskuteras är frågan varför vi skulle få göra det? Med vilken rätt nekar vi fattiga människor att komma till oss? Vem tillåter oss att slå fast vilka människor som har mindre rätt till människovärdiga liv och vilka som är fullvärdiga européer?”
Bernd Ulrich i Die Zeit

Det finns, som Ulrich konstaterar, självklart pragmatiska svar på en del sådana frågor, men inga moraliska. Slutna gränser eftersträvas på moraliskt grumliga grunder, vilket är det värsta, men även sett ur ett perspektiv av europeiskt egenintresse givet de demografiska utmaningar som väntar, sällsynt kontraproduktiva grunder.

Nu vill många spegla sig i glansen från revolterna. Men om de nya demokratier som förhoppningsvis växer fram intar en relativt sval attityd till sina gamla förtryckares tålmodiga avtalspartners går det inte att ha många invändningar. Där demokratier i väst hade kunnat bejaka sina roller som förebilder har man istället delvis gjort tvärtom och prioriterat ned just de ideal som inspirerade revolterna. Nu är det västvärlden som kan låta sig inspireras istället, nu är det Europeiska Unionen som får ett skäl att se sig i spegeln och reflektera över vad det egna hjärtat slår hårdast för.

Förhoppningsvis kan det leda till att Europas länder och regioner på ett helt annat sätt börjar uppskatta att vara, känner stolthet över att ha blivit och ser potentialen i att förbli länder präglade av kulturell mångfald och med, trots allt, en stor lockelse för många.

Demokrati, fri debatt och mänskliga rättigheter är inte ömtåliga plantor som måste stängas in för att överleva, de är universella värden som drar till sig och förenar människor i en tolerant, individuell och rättighetsbaserad mångfald. Får de utrymme att spridas är de starkare än något annat. Revolterna i Nordafrika har inte lyckats ännu. Kanske tar det år innan vi vet vad de mynnar i. Det är inte självklart i detalj hur omvärlden bör agera och självklart måste det finnas utrymme för utrikespolitisk pragmatism.

Men det får aldrig råda någon tvekan om var sympatierna ligger, vad målet är, vad som prioriteras högst, när kampen för frihet och demokrati kämpas ut. Ibland är att ta ställning viktigare än någonting annat.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

USA och EU får inte svika demokratirörelsen i Egypten

Av , , 2 kommentarer 10

USA och EU får inte svika kampen för demokrati i Egypten är grundspåret i den här krönikan, som kritiserar den grumliga, principlösa, antiliberala oro västvärlden verkar ha inför vad demokrati och fria val i arabvärlden ska föra med sig.

—————————————————

Svik inte kampen för demokrati i Egypten

Ständigt under 2000-talet har debattörer och politiker i västvärlden efterlyst en folkliga, fredliga, toleranta och breda demokratirörelser i Mellanöstern. Drömmen har varit att olika religiösa och sekulära grupper tillsammans ska visa vägen och i demokratisk, rättssäker ordning inleda en liberaliserings- och moderniseringsprocess i regionen. Positiva demokratiska exempel och en politik för jobb, sociala reformer, kulturell frihet och högre levnadsstandard för de stora grupper som lider under fattigdom kan bilda front mot fundamentalism och terror. Så ungefär har man resonerat.

Men när den demokratirörelsen plötsligt uppstår – just så imponerande bred, självdisciplinerad, fredlig, blandad och tolerant som man kan önska i en kamp mot gamla, unkna auktoritära regimer – och strömmar ut på gatorna med krav på frihet, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter, då vrider ledarna i både USA och EU besvärat med tydlig olust på sig. Instinkten har inte verkat vara att säga ”äntligen, fantastiskt, ni behöver inte tveka om vårt stöd”, utan istället ”okej, fint, hmm, men…”.

Det har varit plågsamt att se såmånga humma om stabilitet, dosera djupt fördomsfullt och i strid med varje liberal instinkt om allt som skulle kunna tänkas gå snett om man ger människor i arabvärlden rätten att själva, i fria val efter fri debatt, utse sina makthavare. Läpparnas bekännelser av stöd för demonstranterna har grumlats av de bekymrade minerna och oviljan att ta tydlig ställning självklara principer.

Västvärldens officiella företrädare har under upproret i Egypten verkat genomsvettiga av nervositet för vad som ska hända när man lättar på locket av förtryck i en USA-allierad arabstat. Av oreserverad glädje över och erkänsla av principfastheten, mognaden och uthålligheten med vilken människorna i Kairo och andra egyptiska städer har organiserat sina protester, trots regimens våldsamma och brutala försök att stoppa dem, har mycket lite kunnat skönjas.

Medan ett av historiens finare kapitel om demokrati, frigörelse och utveckling kan vara på väg att skrivas, har ledarna i USA och EU varit noga med att klottra ner sina reservationer i nervösa fotnoter.

Till skillnad mot de blodigt nedslagna protesterna mot den fundamentalistiska regimen i Iran så har den här vinterns folkliga resningar skett mot regimer västvärlden länge hållit under armarna och vars förtryck man ansett vara ett pris värt att betala för stabilitet i regionen. Nu har den dubbelmoralen avslöjats av folkliga resningar.
För det som många av tvehågsna tänker, men inte säger högt, verkar vara att länder med starka muslimska strömningar nog ändå inte riktigt går att tilltro demokratiska rättigheter och fri debatt, för då – och i det ögonblicket väller sekel av lagrade fördomar fram – kan det ju sluta med extremism. Den inställningen, att demokrati inte alltid är rätt, att människor i vissa länder inte skulle vara mogna de rättigheterna, att det kan finnas förtryck som är att föredra att bevara, är en klassiskt antiliberal hållning, närd också av historielöshet.
Den måste västvärldens demokratiska krafter ta entydig ställning mot. Allt annat vore ett historiskt misstag.

Den extremvänster som genom hela sin historia hamnat snett i frågor om demokrati vs diktatur och som gång på gång valt att stödja förtryckarregimer så länge de varit emot liberal demokrati i allmänhet eller USA och judar i synnerhet, har inget att bidra med i den omvälvning som nu äger rum. De som sörjde Berlinmurens fall måste ha svårt att förstå rollfördelningen i Kairo just nu. De främlingsfientliga och extremt kulturkonservativa krafter som lika pålitligt havererar så fort religioner eller skilda kulturer i allmänhet, och araber eller muslimer i synnerhet, spelar en roll i diskussionen, saknar på samma sätt helt värdekompass i demokratifrågor.

Det här är en debatt som demokrater och liberaler – i vid mening – måste driva, vinna och stå pall i. Därför har det varit lite oroväckande att höra vaga reservationer även från liberalt håll inför utsikterna av en revolution i Egypten med hänvisning till det muslimska brödraskapets roll som en av oppositionsgrupperna. Med fundamentalistisk islamism kan inga kompromisser göras. Så långt är saken glasklar. Men kraven som nu driver proteströrelsen i Egypten handlar om demokrati och fria val. Vad finns det för skäl att tro att ett förtryckt folk som reser sig med modiga krav på demokrati och frihet skulle ge fanatiker och fundamentalister makten i ett fritt val, om brödraskapet i den nya situationen skulle utvecklas i den riktningen?

”Upplysningens framväxt i Nordamerika och i Europa behövde ända från den amerikanska oavhängighetsförklaringen till långt in på 1900-talet på sig. En lång, lång tid. Hur kan ni anse att muslimer borde kunna klara det snabbare än vad ni själva gjorde?”
(Helmut Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, under ett tal inför medlemmar i Harvard club i USA 2007.)

Det muslimska brödraskapet är en omstridd grupp. En del liberala bedömare tonar ned deras extremism, påpekar att det finns en reformfalang som skulle kunna utvecklas i demokratisk riktning. Andra framhåller uttalanden som visar på djupt reaktionära, obehagliga åsikter. Att bedöma de olika oppositionsgrupperna är givetvis avgörande när man diskuterar den fortsatta händelseutvecklingen i Egypten. The Economist uttrycket det väl i en ledare:

”Revolutioner behöver inte bli som dem i Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979. Protesterna som sveper fram över Mellanöstern har mer gemensamt med de folkliga revolutioner som förändrade världskartan under slutet av 1900-talet: fredliga (tills det att regimernas trupper dök upp), folkliga (ingen Robespierre eller Trotskij som styr saker bakom kulisserna), och sekulära (islam har knappt synts till). Framdrivet av medborgarnas makt kan upproret i Egypten leda till en transformation lika godartad som de i östra Europa.”

Alla demokratiseringsprocesser tar tid, kräver att många olika samhällsgrupper, även sådana som tidigare stått på auktoritär grund men som visar beredskap att delta inom och med respekt för demokratins ramar, inkluderas och får rum att mogna av ansvar och delaktighet. Det vore övermaga arrogant av Europa och USA, med den svåra historia av demokratisering och liberalisering, full av bakslag, återfall i förtryck, blodigheter och katastrofer på vägen, som de har bakom sig, att uttala sin misstro över en världsdel eller över befolkningar med andra religioner när det gäller demokratisk mognad. Demokratiska muslimska rörelser, även demokratiserade, reformerade islamiska rörelser av det slag som finns i Turkiet, kommer att ha roller att spela.

På torget i Kairo rapporteras kristna ha hjälpt till att skydda muslimer under deras bön. Det är en scen av oerhörd betydelse. Och muslimer bland demonstranterna har i otaliga intervjuer betonat att de kämpar för frihet, inte för någon ny auktoritär regim. Omvärldens misstro är fördomsfull och principlös.

Under den senaste veckan har jag ofta tänkt vad Abraham Lincoln sade en gång ”Om slaveri inte är orätt, är ingenting orätt” ("If slavery is not wrong, nothing is wrong.") Västvärldens grumliga oro för instabilitet och vad fria val kan föra med sig i arabvärlden är deprimerande. Om vi inte håller på att demokrati är rätt överallt, för alla, om vi inte litar på demokratin, om vi inte slår fast att förtryck alltid är orätt, vad återstår då?

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Umeå som europeisk gästgivare

Av , , Bli först att kommentera 3

Det informella EU-ministermötet i Umeå är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

Umeå som europeisk gästgivare

"Vi har lagt grunden för Europas framtid här i Umeå", säger Maud Olofsson på nyhetsplats i VK om det informella mötet mellan unionens konkurrenskraftsministrar om övergången till en eko-effektiv, grönare tillväxtekonomi.

 

Nåja, jag tror inte att vi ska räkna med Anderson Cooper-reportage från Nolia i CNN riktigt än. Franska Le Monde lär inte rensa förstasidan för extrarubriker från det banbrytande ministermötet i Västerbotten. Encyclopedia Britannica lär inte uppdatera sin artikel om Umeå med rader om ”platsen där grunden för Europas framtid lades”.

 

Men Maud Olofsson och hennes regeringskollegor har förstås inga skäl att hålla låg profil så länge arrangemangen fungerar, värdskapet får beröm och möten resulterar i åtminstone något litet av substans; lika lite som socialdemokratiska statsråd hade det under Sveriges lovordade ordförandeskap 2001.

 

Det hör till show och kutym inom EU-cirkusen att gästgivare skryter upp betydelsen av möten och uttalanden på hemorten, och att besökare är generösa med sina omdömen. Även om historiens vingslag uteblir, och de uteblir för det mesta, ska åtminstone en elegant vift med EU-retorikens solfjäder ge svalka åt den nationella stoltheten.

 

Inget fel med det. Vi i media, snara till samma typ av regionala dramatiseringar, är knappast de rätta att ironisera kring jargongen. Och värdet av små, reformatoriska, oglamorösa framsteg och diskussioner, i kontrast till vilda språng och oberäkneliga omkastningar, är ofta hutlöst underskattat. Näringsministern skulle inte ha skött sitt jobb om hon inte letade fina slutord efter förhandlingarna när hennes hemregion för ett ögonblick snuddar vid ett europeiskt strålkastarsken.

 

Och faktum är att områdena för de EU-möten som hållits i Umeå under de senaste dagarna – den inre marknaden efter finanskrisen, hur ökad konkurrenskraft kan förenas med hållbar klimatpolitik och det europeiska samarbetet kring forskning och innovation – hör till de mest betydelsefulla för Europeiska Unionens möjligheter att leva upp till sina jobb- och tillväxtambitioner de kommande decennierna. Det är områden som EU förstår sig på och har traditioner att leva upp till. Det finns betydligt mer perifera frågor att anordna EU-konferenser om, och onekligen ett antal där EU befinner sig i kris och vanrykte. Umeå fick alltså ganska god utdelning i dragkampen om de informella ministermötena.

 

Inte heller är det fel om man påstår att Västerbotten som region – med sin näringsstruktur och sin forskningsprofil – är ovanligt relevant att studera även i ett europeiskt sammanhang när det gäller beroendeförhållandena mellan klimat, konkurrenskraft, innovationer och forskning.

 

Men den regionala betydelsen av ministermötet i Umeå på längre sikt är förstås inte konkurrenskraftsministrarnas deklarationer, utan själva det faktum att arrangemanget förlades hit och genomfördes här.

 

Det är värdet av gästgivarskapet i sig som bör lyftas fram när Umeå, och Västerbotten (ett samband som inte nog kan understrykas), summerar dagarna.

 

Förutom att det ger ett visst anseende att som stad – taggade offentliga och privata aktörer i en helhet – ro i land ett evenemang med europeisk status, äger de kanske viktigaste samtalen rum vid sidan om de instängda, oåtkomliga ministerträffarna.

 

Där, i säkerhetsavspärrningarnas utkanter, är tillgängligheten större och luften friskare. Där rör det på sig, där finns utrymme att knyta kontakter och fördjupa kunskaper för dem som passar på. Där visar det europeiska samarbetet sina allra bästa, ofta bortglömda och misskända sidor. Kvalificerade föreläsningar, lärorika utställningar, informellt, branschvis småprat med människor från hela unionen, sociala tillställningar bortom de officiella rollerna, politiska visitkort som växlas, företagsidéer som lanseras, e-postadresser som skrivs upp, intryck som ges och tas, och den speciella stämning som arrangemanget skapar i en mindre stad under några dagar.

 

Umeå har haft ett par stressiga dygn på sig att visa sina bästa sidor för inresta, inflytelserika europeiska aktörer, och ett tillfälle att skärpa sin egen europeiska utblick, påminna sig själv om en europeisk tillhörighet. Sådant är nyttigt även för, rentav speciellt för, en blivande kulturhuvudstad.

 

Självklart har det en subtilt positiv betydelse för regionen om allt går väl. Givetvis lämnar det en negativ bild om något går helt snett.

 

Men att Umeå överhuvudtaget, som en av få utvalda, ges chansen att bevisa att det är på den här nivån man hör hemma som politisk arrangörsstad är en merit.

 

Det finns mycket att irritera sig på i EU: byråkratin, hemlighetsmakeriet, det demokratiska underskottet, det eviga folkomröstandet till önskade resultat nås, oförmågan att skilja stort från smått, avstegen från grundläggande principer när enskilda regeringar spårar ur i övergrepp och korruption, murarna mot omvärldens hjälpsökande, den osolidariska jordbrukspolitiken.

 

Men det finns också mycket att vara stolt över och hoppfull om i det europeiska samarbetet. Det krävs en monumental historielöshet för att inte se och vilja erkänna det grundläggande värdet i det som hänt i Europa det senaste halvseklet.

 

Det har varit en långsam, ibland motsägelsefull, ibland hotad, men ändå hela tiden stadig utveckling mot fred och demokrati på en genom hela historien av krig och förtryck plågad kontinent. Den har drivits på av dramatiska politiska omvälvningar och enskilda, visionära beslut av avgörande karaktär, men också av ett mödosamt, lågmält, oglamorös, men över tid omistligt vardagsarbete med att över gränserna erbjuda kontakter, skapa dialog, väcka nyfikenhet, möjliggöra möten, fördjupa toleransen och motverka fördomar. Runt om i den växande gemenskapen har historisk misstro steg för steg ersatts av konstruktivt samarbete.

 

Under några dagar den här veckan har Umeå varit nordlig scen för sådana möten, kunnat studera och uppleva den processen på nära håll.Det har, trots allt som fortfarande är fel, trots slutenheten som fortfarande präglar mötena och trots allt som återstår innan unionen tål en fullödig granskning av hur idealen hänger ihop med verkligheten, känts väldigt rätt.

 

Det är att lägga en grund för framtiden.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,