Ögonblicket, 15 april 1947, Brooklyn: En livslång kamp mot rasismen

När han sprang ut, 28 år gammal, på legendariska Ebbets field i Brooklyn, New York, 15 april 1947, som den första svarta basebollspelaren i USA:s högsta professionella liga, hade Jackie Robinson redan fått höra all världens rasistiska glåpord hagla genom livet. Hela repertoaren av hot och grovheter som ackompanjerade förföljelserna av svarta i USA. Han visste, utan illusioner, vad som väntade honom den närmaste tiden.

Det våldsamma rasförtrycket var fortfarande utbrett i stora delar av USA. Medborgarrättsrörelsens kamp för grundläggande mänskliga rättigheter åt svarta och ett slut på den rasistiska segregationen i det amerikanska samhället – snart ett sekel efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande – hade decennier och otaliga offer kvar innan ens ett första, större politiskt genombrott skulle ske i lagstiftningen.

Ingen hade ännu hört talas om Martin Luther King Jr. eller Rosa Parks. Jim Crow-lagarnas rasistiska ordning dominerade ohotat i sydstaterna. Till och med amerikanska armén, trots andra världskrigets erfarenheter, förblev formellt segregerad fram till 1948.

Men Jack Roosevelt Robinson – mellannamnet var föräldrarnas politiska hyllning till tidigare presidenten Theodore Roosevelt – visste också varför just han fått det epokgörande, första kontraktet som svart spelare i den fram tills dess helt segregerad sporten. Anledningen att Brooklyn Dodgers manager Branch Rickey hade valt ut honom och inte några av de andra stjärnorna i de svartas baseboll-liga – ”The Negro league” – hade lika mycket med Robinsons personlighet, uppträdande och integritet, hans potential som politisk gestalt, som med hans begåvning på planen att göra (se ex. Charles C. Alexanders bok ”Our Game. An American Baseball History”).

Robinson hade, anade Rickey, den tuffhet, uthållighet och moraliska beslutsamhet som krävdes för att under enorm uppmärksamhet och fientlighet orka bära upp rollen som idrottspolitisk banbrytare med både bevarat lugn och fortsatta prestationer på hög nivå.

Robinsons förmåga, har det sagts, att vända andra kinden till inför glåporden och istället ta sin revansch på planen, genom att vinna matcher åt sitt lag och besegra fördomar och diskriminering på den vägen, var det som gjorde att han stod ut där andra knäcktes de första åren. De kraven på den första svarta spelaren i högsta ligan – att han måste tåla långt mycket mer än alla andra, var förstås ett uttryck för en rasistisk samhällsordning i sig.

Men alla inblandade visste att ett sportsligt misslyckande för Jackie Robinson, eller en skandal av något slag, skulle kunna innebära ett allvarligt bakslag, även politiskt för medborgarrättsfrågan. Idrottens betydelse för att skapa ny identifikation och bryta gamla gränser, ska aldrig underskattas.

En rörande scen i filmen ”42” om Robinson, som kom häromåret med Chadwick Boseman och Harrison Ford i huvudrollerna, är när Branch Rickey berättar för Robinson hur han sett en liten, vit pojke stå med ett slagträ och härma sin nya idol – Jackie Robinson.

”Det finns bara tre saker som Amerika kommer att vara ihågkommet för om 2000 år, när de studerar den här civilisationen”, säger författaren och professorn i African American studies, Gerald Early på ett ställe i Ken Burns stora Baseball-dokumentär: ”konstitutionen, jazz och baseboll.”

Men han berättar också, i större allvar, om hur han och hans kompisar som barn endast kunde identifiera sig med USA, med sitt land, när de spelade baseboll.

***

Jackie Robinson var en mångsidig idrottsbegåvning – lovande även inom basket och friidrott. Och han gjorde snabbt succé i Brooklyn Dodgers, både offensivt och defensivt, på ett sätt som överträffade förväntningarna även hos den närmaste omgivningen. Steg för steg vann han över även tidigare kritiker och skeptiker till sin anhängarskara, utsågs till mest värdefulla spelare i ligan 1949 och fick i slutet av sin karriär vara med och vinna hela World Series 1955. År 1962 valdes han även in i basebollens Hall of Fame.

I dag är hans nummer, 42, det enda som inte får användas av nya spelare i något lag. Förutom på Jacke Robinson Day varje år, då alla spelare i Major League Baseball har 42 på tröjorna.

Han var förmodligen trots det inte den bästa svarta basebollspelaren i sin generation. Men han var den som i högre grad än någon annan förmådde hantera pressen av att gå i spetsen för att bryta segregationen inom sin idrott.

Att han stod ut berodde inte på att han tog lätt på politiken, utan att han tvärtom visste vad som stod på spel. Redan när han tjänstgjorde i militären under kriget hade han tagit strid genom att vägra sätta sig längst bak i en buss på chaufförens order, vilket så småningom ledde till åtal och avsked.

Och efter sin basebollkarriär, ägnade han mycket tid åt, och satte in sin prestige för, medborgarrättskampen.

Martin Luther King Jr. skulle senare hylla Robinson som ”a pilgrim that walked in the lonesome byways toward the high road of Freedom. He was a sit-inner before sit-ins, a freedom rider before freedom rides.”

”Du kommer aldrig att förstå”, sa King, kort före sin död till baseboll-stjärnan Don Newcombe, en av dem som följe i Robinsons spår, ”hur mycket det du och Jackie och Doby och Campy gjorde på baseboll-planen underlättade för mig att göra mitt jobb.”

Relationen mellan King och Robinson är ofta omtalad.

När King höll sitt ”Jag har en dröm”-tal vid marschen till Washington 1963, fanns Robinson med vid Lincoln-monumentet. Det fanns också spänningar mellan dem, trots den ömsesidiga respekten. Robinson stödde aktivt Richard Nixon i presidentvalet 1960, och de hade olika syn på exempelvis Vietnamkriget. Men det gemensamma engagemanget för medborgarrättsfrågorna överskuggade annan oenighet, och Robinsons betydelse för efterkrigstidens USA – långt utöver idrottens gränser – har intygats av många historiker.

”Om jag tvingades välja i morgon mellan att vara med i Hall of Fame och fullt medborgarskap för mitt folk”, sade han själv i ett tal i den amerikanska södern, ”skulle jag välja fullt medborgarskap varje gång”. Att vara del av en rörelse, var viktigare.

***

Som så många andra medborgarrättskämpar – kända och okända – fick Robinson uppleva både stora framsteg och många bakslag. Han dog 1972, 53 år gammal, oförändrat engagerad, men också desillusionerad över hur långsamt arbetet mot segregering och diskriminering gick. Bara tio dagar före sin död fick han hedersuppdraget att utföra det symboliska första kastet och säga några ord inför det årets World Series. Han tog, svårt sjuk, chansen att förvandla det till ett politiskt ställningstagande – Arnold Rampersad visar i sin Robinsonbiografi hur medvetet det var – genom att kritisera avsaknaden av svarta inom klubbarnas ledningar. Han visste hur mycket som återstod, och som vi i dag vet återstår ännu år 2016.

Robinsons hustru Rachel har i en intervju berättat hur hon en vecka efter makens död från nära vänner fick ett uppförstorat fotografi föreställande Jackie glidande in mot hemplattan, och hur djupt det berörde henne. Att basebollen på sätt och vis handlar om en resa hem, via baserna, hade stor betydelse, sa hon, för ”människor som oss”.

Till hemmet kunde man söka skydd från ”en värld som kan lägga många betungande saker på dig. Så jag bar runt på det där fotografiet från rum till rum i flera veckor…när jag tittade på det visste jag att han var i säkerhet. Ingen kunde skada honom mer. Han skulle inte höra glåporden, han skulle bara höra jublet”.

 

***************************’

Den första krönikan i den här serien ”Ögonblicket” går att läsa här:

Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Och två andra krönikor med liknande idrottshistoriskt tema finns här:

Althea Gibson – en vilja starkare än förtrycket

Serena Williams karriär en av idrottens politiskt mest laddade