Ragnhild Sandström: västerbottning och liberal föregångare
Ragnhild Sandström rökte Chesterfield, läste gärna om vikingatiden och ansåg att västerbottniska var det enda språk hon kunde tala flytande. Det berättade hon i en stor intervju 1956 med Svenska Dagbladets journalist Marianne Höök, som porträtterade den norrländska riksdagsprofilen under rubriken: ”Matrona med vett och esprit”.
Som en färgklick, utan rädsla för auktoriteter, ”ett besvärligt fruntimmer” med ett ”beskt tillrättavisande ord åt sina medsystrar och en oförvillad blick på mannens skröpligheter”, beskrev Höök bilden av Sandström, och återgav den talande, dräpande Sandström-repliken: ”På bussen hemma i Teg, där är vi inte kvinna eller man, inte jude eller grek. Där är vi alla trafikanter.”
Sandström (1901-1960), var ett liberalt namn som ingav respekt, både hos anhängare och motståndare, hos politiska kollegor och allmänhet, i mitten av 1900-talet. Känd för stridbarhet, rakhet, kunnighet, intellektuell bredd och integritet – som riksdagsledamot och som skribent i bland annat VK och Expressen – men ändå omtyckt även av motståndare och med en vänlig, hjälpsam generositet mot medmänniskor.
Hans Lindblad har i sin biografi om Sven Wedén beskrivit hur Sandström i sina grå och bruna vardagskläder, med lågskor, ”påminde en aning om både Golda Meir och en till åren kommen Selma Lagerlöf”.
I en av de två artiklar om Ragnhild Sandström som Mikael Wikner skrev i VK förra året, minns Ulla Orring hur snabb i repliken, rolig, humoristisk och varm, hon var.
Ändå var det långt ifrån givet att Sandström skulle bli politiker.
***
Mot slutet av sitt liv, på sommaren 1960, ett halvår före sin död, berättade Ragnhild Sandström i ett brev till Sven Wedén, att hon skulle anordna en ”sen dammiddag” nästa dag. Och så tillade hon: ”…banne mig, jag har laddat upp i spritskåpet.”
Wedén kunde säkert se det spjuveraktiga leendet mellan raderna. Det var ju ett lite känsligt ämne på den tiden, det där med drickat, i det frisinnade län som Ragnhild Sandström kom ifrån. En västerbottnisk riksdagsledamot för folkpartiet som inte var nykterist? Crazy times i norr!
Kritiska frågor om det hade faktiskt ställts när Ragnhild Sandström, född i Umeå i början av seklet, blev liberal kandidat för första gången i samband med andrakammarvalet 1944. Det knorrades.
Men Sandström var 43 år gammal vid det laget, självständig, framgångsrik och oberoende. En fri tänkare och debattör, vid sidan om de etablerade, partipolitiska skyttegravarna.
Med en modern terminologi skulle man kanske säga att hon struntade i vad som var politiskt korrekt för dagen och i olika miljöer. Hon sa vad hon tyckte och tänkte utan att stressa upp sig inför mothugg.
Hennes mustiga, ibland småfräcka språk kom till underhållande uttryck i både tal och skrift, och hennes förmåga att berätta historier med glimten i ögat var välkänd. Hon hade det man brukar kalla karisma.
Efter många år som folkskollärarinna i Överboda och på Teg, inflytelserik lokal pedagog i hembygdsundervisningen och populär journalist på VK sedan flera decennier, hade hon i mitten av 1940-talet en så stark ställning i Västerbotten, att även andra partier hoppades kunna värva länsprofilen. Från högerpartiet hade hon fått en direkt fråga, redan innan det att folkpartiet hörde av sig. I något sammanhang nämns även att socialdemokraterna funderat på henne som en tänkbar kandidat.
Det var inte hon som sökte sig till politiken så mycket som det var politiken som kontaktade henne. Det hjälpte henne att behålla sitt kritiska oberoende genom livet.
***
Hon valde, efter visst övervägande, att engagera sig liberalt, och väckte stor uppståndelse på sina lokala valmöten den hösten.
Till ett av dem, det som hölls i Hantverkarhuset i Umeå fredagen den 8 september 1944, inför stor publik, hade Kerstin Hesselgren – som 1922 blivit en av Sveriges första kvinnliga riksdagsledamöter – rest upp för att närvara.
Sandströms tal om kvinnosaksfrågan i Sverige, och den utveckling som ägt rum från 1800-talet och framåt, med en maning till kvinnor att fortsätta arbetet, vann bifall. ”Rösträttsrörelsen kämpar och pionjärer”, sade Sandström, ”hade rösträtten som ett fixerat mål. Kanske drömde de om att alla frågor av betydelse för kvinnorna skulle lösa sig av sig själva, när kvinnan fått rösträtt. Vi vet, att det inte blev så.”
Några dagar senare höll hon ungefär samma tal i Robertsfors, med varmt mottagande.
Sandström tog plats som Västerbottens första kvinnliga riksdagsledamot. Men som riksdagsledamot var hon sedan alltid noga med att understryka att hon representerade sina väljare i Västerbotten, inte sitt kön. Hon vill inte låta sig förminskas.
Hon skaffade sig snabbt en stark ställning och gjorde insatser på många områden.
Kommunikationsfrågor (ofta med Norrlandsfokus) och skolpolitik hörde till det som låg henne varmt om hjärtat. Insatsen som statsrevisor gav henne uppmärksamhet. Hon försvarade hårt offentlighetsprincipen och hade en framträdande roll i så skilda sammanhang som änkepensionsdebatten, abortfrågan, bostadspolitiken (där hon betonade vikten av att stimulera sparande), socialförsäkringsdiskussioner, kvacksalveriutredningen, kampanjen för högertrafik, försvarspolitiken, systembolaget och det nordiska samarbetet. I sin granskning av statliga bolag var hon hård.
I efterhand framstår hon i sin politiska gärning som väldigt modern.
1956 nämndes hon som tänkbar landshövding i Västerbotten, när en efterträdare till Elof Lindberg söktes, men socialdemokraterna sade nej.
***
I VK började hon skriva redan på 1920-talet, och blev senare mycket omtyckt som signaturen Voilà under vinjetten ”Vi på landet”. I de spalterna bjöd hon på skarpa, roande betraktelser om högt och lågt, politik, ekonomi, kultur och vardagsliv.
Som när hon 1955 kritiserade riksdagsmannen Axel Rubbestad och raljerade över hans inställning, som hon beskrev den, att ”vi här i Sverige ska vara oss själva nog, inte skicka pengar till utlandet för att hjälpa andra människor och helst inte bry oss om hur folk har det utanför gränserna”.
Eller som när hon i en ironisk betraktelse samma år över tågförseningar konstaterade: ”Bland de kartlagda felen, d.v.s. orsakerna till förseningar, finner man inte bara ”kontaktledningsfel”, ”strömlöshet”, ”bromsfel” och dylikt, utan även ”resandes av- eller påstigning”. Det där sista felet borde ju kunna avhjälpas lättare än strömlöshet och kontaktfel. om resande läte bli att stiga av och på stup i ett”.
Men hon kunde också skriva längre, djupgående essäer om stora idéstrider. Som artikeln i VK på sommaren 1948 om den industriella ekonomin och den europeiska samtidsdebatten, där hon, bland annat i polemik med Ernst Wigforss, gick till hårt angrepp på marxism och kollektivism, och försvarade liberalismens betydelse för att ”säkra medborgarnas personliga frihet, människovärdiga tillvaro och möjlighet till medansvar”.
Hon var inte rädd för att ta i.
***
När hon, bara 59 år gammal, dog av hjärtattack i sin riksdagsbänk mitt under en debatt december 1960 – hon hade varit sjuk länge och redan bestämt sig för att lämna riksdagen vid nästa val – talade många, över partigränserna, om vilken förlust det var för svensk politik.
VK beskrev hur hon tidigt hade läst och skrivit sig fri från ”fördomar, trångsyn och förutfattade meningar. Därför mötte hon politiken friare och personligt självständigare än många andra.”
I socialdemokratiska VF:s minnesord över Ragnhild Sandström stod det: ”Även en politisk skribent, som ofta haft anledning att polemisera med fru Sandström och ibland kritiserat hennes synpunkter och meningar, känner djupt vemod vid hennes allt för hastiga bortgång. Hon var en färgstark personlighet och en politisk fäktare av påtaglig resning.”
Gösta Skoglund talade om hennes ”självständiga och kritiska synpunkter”, rörliga intellekt och förmåga att berika ”den offentliga debatten med nya och friska frågeställningar. Bertil Ohlin betonade också i sin kommentar hennes respekt för fakta och hur hennes verksamhet i pressen höll hög kvalitet och var av stor betydelse. Sigrid Rudehed mindes en ”märklig levnadsbana och en betydelsefull livsgärning”, och sade att för Sandström hade falskhet varit ”ett okänt begrepp”.
Ragnhild Sandström, det var en västerbottning om vilken det borde göras film och skrivas böcker.
**************
Några fler krönikor där Sandström nämns:
Umeå, maj 1947, rallarnävar och vårblomster
