När förlåtelse är otänkbart men hatet inte får förblinda
För ett par år sedan blev en av min familjs närmaste vänner, brutalt mördad i Berlin.
En tidigare pojkvän – som kommit till Europa från ett land i Latinamerika och så småningom blivit italiensk medborgare med möjlighet att flytta inom EU – kunde inte acceptera att förhållandet tagit slut med kvinnan som under flera år hjälpt honom socialt och ekonomiskt i Tyskland.
En natt tog han sig in i hennes lägenhet, hällde bensin över henne där hon låg i sängen och tände på. Hon gick inte att rädda. När nyheten nådde bekantskapskretsen – en notis i storstadstidningen, ett livslångt, oläkligt sår för vännerna – var chocken, vreden och sorgen djup.
På begravningen efteråt sade prästen, i all välmening, några ord om hur viktigt det är, trots all sorg och bestörtning, att börja försöka ”förlåta”. Det kändes för dem som stått offret nära som en alldeles främmande tanke. Förlåtelsebegreppet var i det ögonblicket, och är det fortfarande, fullständigt irrelevant. En död punkt i sorgearbetet. Ibland är varje försoning med en gärningsman i efterhand otänkbar.
Rättssamhället tar, just därför, vid med sina grundprinciper, och lyfter frågor om skuld, straff och avtjänat straff från offren. Någon personlig skyldighet för människor att alltid ge tankens eller hjärtats förlåtelse, finns inte. Det är en viktig distinktion.
***
För mer än vi nog förstår, är vårt kulturarv och vårt demokratiska rättssamhälle är på djupet präglat av begreppen förlåtelse och försoning. När Petrus i Matteusevangeliet 18 frågar Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”, svarar Jesus: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”
På beredskapen att förlåta på nytt, att aldrig döma för gott, att alltid pröva en gång till, bygger många principer som bär upp det moderna samhället. Hålla dörren tillbaka till gemenskapen på glänt, trots allt, i nästan varje läge söka efter en möjlighet att förlåta eller försona sig. I många avseenden är det kännetecknet på ett humant förhållningssätt, att det förblir en möjlighet. Rätten till en andra chans, styrkan att ge förlåtelse, dörren aldrig låst för gott – så förhindrar vi att total oförsonlighet tar över.
Men det finns händelser, det finns ondska, onda handlingar, ogärningar, som ingen anhörig, ingen drabbad, ingen enskild, kan förväntas förlåta i vare sig kristen eller annan mening. Det kan vid handla om historiens stora folkmord – kommunistiska, rasistiska, imperialistiska, nazistiska och alla andra. Det kan handla om islamistisk, högerextrem eller vänsterextrem terror, om hedersförtryck, främlingsfientliga attentat eller andra bestialiska dåd.
Där blir förlåtelsebegreppet oanvändbart, för de flesta av oss. Vi står vid randen av det och söker efter fast, meningsfull mark bortom det. Delvis spanar vi ut över okänd terräng. Det kan vara en förklaring till att så mycket av debatten efter dåd handlar om hur vi bör förhålla oss till dem.
***
Författaren Göran Rosenberg sade i ett tal i våras vid en temakväll om Förlåtelse hos Forum, Stockholm bland annat: ”Nåden, den ovillkorliga förlåtelsen, har inget med rättvisa att göra. Om nåden kan undfås av vemsomhelst, offer som förövare, spelar det ju ingen roll vem som någon gång har gjort vad mot vem.”
Och han fortsatte: ”Så är inte det rätta ordet för det vi normalt menar när vi söker någons förlåtelse, ett annat – nämligen försoning. Försoning som en relation mellan förövare och offer, som en process i tiden, som ett utbyte av ord, gester och handlingar, genom vilka en oförrätt kan vägas upp, sonas, gottgöras – och rättvisa skipas. Vi har försonats när minnet av oförrätt har ersatts med minnet av återupprättelse. ”
Det är tänkvärda ord, som jag tycker mycket om. Men de är inte tillämpliga i alla situationer. Och då blir vi, när chocken lagt sig, vilsna. Vi känner att de vanliga förhållningssätten inte längre räcker, eller ens går att försvara i varje läge, samtidigt som vi saknar andra att ersätta dem med.
***
När nyheten kommer om ännu ett avskyvärt terrordåd, den här gången i Barcelona, måste vi i första hand koncentrera oss på det som handlar om att bekämpa, stoppa, klara upp och förebygga. Militärt, polisiärt, politiskt, socialt, ekonomiskt, kulturellt, på alla områden, på kort sikt och på lång sikt, både akut och uthålligt, med fasthet och omdöme.
Och de fina ord som efter varje attentat har sagts och skrivits till leda de senaste tio åren, är fortfarande nödvändiga och viktiga. Så här skrev VK efter terrordådet i Stockholm i våras:
”Hålla samman i ett kritiskt läge, och hjälpas åt att bevara lugn och beslutsamhet, när terrorn vill splittra och lamslå. Ge landets ledning, polis, myndigheter och sjukvård bästa möjlighet att sköta nödinsatser och utredning. Bevara perspektiv, allvar och värdighet de kommande dagarna. Visa varandra och de vi möter lite extra omsorg, ömhet och god vilja, inte lockas till fördomar, hat och panik. Mötas en stund – innan allt återgår till vardag, som det bör och måste, att långsamt återvända till vardagen är också en motståndshandling mot terrorn – mötas hand i hand i ett försvar av det fria, öppna, solidariska, demokratiska samhället. Inte i undfallenhet, utan i stark övertygelse. Terroristerna vill skrämma fram det sämsta inom oss. Vi kan, trots chocken, mitt i vreden och utan att försöka dölja vår förtvivlan, svara med att mobilisera det bästa inom oss.”
Det gäller fortfarande, det kommer alltid att gälla.
Men den tilltagande frustration som märks i reaktionerna – ledan vid retorik och manifestationer som till slut riskerar att uppfattas som förutsägbara, otillräckliga, nästan aningslösa ritualer – har, tror jag, även det där djupare skälet.
Vi tvingas som moderna, demokratiska, rättssäkra samhällen utsatta för besinningslös terror, att utarbeta nya förhållningssätt, som inte har förlåtelse som centralt begrepp, inte kan handla om acceptans, inte kan drömma om försoning, men ändå måste hitta principfasta vägar framåt.
Journalisten Maciej Zaremba talade vid samma temakväll som Rosenberg. Han sade bland annat (Svenska dagbladet 5/3): ”Att lära sig hysa vrede utan hat är kanske lika viktigt som att förlåta.” Det är också tänkvärda ord.
Desperat, med sorg och ilska, söker samhället hitta sätt att i motstånd, beslutsamhet och värdighet reagera på terrorns verklighet. Utan att acceptera den, utan att ge efter en millimeter och utan att tappa sans, vett och grundläggande principer om öppenhet och mångfald ur sikte. Det kommer inte att bli lätt och inte konfliktfritt, men det måste lyckas.
***
(Krönikan har publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
Några fler texter på temat:
Svara på terrorn med att mobilisera det bästa inom oss
När våld och hat vill få oss att tappa modet
Barrikaden i kampen mot terrorn
Terrordåd i Bryssel mot noga utvalda mål
Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva
