Feel-a-like, look-a-like och några funderingar kring ”Lincoln”

Varning, min första och sannolikt sista lilla filmrecension nånsin, bara här på bloggen. Men nu har jag sett Steven Spielbergs “Lincoln” – som jag skrev en liten förhandsbetraktelse om häromsistens: "Inte den om vampyrjägaren alltså" – fem gånger, och börjar känna mig redo att tycka något om den.

Något om varför det är fantastiskt att den är gjord, varför skådespelarna förtjänar alla lovord och varför jag ändå – givet mina förväntningar – har en gnagande känsla av att filmen bitvis är långtråkig, studsar på ytan som när man kastar macka och det på slutet säger ett försiktigt plupp.

***

För att börja med det bästa: “Its not a look-a-like, from a Make-Up perspective, its much more a feel-a-like”, säger Make Up-artisten Lois Burwell när hon beskriver hur de arbetade med få Daniel Day-Lewis ansikte att bli Lincolns. Alla som gör film eller teater på ett historiskt tema borde ha det som utgångspunkt: Det handlar inte om att slaviskt imitera och kopiera något yttre, så mycket som om att fånga en känsla, och få det att kännas sant. “Så såg han ut enligt fotografier" är en mindre relevant synpunkt än “så kändes det i magen och hjärtat att se och träffa honom”.

Det gäller också själva rollgestaltningarna. Daniel Day-Lewis som Lincoln lyckas exceptionellt bra, med värmen i ögonen och leendet som är oemotståndlig, den speciella rösten, gäll men bärande och livsklok, kroppshållningen i en blandning av lugn auktoritet, seg kraft och lång otymplighet, den udda av så många vittnen beskrivna gångstilen, sättet att betona poängerna i Lincolns outtömliga förråd av anekdoter.

För den som kan sin Lincoln är det lätt att peka på detaljer som inte är “rätta” till det rent yttre, och notera att exempelvis rösten inte förblir densamma genomgående i filmen. Men det känns ändå rätt, känns ändå som Lincoln, på ett sätt som faktiskt överträffade vad jag hoppats på.

Det gäller rakt igenom filmen, att skådespelarna är utsökta och rollerna besatta med stor fingertoppskänsla, in i minsta bifigur. Ska jag komma med någon enda invändning mot Daniel Day-Lewis gestaltning är det möjligen att Lincolns depressiva, eller åtminstone starkt melankoliska, läggning inte kommer fram lika tydligt som andra drag i hans personlighet, men filmen fokuserar också på samtal som rör i huvudsak andra saker än exempelvis krigsförloppet, så det går att acceptera dramaturgiskt.

Valet att koncentrera handlingen till en kort tidsperiod och ett politiskt förlopp mot slutet av kriget, istället för att söka göra en episk film om hela Lincolns presidenttid eller hela liv, är också klokt med tanke på hur monumentalt ämnet i sig är, och hur omgärdat av mytologi och helighet det redan är.

***

Problemet med filmen är istället – vilket smärtar att säga när manusförfattaren är Tony Kushner och förvånar att säga när regissören är Spielberg – att manus och berättandet bitvis blir lite flackt och långtråkigt. Varken överblicken eller fördjupningen lyckas fullt ut. Liknelsen som många gjort med att filmen är som ett West Wing-avsnitt med lustiga hattar stämmer, med reservationen att ett genomsnittligt West Wing-avsnitt vanligtvis är både rappare och mer folkbildande om sakfrågor och politikens väsen av att balansera mellan kompromisser, cynism och idealism, än vad “Lincoln” blir.

Även om man är man väldigt inläst på Lincoln (och inte överraskas av att han också var en cynisk, taktiserande fullblodspolitiker) driver filmen ett par intressanta teser om den politiska processen och den juridiska bakgrunden bakom det 13:e tillägget till konstitutionen och slaveriets formella avskaffande. Och att relativt stor tid ägnas åt representanthusets debatter och rävspel mellan i dag ganska okända ledamöter, är ett smart drag då det frigör filmen från en del av bördan av att leva upp till alla starka, förutfattade meningar om “hur det var”.

Men i övrigt känns mycket som ett avbockande av de viktigaste och redan välkända punkterna, utan att man någonsin blir på allvar gripen, fascinerad eller svävar i ovisshet om hur det ska gå. Och har man bara ytliga kunskaper om och begränsat intresse av Lincoln och hans tid kan jag inte tänka mig att man tycker att filmen är mer fängslande eller upplysande än en hyfsad tv-serie. Filmen som helhet blir faktiskt i vissa scener mer av en look-a-like än en feel-a-like.

***

Jag kan inte komma ifrån misstanken att det trots Daniel Day-Lewis briljanta gestaltning av Lincoln, som jag absolut inte skulle ha velat missa, finns embryon till mer engagerande, frigjorda, starka filmer gömda i de passager som handlar om kongressledamoten Thaddeus Stevens eller om Mary Lincoln.

Det är å andra sidan en av de dummaste formerna av kritik man kan komma med, att varför gjorde ni den filmen och inte en annan. Gör det själva då, om ni vet så bra, är det enda rimliga svaret. Hade inte “Lincoln” gjorts, med just den regissören, den manusförfattaren och de skådespelarna, hade det förblivit ett tomrum. Och trots att den aldrig riktigt varken lyfter högt eller dyker på djupet, är den tillräckligt bra för att se även en sjätte gång.