Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågeställningar

Man kan bli tårögd vid tanken på den fantastiska utveckling som äger rum, genom forskning, digitalisering och investeringar, i kampen mot sjukdomar. Men de svåra etiska frågorna om makt, normer, rättigheter och människans individuella frihet till den egna kroppen, den egna integriteten och de egna livsvalen, kommer vi inte undan, den här gången heller. Det skriver jag i den här veckans lördagskrönika.

***

– Show me the signal. … And that’s for when it’s time?

– So we did talk about it.

– Do you feel that it’s time for us to stop fighting, Bobby?

– No, no, I don´t wanna stop fighting, or that she thinks I stopped fighting, but if there comes a point, it’s hopeless, then I think I wanna stop fighting.

– I understand.

– Thanks, doc.

Ur NYPD Blue, säsong 6, avsnitt 5, prisade ”Hearts and Souls”, 1993, när Bobby ligger bara timmar bort från döden. I mina ögon ett av de starkaste tv-avsnitt i sjukhusmiljö, om rätten till livet, rätten till ett värdigt slut, medicin och etik, som gjorts. (Får ni tag på det, så missa inte Brad Sullivans underbara insats i birollen som Patsy Ferrara.)

***

På samma sätt som vi i dag inte kan föreställa oss hur det var att leva utan en mobiltelefon, skriver tyske Der Spiegel-journalisten Thomas Schulz i sin nya bok ”Zukunftsmedizin: Wie das Silicon Valley Krankheiten besiegen und unser Leben verlängern will” (”Framtidsmedicin. Hur Silicon Valley vill besegra sjukdomar och förlänga våra liv”), ”kommer vi om några år att fråga oss, hur vi tidigare kunde låta läkare behandla oss, utan att ha tillgång till enorma dataregister: analyserna av vårt DNA, hur våra mikrobiom är sammansatta, grunddragen hos det personliga proteomet.”

Han gör en gedigen genomgång av de olika områden där Silicon Valleys jätteaktörer nu investerar gigantiska summor i forskning och ny teknik.

Och det råder ingen tvekan: Den rasande utveckling som pågår med biomedicinsk forskning, syntetisk biologi, big data, avancerade algoritmer och artificiell intelligens kommer att förändra läkekonsten i grunden. Vid både avancerade behandlingar, enklare vardagsvård och rent förebyggande insatser tror man att möjligheter till tidiga, individualiserade och högeffektiva åtgärder ska uppstå som tidigare generationer inte ens kunde drömma om.

Det är inte uteslutet att människor – om de besparas krig och miljökatastrofer – inom bara några få generationer i genomsnitt kommer att leva betydligt längre än vi kan föreställa oss i dag.

De flesta av oss har i ärlighetens namn bara vaga aningar om vad det är experter och superentusiaster pratar om, när de beskriver sådant som är på väg att att övergå från science fiction-romaner till verklighet.

Men just vård och medicin är ett område där kombinationen av bioforskning, databaser och digitalisering kommer att revolutionera vår tillvaro. Det mesta på befriande sätt, förstås.

Många fler unga liv kommer, om optimisterna får rätt, att kunna räddas. Åtskilliga gamla kommer att kunna få en bättre, friskare, aktivare ålderdom. Förtvivlade och ångestfyllda människor kommer att kunna ges hjälp och stöd av ett helt nytt slag.

Kanske kommer mänskligheten på sikt rentav att befria sig från de senaste seklens mest fruktade sjukdomar. Och det med positiva sociala, ekonomiska, demokratiska och kulturella följdverkningar i tidigare desperata, konfliktfyllda livsmiljöer.

Thomas Schulz lyfter i sin bok fram kampen mot cancer och hjärtåkommor som punkter där den nya digitalt präglade genetiken måste lyckas för att leva upp till förväntningarna.

”Fuck cancer” på riktigt, äntligen.

Men exemplen kan göras otaliga, och även i 2010-talets djärva framtidsspaningar ser vi sannolikt bara en inledning på något mycket större och mer genomgripande.

Inte minst den forskning som gäller regenerativ medicin, en tillämpning av stamcellsterapi, där kroppen får hjälp att läka sig själv, öppnar hisnande, medicinska såväl som filosofiska perspektiv.

När speciella molekyler kan tas fram och föras in i människors celler för att hjälpa organismen att producera egen medicin mot olika sjukdomar, har utvecklingen plötsligt gått cirkeln runt. Hjälp till självhjälp i biomedicinsk tappning. Högteknologiska manipulationer i möte med den enskilda människans radikala autonomi.

Gamla motsättningar mellan den moderna medicinens ”konstlade” ingrepp utifrån och naturens egna processer, människans inre liv och jämvikt försvinner delvis framför våra ögon. En ny, förvirrande, svårtolkad hybrid av människa och medicin uppstår.

***

Filosofen Hans-Georg Gadamer gav 1993 ut ett av den moderna medicinfilosofins viktigaste verk, ”Den gåtfulla hälsan”, där han anlade ett kritiskt, humanistiskt perspektiv på delar av den medicinska utvecklingen.

Hans betraktelser är fortfarande läsvärda och angelägna. Men några av de kontraster Gadamer diskuterade, några av de spänningar han utgick ifrån mellan människans egna, personliga liv och medicinvetenskapens generella, opersonliga instrument, har forskningen i dag börjat lösa upp.

Som när han skrev:

”Visserligen lever människorna liksom alla levande varelser under försvar mot ständiga och hotfulla angrepp mot sin hälsa. Hela den mänskliga organismens slemhinnesystem är som en jättelik sluss, som fångar upp det som annars skulle översvämma oss med skadegörare. Likväl befinner vi oss inte ständigt i försvarsställning. Vi är själva natur, och det är naturen i oss som tillsammans med det försvarsberedda, samordnade organiska systemet i vår kropp samtidigt förmår upprätthålla vår “inre” jämvikt. Det är en enda sammanflätning av liv.”

Eller i en annan essä:

”Ty läkaren har inte bara haft ett föremål under bearbetning, utan vad han anförtroddes var ett liv, och det är detta som han nu släpper ur sin vård.”

Det är kritiska perspektiv som skavde på 1990-talet, men som kan gå att förena med åtminstone delar av framtidens bio- och IT-medicin.

***

Istället kommer andra problem att stå i centrum för den kritiska debatten under 2000-talet. För allt är trots allt inte frid och fröjd. Inga landvinningar är utan hot, fällor, motsättningar, inneboende målkonflikter och svåra etiska frågeställningar. Och den data- och genbaserade medicinen har en baksida, som vi måste vara medvetna om och beredda att hantera.

När entusiasmen över alla möjligheter i form av botade och förebyggda sjukdomar övergår i eftertanke om vad de nya systemen innebär för andra delar av våra liv, vilka det är som kommer att kunna njuta av utvecklingen och vilka maktförhållanden framstegen kräver, dämpas jublet en aning.

Vilka kommer, under överskådlig tid, ha råd att betala för den nya medicinen? Vilka klyftor och konflikter hotar, om det förblir fåtalets privilegium? Vilka är det som tar hem vinsterna av de framsteg som väntar när vi lämnar ut våra personliga biodata till några få, monopolsträvande koncerner?

Hur mycket av vår personliga integritet och hur mycket av makten över våra privatliv måste vi ge upp, gratis och villkorslöst, för att kunna vara med i de allomfattande databaser som utvecklingen förutsätter?

Bio-IT-medicinen som ett praktiskt led i och ursäkt för den totala övervakningen och jakten på den felfria, eller skötsamma och förutsägbara, människan? Den felfria, välprogrammerade kroppen för optimal hälsa som norm och grundkrav för att få möjlighet till jobb, försäkringar, välfärd och annan vård i framtiden? Den onödiga sjukdomen som skam och stämpel?

Hotar en allians av nymoralism, friskhetsnormer och övervakningsiver som jättegåva till allehanda auktoritära system i framtiden? Vänjer vi oss allt för lättsinnigt av med tanken på den personliga integriteten och den individuella friheten och egenheten, som ett mål i sig? Hur långt in i själens gömslen, kan medicinen någonsin nå?

***

Och vem har, när livet blir långt och döden kan skjutas upp på många olika sätt, makten över en människas slut? Dödshjälp som inslag i det hypermedicinska samhället är en annan av de stora frågor som kvarstår: hur ska den fantastiska kampen för livet harmoniseras med den i vissa speciella fall viktiga rätten till den egna, värdiga döden?

Liberalerna Barbro Westerholm och Lina Nordquist skrev en av sommarens mest tänkvärda debattartiklar tidigare i veckan, i Svenska Dagbladet, om palliativ vård och dödshjälp, om hur samhället inte får låta döende människor plågas under sin sista tid, för att de svåra frågor är jobbiga att närma sig.

Det är en målkonflikt som kommer att tränga sig på ytterligare under de närmaste decennierna, när även de medicinska möjligheterna till ett humant slut på egna villkor ökar.

Vem ska ha makten, politiskt, ekonomiskt och moraliskt, över alla dessa avvägningar? Om den egna kroppens integritet, om den individuella hälsan som mål och norm, om värdet av ett längre liv, om önskan att få sluta i tid utan enorma lidanden?

***

Man kan bli tårögd vid tanken på den fantastiska utveckling som äger rum, genom forskning, digitalisering och investeringar, i arbetet mot sjukdomar, plågor och krämpor. Det är underbart.

Men de svåra etiska frågorna om makt, normer, rättigheter och människans individuella frihet till den egna kroppen, den egna integriteten, den egna livssynen och de egna livsvalen, kommer vi inte undan, den här gången heller.

Vill vi ge framstegen chansen på allvar, bör vi inte tveka att diskutera även deras baksidor. En demokratiska valrörelse vore väl ett lämpligt tillfälle?

***********

Det här är fjärde delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De tre första delarna finns att läsa här:

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>