FN:s särskilda sändebud till Darfur, svenske Jan Eliasson, är bekymrad över att rapporten från FN:s råd för mänskliga rättigheter talar för mycket klarspråk om hur Sudans regering begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna och hur omvärldens misslyckats katastrofalt i sin oförmåga att ingripa för att stoppa dödandet och våldet.

Det är en märklig inställning efter allt som hänt.

Som om inte den internationella diplomatin redan hade lidit ett moraliskt nederlag med få motsvarigheter.
Har inte omvärldens tassat omkring med nedtoningar och omskrivningar av folkmordet i Darfur länge nog?

Att en rapport åtminstone säger lite mer rakt ut vad det faktiskt handlar om kan bara vara positivt.

Via Liberala Nyhetsbyrån kommer det här pressklippet från Paristidningen Le Monde i samma ämne:

"Det är dags att agera. Om det är orealistiskt att tror att bara en FN-styrka kan lösa konflikten och endast fokusera på att lösa problemen från ett humanitärt perspektiv, så är det bråttom att hjälpa människorna i Darfur. En mer aggressivt riktad internationell diplomatisk press mot Khartoum, kombinerad med en FN-styrka i den sudanesiska provinsen kan bidra till en lösning. Men, i brist på internationella reaktioner, så kommer "brottet mot mänskligheten", det som "aldrig mer" kommer att kunna lämna världen oberörd, att fortsätta förstöra Darfur."

Jag höll ett kortare föredrag i dag om min roll som politisk chefredaktör.

Det var väl inget höjdaranförande kanske, men gav mig anledning att både innan och efteråt reflektera över vad en ledarskribent egentligen gör och varför.

En ledarsidas uppgift är att bilda opinion och påverka samhällsdebatten, stimulera nya perspektiv och uppmuntra till meningsutbyten, vara kritisk och ifrågasättande i sin argumentation – vilket förstås är något vida mer än att bara producera ett antal åsikter per dag.

Det finns två citat om vad en liberal hållning innebär som jag gärna har till stöd för mitt sätt att närma mig rollen som opinionsbildare.

John F Kennedy sade en gång:
"Liberalism är inte så mycket en partipolitisk troslära, en fast uppsättning löften, som det är en attityd i tanke och hjärta."

Och en av mina favoritpolitiker under 1900-talet, den kanadensiske liberalen Pierre Trudeau, död sedan några år tillbaka, har sagt:
"Liberalism är inte så mycket ett program, det är inte så mycket en serie av ställningstaganden, det är ett sätt att närma sig politiken på, att förhålla sig till politiken på."

Där någonstans kan en definition av det liberala opinionsbildandet med fördel börja.

Skatteverket vill stoppa att kreditupplysningsföretag lämnar ut känsliga uppgifter om enskilda på internet utan att meddela de berörda.

Det är ett bra initiativ. Den personliga integriteten är hotad på många plan och alltför få ansvariga politiker verkar inse hur viktigt det är att vara vaksam mot en utveckling där integriteten alltid sätts på undantag.

Sydsvenskan har en klok ledarkommentar om det.

Samtidigt fortsätter frågan om försvarsministerns integritetskränkande avlyssningsförslag att vara kontroversiellt inom moderaterna. Det rapporteras om en infekterad stämning.

Men varför tiger liberala riksdagsledamöter i frågan när de genom ett rakryggat nej skulle kunna förpassa förslaget till papperskorgen en gång för alla?

Lagom till partikongressen börjar den interna debatten inom socialdemokratin ta fart. Den förenklade kritiken av regeringen ersätts av en mer rejäl självrannsakan.

Socialdemokraterna i Stockholm efterlyste häromdagen förnyad socialdemokratisk storstadspolitik präglad av större ödmjukhet.

Pär Nuder har enligt tidskriften Fokus tagit fram ett dokument som kräver allmänt nytänkande av partiet och avfärdar tanken på att en socialdemokratisk regering, trots kritiken från LO, skulle återställa a-kassan eller avskaffa det av alliansen införda jobbavdraget.

Det måste kännas skönt för Mona Sahlin att tidigt under mandatperioden få igång en sådan nödvändig intern debatt.

Ju förr socialdemokraterna erkänner sina misslyckanden och slutar att automatiskt och med våldsamma överord svartmåla precis allt som den nya regeringen gör, desto lättare kommer det att bli för Mona Sahlin att framstå som en trovärdig oppositionsledare.

Det skulle vara bra för det allmänna debattklimatet. Sverige behöver en vital, intressant opposition som tänker nytt och överraskar.

VK har tidigare undrat varför Fredrik Reinfeldt inte besökte Umeå under valrörelsen och varför han inte kommit hit som statsminister. Jag ställde också frågan i bloggen här för en tid sedan.

Nu är det dags. På måndag kommer statsministern på ett besök till Umeå. Därmed har samtliga alliansens partiledare, samt blivande oppositionsledaren, varit här efter valet. Så ska det se ut.

Kanske är det också med städer som med åsikter för Fredrik Reinfeldt. Han är sällan först framme vid dem, men när han väl når dit så brukar det bli ganska uppskattat.

I Ingvar Holms originella och infallsrika bok "Industrialismens scen" (1979) stöter jag på följande citat från den franske författaren André Malraux:

"Om Einstein kom i samspråk med Voltaire skulle den senare inte förstå ett skvatt; Voltaire och Augustinus vore säkerligen totalt oeniga i motsvarande situation, men de skulle inte ha något problem med at begripa varandra. Här har större förskjutningar ägt rum på några decennier än förut under hela vår tidigare historia."

Man kan fråga sig hur mycket Einstein skulle förstå i ett möte med tänkare i dag? Har så mycket hänt under 1900-talets andra hälft och 2000-talets första år, med kanske framför allt datorernas och kommunikationernas utveckling, att Einstein inte skulle kunna hänga med i ett längre samtal, sakna referensramar och se ut som ett frågetecken? Eller överskattar varje tid just sina utvecklingssprång?

Jag misstänker i alla fall att en sådan som Einstein, om han kom tillbaka, skulle ha haft lättare att hänga med i ett vetenskapligt meningsutbyte än i en vardagskonversation år 2007.

Motsvarande tankelek är rolig att göra även inom politiken:

Hur mycket skulle Gustav III ha förstått vid ett möte med Johan August Gripenstedt om Sveriges omvandling på 1800-talet? Vad skulle Karl Staaff ha fått ut av ett samtal med Bertil Ohlin om 1960-talets Sverige? Hade Mona Sahlin kunnat få Per-Albin Hansson att förstå den moderna svenska debatten och dagens socialdemokrati? Vad hade Arvid Lindman tänkt om Fredrik Reinfeldt?

Via kollegan Jakob Johansson på Tidningen Ångermanland får jag tips om denna ganska roliga genomgång i tidskriften Chef av statsråden som chefer på sina departement.

Hur träffande omdömena är kan jag inte bedöma, men nog stämmer en hel del av dem ganska bra in på den spontana bilden man har av ministrarna.

Sedan är det ju viktigt att skilja mellan hur skicklig ett statsråd är som chef och hur skicklig han eller hon är som politiker, att driva frågor och komma till resultat. Det vore intressant med en diskussion om hur det ena påverkar det andra.

Den här undersökningen går igenom just chefsegenskaperna.

Bäst klarar sig Cecilia Malmström, Göran Hägglund, Andreas Carlgren, Gunilla Carlsson och Maria Larsson.

Sämst betyg får Mats Odell, Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, Sven-Otto Littorin och Maud Olofsson.

Lars Leijonborg firar 10 år som partiledare för folkpartiet i dag. Det sker med en fest på Operakällaren vid Kungsträdgården i Stockholm.

Tidningsredaktionerna upplyses om detta och påminns om detta via pressmeddelanden. Leijonborg ställer upp på intervjuer dagen till ära i olika sammanhang.

Det är alltså ingen nostalgiträff av privat karaktär – det är en politisk fest med politiskt syfte.

Och som politisk tillställning borde den hellre har varit utformad som ett slags första avsked, än som en manifestation av partiledarens vilja att fortsätta i många år till.

"Allt tyder väl på att jag blir återvald på landsmötet i höst.", säger Leijonborg till Expressen.

Det låter lite oroväckande för folkpartiet.

Jag tror att liberalerna har ett bättre utgångsläge än opinionssiffrorna antyder. Framgångsrika, effektiva ministrar, en ny vilja att tala om socialliberalismen i annat än negativa termer och en allmän tillskärpning efter några år av alldeles för mycket samvetslöst pr-spinn och strategitänkande.

Men ett av folkpartiets huvudproblem i dag är att partiledaren påminner alla om både kontroversiella framgångar och kontroversiella bakslag, flera olika dramatiska växlingar mellan hyllningar och sågningar, som partiet nog helst vill lämna bakom sig.

Leijonborg låter övertygande och pigg som utbildningsminister, men trött och frånvarande som partiledare. Han är rätt populär som minister, utdömd som partiledare.

Av det borde väl folkpartiet börja dra slutsatser.

Vill liberalerna verkligen släpa med sig all turbulens kring och all kritik mot Leijonborgs senaste år som partiledare hela mandatperioden?

I höst har folkpartiet landsmöte. Jag skulle bli förvånad om inte partiledarfrågan står i centrum då.

Moderaternas Anders Ågren är oppositionens ledare i Umeå. Det märks inte i tillräckligt stor utsträckning.
Och han förstår inte kritiken som framförs mot att han och Lennart Holmlund ofta framstår som ett grabbarnas radarpar i kommunledningen och de problem som det skapar genom lamare, mindre kritisk debatt i Umeå.

Anders Ågren tycker att jag ska lugna ned mig. Det är säkert ett berättigat råd i många avseenden. Anders Ågrens problem är det motsatta: han verkar alldeles för nöjd med sakernas tillstånd.

"Är det då ett stort och allvarligt problem att en borgerlig politiker och en socialdemokratisk politiker kan ha samma uppfattning i en eller flera politiska frågor?", frågan Anders Ågren i sin blogg.

Nej, naturligtvis inte. Det är bra om det söks breda uppgörelser och nås genomförbara kompromisser. Anders Ågren vill inte ändra uppfattning bara för att Lennart Holmlund har samma. Utmärkt – det är ingen som har invändningar mot det heller.

Jag tycker att det är välkommet att politikerna talar med varandra på ett konstruktivt sätt och att Lennart Holmlund hellre söker kontakt med de borgerliga partierna än med de till vänster. Lysande.

Men att vara i opposition och ha det uppdrag som Anders Ågren har handlar om mer än bara att klubba beslut.

Det har också med attityd, framtoning, signalerna till medborgarna att göra – det förutsätter initiativ som ligger utanför ramen för den dagordning som alltid avhandlas formellt.

Anders Ågren har en skyldighet att uppträda ifrågasättande, kritiskt, driva debatten, skapa meningsutbyten om de uteblir, vara en pådrivare mot kommunledningen, lyfta fram andra perspektiv, ge männniskor med invändningar mod att också träda fram – kort sagt: uttala sig som oppositionsledare, inte som Holmlunds ersättare.

Det utesluter inte uppgörelser och pragmatiskt samförstånd, tvärtom, men Umeå behöver en opposition som inte glömmer bort att den trots allt fortfarande är en opposition.

Umeå är en alldeles för stor kommun, med alldeles för många utmaningar och problem framför sig för att ha råd med att det största oppositionspartiet allt som oftast framstår som kommunledningens trognaste vän.

En uppgörelse efter ingående, kärv, öppen debatt blir bättre än en uppgörelse där kommunstyrelsens ordförande och oppositionens kommunalråd i mötet med offentligheten håller om varandra solidariskt inför utomstående kritiker.

Anders Ågren borde vilja vara ett återkommande problem för kommunledningen, han borde vilja vara obekväm, vilja hamna i onåd oftare än han vinner en ryggdunk, han borde vara helskraj för att ses som Holmlunds polare i stadshusets korridorer.

Det är den opposition Umeå behöver, som komplement till samförstånd och breda uppgörelser.
Nu är det alldeles för lite av öppen, kritisk, ifrågasättande debatt.
Det borde bekymra Anders Ågren mer än det tycks göra.

Länsstyrelsen i Skåne kan kanske fungera som inspiration för många frustrerade makthavare runt om i landet som inte kan få pli på frispråkiga medarbetare eller tyst på kritiker som vägrar hålla snattran.

Spärra in dem helt enkelt och släpp inte ut dem förrän de ger med sig.

Skämt å sido: Den här historien, hämtad från Sydsvenska dagbladet, verkar faktiskt vara sann.

Sedan en internrevisor framfört allvarlig kritik mot en av Länsstyrelsens chefer i Skåne förbjöds han att fortsätta sin utredning, fick en varning, kopplades bort från arbetsplatsens intranät och fick mejlen avstängd.

Men han stängdes också under måndagen in fysiskt på sitt kontor i länsstyrelsebyggnaden, med en personlig övervakare. Kravet för att han skulle få lämna byggnaden var att han lämnade ifrån sig internutredningen.
Först vid lunchtid, efter att ha gett med sig, släpptes han ut.