Glöm inte Liu Xiaobo
”Love as intense as ice, love as remote as blackness.” Så löd (New York Times, 14/7) en av de sista handskrivna anteckningar den i levercanser döende kinesiska fredspristagare och männisorättsaktivisten Liu Xiaobo skrev till sin hustru, konstnären och poeten Liu Xia. ”My praise is perhaps an unforgivable poison”, stod det i en annan.
I torsdags avled han, 61 år gammal, efter ett liv i kamp för demokrati, kultur och mänskliga rättigheter. Kommunistregimen fortsatte, sin ideologi och historia trogen, att plåga honom in i det sista.
2009 dömdes Liu Xiaobo, som blev känd redan på 1980-talet och som fanns med i samband med studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989, till elva års fängelse efter att ha deltagit i ett nytt upprop för ökad politisk frihet i Kina. Hans hustru har, utan att stå anklagad för något, tvingats leva i sträng husarrest och under brutal övervakning.
Det var mot den bakgrunden som norska Nobelkommittén 2010 utsåg Liu Xiaobo till fredspristagare ”för hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina” – en utnämning som väckte den kommunistiska ledningens vrede.
Inga vädjanden inifrån Kina eller från omvärlden har fått regimen att ställa in förföljelsen av landets mest kända människorättskämpe.
När han för en kort tid sedan släpptes ur fängelset på medicinsk permission, var Liu Xiaobo redan svårt sjuk i cancer. Han hölls fortsatt isolerad på sjukhuset och tilläts bara ha en mycket begränsad kontakt med omvärlden. Önskan att få söka vård utomlands, i Tyskland eller USA, fick nej av de kinesiska makthavarna.
Nu oroar sig vännerna för Liu Xias framtid. Hon rapporteras själv ha dålig hälsa efter år av trakasserier.
Regimen hoppas att Liu Xiaobos död, öde och gärning snabbt ska falla i glömska och att kritiken utifrån ska förbli begränsad. Omvärlden har en skyldighet att inte låta det ske. Västvärldens stöd till dissidenter och demokratirörelsen i Kina har ändrat karaktär sedan massakern i Peking 1989.
I takt med att Kinas globala ekonomiska och militära makt ökat, och många länder i väst upplever sig beroende av goda relationer till regimen, har kraven på frigivande av politiska fångar, tonats ned och blivit allt mer diskreta. De framförs formellt, men utan tyngd, utan nerv och intensitet.
Kina behöver i allt mindre grad oroa sig för tydliga och starka protester från EU och USA, när det gäller förföljelse av oliktänkande. Kontrakt för storbolag, strategiska investeringar, politisk stabilitet i regionen och finansiella intressen går före alla andra principer.
I det som beskrivits som en av vår tids stora kraftmätningar mellan en statsauktoritär kapitalism av kinesisk modell utan politisk frihet, opposition eller rättsstat, och en liberal marknadsekonomi inom ramen för demokrati, pluralism, fri debatt och medborgerliga rättigheter, har Kina blivit alltmer aggressivt och många demokratier i väst ängsliga. Det är en mycket farlig utveckling.
Liu Xiaobo var en självständig intellektuell, kritisk även mot västvärlden, som tänkte djupt om Kinas väg till politisk frihet. Hans död är en påminnelse om den moraliska skyldigheten att alltid, i Kina och alla andra diktaturer, långt mer principfast stödja de som kämpar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Glöm honom inte.
**************
Några fler krönikor på temat:
En ny generation på väg att ta över i Kina
