Etikett: Lincoln

Feel-a-like, look-a-like och några funderingar kring ”Lincoln”

Av , , Bli först att kommentera 3

Varning, min första och sannolikt sista lilla filmrecension nånsin, bara här på bloggen. Men nu har jag sett Steven Spielbergs “Lincoln” – som jag skrev en liten förhandsbetraktelse om häromsistens: "Inte den om vampyrjägaren alltså" – fem gånger, och börjar känna mig redo att tycka något om den.

Något om varför det är fantastiskt att den är gjord, varför skådespelarna förtjänar alla lovord och varför jag ändå – givet mina förväntningar – har en gnagande känsla av att filmen bitvis är långtråkig, studsar på ytan som när man kastar macka och det på slutet säger ett försiktigt plupp.

***

För att börja med det bästa: “Its not a look-a-like, from a Make-Up perspective, its much more a feel-a-like”, säger Make Up-artisten Lois Burwell när hon beskriver hur de arbetade med få Daniel Day-Lewis ansikte att bli Lincolns. Alla som gör film eller teater på ett historiskt tema borde ha det som utgångspunkt: Det handlar inte om att slaviskt imitera och kopiera något yttre, så mycket som om att fånga en känsla, och få det att kännas sant. “Så såg han ut enligt fotografier" är en mindre relevant synpunkt än “så kändes det i magen och hjärtat att se och träffa honom”.

Det gäller också själva rollgestaltningarna. Daniel Day-Lewis som Lincoln lyckas exceptionellt bra, med värmen i ögonen och leendet som är oemotståndlig, den speciella rösten, gäll men bärande och livsklok, kroppshållningen i en blandning av lugn auktoritet, seg kraft och lång otymplighet, den udda av så många vittnen beskrivna gångstilen, sättet att betona poängerna i Lincolns outtömliga förråd av anekdoter.

För den som kan sin Lincoln är det lätt att peka på detaljer som inte är “rätta” till det rent yttre, och notera att exempelvis rösten inte förblir densamma genomgående i filmen. Men det känns ändå rätt, känns ändå som Lincoln, på ett sätt som faktiskt överträffade vad jag hoppats på.

Det gäller rakt igenom filmen, att skådespelarna är utsökta och rollerna besatta med stor fingertoppskänsla, in i minsta bifigur. Ska jag komma med någon enda invändning mot Daniel Day-Lewis gestaltning är det möjligen att Lincolns depressiva, eller åtminstone starkt melankoliska, läggning inte kommer fram lika tydligt som andra drag i hans personlighet, men filmen fokuserar också på samtal som rör i huvudsak andra saker än exempelvis krigsförloppet, så det går att acceptera dramaturgiskt.

Valet att koncentrera handlingen till en kort tidsperiod och ett politiskt förlopp mot slutet av kriget, istället för att söka göra en episk film om hela Lincolns presidenttid eller hela liv, är också klokt med tanke på hur monumentalt ämnet i sig är, och hur omgärdat av mytologi och helighet det redan är.

***

Problemet med filmen är istället – vilket smärtar att säga när manusförfattaren är Tony Kushner och förvånar att säga när regissören är Spielberg – att manus och berättandet bitvis blir lite flackt och långtråkigt. Varken överblicken eller fördjupningen lyckas fullt ut. Liknelsen som många gjort med att filmen är som ett West Wing-avsnitt med lustiga hattar stämmer, med reservationen att ett genomsnittligt West Wing-avsnitt vanligtvis är både rappare och mer folkbildande om sakfrågor och politikens väsen av att balansera mellan kompromisser, cynism och idealism, än vad “Lincoln” blir.

Även om man är man väldigt inläst på Lincoln (och inte överraskas av att han också var en cynisk, taktiserande fullblodspolitiker) driver filmen ett par intressanta teser om den politiska processen och den juridiska bakgrunden bakom det 13:e tillägget till konstitutionen och slaveriets formella avskaffande. Och att relativt stor tid ägnas åt representanthusets debatter och rävspel mellan i dag ganska okända ledamöter, är ett smart drag då det frigör filmen från en del av bördan av att leva upp till alla starka, förutfattade meningar om “hur det var”.

Men i övrigt känns mycket som ett avbockande av de viktigaste och redan välkända punkterna, utan att man någonsin blir på allvar gripen, fascinerad eller svävar i ovisshet om hur det ska gå. Och har man bara ytliga kunskaper om och begränsat intresse av Lincoln och hans tid kan jag inte tänka mig att man tycker att filmen är mer fängslande eller upplysande än en hyfsad tv-serie. Filmen som helhet blir faktiskt i vissa scener mer av en look-a-like än en feel-a-like.

***

Jag kan inte komma ifrån misstanken att det trots Daniel Day-Lewis briljanta gestaltning av Lincoln, som jag absolut inte skulle ha velat missa, finns embryon till mer engagerande, frigjorda, starka filmer gömda i de passager som handlar om kongressledamoten Thaddeus Stevens eller om Mary Lincoln.

Det är å andra sidan en av de dummaste formerna av kritik man kan komma med, att varför gjorde ni den filmen och inte en annan. Gör det själva då, om ni vet så bra, är det enda rimliga svaret. Hade inte “Lincoln” gjorts, med just den regissören, den manusförfattaren och de skådespelarna, hade det förblivit ett tomrum. Och trots att den aldrig riktigt varken lyfter högt eller dyker på djupet, är den tillräckligt bra för att se även en sjätte gång. 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Inte den om vampyrjägaren alltså

Av , , Bli först att kommentera 7

Abraham Lincoln, och andra nörderier, är ämnet för den här lite mer lättsamma betraktelsen på måndagens ledarsida, som avslutas med tips på bra Lincoln-biografier för dem som vill förberedda sig väl inför den nya Steven Spielberg-filmen om Lincoln.

————————————-

Inte den om vampyrjägaren alltså

Jag håller på nördarna. Jag kan inte minnas mig ha känt en enda människa närmare som inte varit nörd på något område. Om vänskap och samtal skrapar lite på ytan dyker de upp, alla dessa helt oväntade och udda specialintressen.

Någon som vet allt om vietnamesisk kaffekultur.
Någon som kan föreläsa i timmar om cricket.
Någon som har full koll på kanadagässens avföring.
Någon som verkar kunna citera Anna Maria Lenngrens samlade verk utantill.
Någon som i detalj minns motorljuden från sin barndoms bilar.
Någon som vet vad ett adverbial eller ett kausativt verb är för något och retar sig på att ingen av oss andra längre har en aning.
Någon som sökt bearbeta fobi för fladdermöss genom att läsa allt som finns att veta om dem.

När det lyser i decemberfönstren där ute under julkvällarna– nördar lite överallt, som pysslar med sitt. Ett litet stycke oreglerad frihet för egenheter. Och förr eller senare kommer varje nörds 15 minuter i rampljuset som expert.

Under åren inför premiären av Sagan om ringen-filmerna var jag – med bara vaga egna minnen från romanerna – tack vare en förväntansfull och påläst bekant, välinformerad om alla trailers och allt senaste nytt från Peter Jacksons värld. Det var givande. Jag tror det fanns två grupper av biobesökare som hade allra störst behållning av de filmerna: de med djupa förkunskaper om böckerna, och dem nästan helt utan förkunskaper. Nördarna och de bekymmerslösa, de som visste mest och därför hade full koll från början, och de som visste minst och inte hade något behov alls av att ha koll, kunde slappna av bäst.

Nu är en film på gång, där jag har chansen att bjuda tillbaka.
Steven Spielbergs stora film om Abraham Lincoln – alltså inte att förväxla med den om vampyrjägaren Lincoln – har äntligen haft premiär i USA, med manus av Tony Kushner (”Änglar i Amerika”) och med Daniel Day-Lewis i huvudrollen.

Lita på att det även i Sverige kommer att skrivas en del på nytt nästa år kring politikern om vilken Walt Whitman en gång så att han hade ett ansikte ”så förfärligt fult att det blir vackert”, och om vilken Herbert Tingsten en gång skrev att han i sin gripande ”sammansmältning av ett inre liv, inriktat på uppoffring och förbättring, och väldiga yttre, politiska prestationer i en värdshistorisk ställning. (…) bekräftar möjligheten att förena godhet och framgång.” (Ur essän ”Ett ideal –Abraham Lincoln”, 1966)

För oss Lincoln-nördar är nu vårt alldeles eget Sagan om ringen-ögonblick nära. (Kan man beställa en Spielberg om Staaff eller Branting också?)

Här är mina tips på bra Lincoln-biografier från senare år för den som vill komma välförberedd till biosalongen.

* Doris Kearn Goodwins ”Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln” från 2008 ligger delvis till grund för Spielbergs film, koncentrerar sig på tiden från Lincolns presidentkandidatur och framåt. Mycket skickligt berättad.

* David Herbert Donalds ”Lincoln” från 1995 är en av de mest gedigna Lincolnbiografierna, resonerande och nykter, allt man behöver veta på dryga 600 sidor.

* David Von Drehles nya ”Rise to Greatness: Abraham Lincoln and America’s Most Perilous Year” koncentrerar sig på det avgörande året 1862, men ger en fyllig bild av politikern och människan Lincoln.

* Allen Guelzos ”Abraham Lincoln: Redeemer President”, 1999, sätter in Lincolns agerande och tänkande i en idéhistorisk och intellektuell kontext på ett vitalt, nyanserat sätt.

* Michael Burlingames ”Abraham Lincoln: A Life”, i två mäktiga volymer från 2008, är en av de mest detaljerade genomgångarna av Lincolns liv. Mättande, med ett enormt källmaterial.

* Richard Carwardines ”Lincoln: A Life of Purpose and Power” från 2003 för givande resonemang kring Lincolns skiftande förhållande till religionen och kyrkorna.

* "Abraham Lincoln: Great American Historians on Our Sixteenth President”, från 2009, är en samling av texter av, byggda på intervjuer med, olika historiker.

* Ronald C. Whites ”A. Lincoln: A Biography” från 2009 är en mycket läsvänlig och sympatiskt skriven biografi, som ägnar extra utrymme åt analyser av Lincolns språk och retorik.

* James M. McPhersons ”Tried by War: Abraham Lincoln as Commander in Chief” från 2008, redogör pedagogiskt skickligt för Lincoln som överbefällhavare och militär strateg.

* Jörg Nadler gav 2009 ut en utmärkt Lincolnbiografi på tyska: ”Amerikas großer Präsident”. Den är heltäckande, med en del intressant material från Carl Schurz, politisk emigrant från Tyskland som i USA blev militär, politiker, diplomat och skribent, och som hade kontakt med Lincoln.

* Staffan Ekendahls ”Abraham Lincoln. Hans liv och tid”, från förra året är en rejäl och påläst genomgång för den som vill ha en bra introduktion till Lincoln på svenska.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,