New York Review of Books gör en sällan besviken.
I det senaste numret finns bland annat en intressant artikel om Abraham Lincoln, Frederick Douglass och slaveriet inför och under amerikanska inbördeskriget.

Frederick Douglass (1817-1895), som själv föddes som slav, var en av de stora politiska gestalterna i USA under 1800-talet, en av slaveriets viktigaste kritiker och en förkämpe för allas medborgerliga rättigheter.
Hans insats blev en inspirationskälla för senare tiders medborgarrättrörelser.

Han skrev också en läsvärd självbiografi – The Life of Frederick Douglass (1845) – som jag kan rekommendera. Minns jag rätt finns den i svensk översättning.

Douglass själv har kanske gjort den bästa sammanfattningen av Abraham Lincolns inställning i kampen mot slaveriet. Det skedde i ett tal vid invigningen av ett monument till Lincolns minne 14 april 1876:

"Viewed from the genuine abolition ground, Mr. Lincoln seemed tardy, cold, dull, and indifferent; but measuring him by the sentiment of his country, a sentiment he was bound as a statesman to consult, he was swift, zealous, radical and determined."

Även om stämningen inte är på topp inom alliansen så är den ändå som ett jätteparty i jämförelse med läget inom oppositionen.

I en intervju i Dagens Nyheter efterlyser vänsterpartiets ledare Lars Ohly ett gemensamt rödgrönt regeringsalternativ med sikte på en koalitionsregering efter nästa val. Men han verkar inte heltänd på idén ens så här några år i förväg. Eller vad sägs om den här sågningen av miljöpartiet:

– Tyvärr är väl miljöpartiet nödvändigt att ha med. Det är i många delar ett borgerligt parti och få inte ha något inflytande när det gäller skolpolitik eller avregleringar.

Däremot är Lars Ohly sugen på ett samarbete med de gröna i EU-frågan. Mona Sahlin och Margot Wallström lär jubla.

Att miljöpartiet inte ser vänsterpartiet som någon direkt tillgång är ingen hemlighet. Peter Eriksson brukar kunna hålla sig för skratt när han talar om det samarbetet.

Socialdemokraterna behöver nog några år på sig ännu innan man överhuvudtaget hunnit vänja sig vid tanken på koalitionsregeringar efter alla år vid makten genom minoritetsregeringar.

Det rödgröna alternativ som Lars Ohly efterlyser verkar inte vara helt moget för lansering med andra ord.

Efter valet förra hösten hade VK en fin bild på kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund och nyblivne oppositionsrådet Anders Ågren där grabbarna berättade om hur de brukar dricka öl tillsammans och där Lennart Holmlund avslöjade att han trodde på bättre samarbete med moderaten Ågren än med lite krångligare Britt-Marie Lövgren (fp).

Man nästan såg framför sig hur Holmlund – skicklig, skicklig på detta spel – slickade sig om munnen vid tanken på att få fostra unge Ågren i hur kommunens affärer ska skötas i enighet. Oss grabbar emellan så att säga.

Umeandan i all ära – det var som att se patriarkatet återfödas i unga Umeå och ingen helt lyckad start för moderaterna som ledande oppositionsparti.

Lite oroad blir man därför när Anders Ågren börjar låta så lik Lennart Holmlund att de är svåra att skilja åt. Hur ivrig får ett oppositionsråd vara över att få ta gemensam fight med kommunstyrelsens ordförande i regelverkens utkanter?

Anders Ågren attack på länsarkitekten Bo Berge för att denne yttrar invändningar mot det planerade bostadsområdet på Öbacka Strand är principiellt tveksam. Ågren invänder nämligen inte i sak, utan irriterar sig över att kritik överhuvudtaget framförs. Det är pampbeteende.

Kommunledningens tidigare försök att kryssa mellan regelverken i frågan om Öbacka strand har inte varit särskilt övertygande. Man har fått berättigade bakläxor då projektet inte är okomplicerat när det gäller Botniabanan och stadsmiljön.

Nu kanske man har hittat en kompromiss som fungerar och det är givetvis inte något problem med att oppositionen engagerar sig för projektet tillsammans med kommunledningen.

Men man måste skilja mellan beslut och beslutsprocess, och det är väldigt olyckligt när debatten börjar handla mer om kritikers rätt att överhuvudtaget yttra sig, än om själva sakfrågan.

Det finns ett stort värde i att andra aktörer fortsätter att kritisera och ifrågasätta när de tyngsta politiska aktörerna är eniga.

Debatten har ett egenvärde, för att inte tystnaden ska sprida sig i staden. Och den politiska tystnaden är ett hotande problem i Umeå.
När kommunstyrelsens ordförande och oppositionsledaren faller i varandras armar och spelar drabbade offer bör det välkomnas om andra röster sticker ut och bryter mönstret.
Det vinner processen på i slutändan. Öbacka strand kommer att bli ett bättre genomtänkt och planerat bostadsområde tack vare kritiken.

När Anders Ågren talar om att en kampanj pågår mot Umeå blir det demokratiskt tvivelaktigt – den som inte håller med kommunledningen i planeringsfrågor är alltså automatiskt emot Umeå och ska tiga?

Kommunledningen bör tagga ner och visa lite större ödmjukhet inför det faktum att även om inte kritikerna alltid har rätt, så har kommunledningen inte alltid rätt heller.

Så briljanta är de inte i stadshuset att den öppna debatten bör tystas ned för att kommunledningen ogillar att höra invändningar.

2000 dagar har den svenske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea på grund att sin ambition att bedriva oberoende journalistik.

Regeringen bör öka ansträngningarna för att få honom frisläppt och hans fall måste fortsätta att få den uppmärksamhet som det förtjänar.

Opinionsmätningar ska normalt täckas med allt salt i karet innan man tar i dem, i synnerhet när det är ett par år kvar till nästa val.

Men trenden i Tyskland är tydlig: kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel är klart mer populär än sin trolige utmanare i nästa val, socialdemokraten Kurt Beck.

Enligt den senaste opinionsundersökningen skulle Merkel, om det skulle hållas ett direkt val av förbundskansler, vinna med 50 procent av rösterna mot Becks 33.

Det ska bli intressant att se hur länge den stora regeringskoalitionen mellan de två partierna kan fortsätta att fungera innan valkampanjandet inför kommande delstatsval, och sedan nästa förbundsdagsval, tar över helt.

Och ännu mer spännande är spekulationerna kring vad liberala FDP och de gröna gör för att positionera sig inför eventuella och sannolikt kaotiska regeringsförhandlingar 2009. För tillfället pågår ett försiktigt flörtande i alla riktningar.

Enligt en ny rapport från Högskoleverket minskar antalet svenska studenter som studerar utomlands något.

I en kommentar till Dagens Nyheter anger Högskoleverkets utredare Torbjörn Lindqvist två bidragande orsaker: tuffare återbetalningskrav för studielån sedan 2001 och en större andel äldre studenter med mindre benägenhet att resa. Det ligger nog mycket i det.

Det skiljer också överraskande mycket mellan olika utbildningar och högskolor/universitet. Exempelvis har examinerade från lärarutbildningarna studerat utomlands i betydligt lägre utsträckning (3,2 procent) än genomsnittet (13 procent).

Det låter spontant väldigt illa.

Även om lärarutbildningen har en tydlig nationell prägel borde väl erfarenhet från andra länder, perspektiv från andra akademiska traditioner och arbetssätt, kunskap om andra utbildningssystem och bredare bildning byggd på en period utomlands vara ovärderligt för den pedagogiska kompetensen?

Insatser borde göras för att få fler lärarstudenter att ta en vända utomlands – fler utbyten, bättre information, kanske ändrade regelverk om så krävs.

Ett antal politiker från olika partier – bland annat vänsterpartiets ledare Lars Ohly, kristdemokraternas Peter Althin, liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso och grön ungdoms ordförande Alexander Chamberland – kräver i en artikel i Kvällsposten att kungahuset ska avskaffas.

Bara att instämma.

Man ska nog inte skriva blogg efter en arbetsdag där skrivandet kändes som att cykla i slaskig uppförsbacke med dubbla punkteringar och astma.

Men Oblomov måste besegras. Just sådana här tröga, trötta dagar, när det är som mest lockande att luta sig tillbaka och rösta på första bästa parti som föreslår medborgarlön, är det extra viktigt att inte ge vika.

I själva verket tänker jag på Ilja Iljitj Oblomov, den håglöse, förslappade, försoffade antihjälten i Ivan Gontjarovs klassiska roman Oblomov (1859), varje gång jag hör någon tala om medborgarlön.

Oblomov är en av de där fantastiska ryska romaner som kommit helt i skymundan för verk av Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov och de andra storheterna, men som knappast haft någon besviken läsare.

Den handlar helt kortfattat om godsägaren Oblomov som inte förmår att företa sig någonting, förverkliga några planer, fördjupa sig i några problem eller utveckla några speciella färdigheter. Han lever större delen av sitt liv i halvslummer, utsträckt i någon soffa eller säng.

Oblomoveri har med tiden blivit ett fast uttryck för den typen av – ekonomiskt oberoende – oföretagsamhet.

Tema behandlas också i Thomas Manns roman Huset Buddenbrooks (1901), där den konstnärligt lagda Christian ständigt faller ner i kvalmig självömkan, passivitet och håglöshet – utan kraft till någonting annat än sitt bohemeri – medan hans bror Thomas, som familjens överhuvud och firmans chef, tvingar sig till strängaste köpmannadisciplin och självkontroll just för att hålla alla sådana tendenser hos sig själv i schack, även till priset av självförnekelse.

Delar inte många av oss, även i folkhemmets sociala marknadsekonomi, Thomas rädsla?
Är det inte just tanken på att Oblomov och Christian ska ta över helt och slutgiltigt inombords som får de flesta att bekänna något slags grundläggande arbetsmoral och avfärda tanken på en medborgarlön utan krav på motprestationer som orimlig?
Vi arbetar delvis därför att vi är rädda att inte längre kunna förmå oss till det.
Och medborgarlönen är ett hot genom att vara delvis oemotståndligt lockande.

Det handlar inte om rädsla för lätt morgontrötthet – oron har djupare, kulturella dimensioner.

Jag vet att det bor en Oblomov i mig. Jag fruktar honom, håglöshetens främste, medborgarlönens fasa.

En dag kommer han att ta över. Mitt enda hopp är det ska dröja länge och att däcken har fått luft igen när morgondagens ledare ska skrivas.

Apropå Erik Ullenhags artikel på DN-debatt i dag: Dagens Nyheters debattsida har blivit det politiska etablissemangets offentliga biktbås, chattsida, anslagstavla och rökruta – allt på samma gång.

Eller kanske det yttersta, filosofiska beviset för den egna politiska existensen. Jag skriver på DN-debatt, alltså finns jag.

Det ser mörkt ut för den personliga integriteten.

I den pågående riksdagsdebatten angående försvarsminister Mikael Odenbergs mycket långtgående förslag om att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla telefonsamtal, mejl och sms till och från utlandet invänder visserligen socialdemokraternas Thomas Bodström mot utformningen av förslaget, men inte på något sätt mot principerna i det.

Han är för ett sådant steg i riktning mot ett storebrorsamhället – det är helt klart. Förr eller senare kommer socialdemokraterna, även om det skulle bli en bordläggning, att göra något slags gemensam sak med moderaterna i frågan.

Var är de liberala försvararna av den personliga integriteten i Sveriges riksdag?