Jag har varit inne på det förut: ett av Hillary Clintons största problem som amerikansk presidentkandidat är att om hon väljs så kommer det år 2012 att ha suttit antingen en Bush eller en Clinton i Vita Huset de senaste 24 åren.

Det är ett slags monarkistisk utveckling som passar illa till USA och som hennes motståndare säkert kommer att använda, uttalat eller antytt, för att få väljarna att förknippa henne med gamla strider i Washington som alla fått nog av.

Är hon spännande som kandidat i egen rätt och som den första kvinnan med stora möjligheter att bli president, eller är hon uttjatad som Bill Clintons hustru och en ledande medlem av hans team under de åtta stormiga år som hon bodde i Vita Huset första gången?

I jämförelse med Barack Obama riskerar hon att framstå som det sistnämnda.
I jämförelse med John Edwards är chanserna större att hon framstår som det förstnämnda.

Eftersom demokraterna knappast har något emot att drömma sig tillbaka till åren före George W Bush håller jag fast vid att hon har goda möjligheter att bli sitt partis presidentkandidat.

De stora problemen för Hillary Clinton börjar, om hon når dit, i det riktiga presidentvalet, när de organiserade kampanjerna mot henne tar fart på allvar.

Det är fortsatt, så här i det allra tidigaste skedet, en av de mest intressanta amerikanska presidentvalskampanjerna någonsin, med flera kvalificerade namn inom båda partierna.

Efter flera veckors jämnt spel förlorade jag häromdagen ett korrespondensparti i schack.

Vilket är det bittraste sättet att förlora på: genom ett eget, grovt, onödigt misstag eller genom att helt enkelt bli långsamt utmanövrerad av en motståndare som spelar lite bättre, steg för steg överflyglad utan att kunna titta tillbaka på något enskilt drag som det stora felbeslutet eller den avgörande vändningen?

Jag förlorade på det sistnämnda sättet – spelade, tyckte jag själv, mycket bra som vit, bara för att sedan till slut se en kvarvarande ensam svart bonde spatsera ned mot linjen som en golfspelare på sista hålet med så stort försprång att till och med en avslutande trippelbogey skulle ge segern.

Skillnaden mellan å ena sidan schack eller en sport som tennis, och å anda sidan exempelvis friidrott eller en sport som golf är att i tennis eller schack (liksom många andra sådana tävlingar) kan man inte tävla mot sig själv.

Man kan inte tävla mot sitt eget rekord eller sätta upp mätbara mål för den egna prestationen, på det sätt man kan i golf eller höjdhopp.

I tennis och schack, för att ta de två som exempel, handlar det ytterst om att manövrera ut motståndaren, bestämma händelseförloppet, vinna poängen för att inte förlora den.

Den egna prestationen kan inte skiljas från motståndarens ambitioner.

Jag tror att det är Garri Kasparov som sagt att det i schack handlar om att tvinga på motståndaren sin egen vilja.

Därför är heller inte schack eller tennis några bra sporter för dåliga förlorare, frustrationen är egentligen oundviklig.

Jag tror att jag är en ganska bra förlorare, vilket är en av många anledningar till att jag har det jobb jag har och inte åker världen runt på någon tour…

Nåväl, ett nytt parti har inletts, allt är åter öppet, nya förhoppningar, fräscha chanser.

I en signerad text på ledarsidan sjunger jag en lovsång till en av mina favoritplatser i världen: biblioteket.

Jag har faktiskt som jobbat som praktikant på biblioteket i Ljusdal under ett antal månader. Förutom att ställa upp böcker tillbaka i hyllorna och få ett handfast bevis på vilka författare som verkligen gått hem hos läsarna, lärde jag mig hur man lagar böcker med hjälp av lim och något slags nätväv.

Till slut fick jag kläm på det, trots att jag har tummen mitt i handen när det gäller slöjdliknande kompetens.

Vår huvudledare i dag handlar om integrationspolitiken och om att ge nyanlända bättre chanser.

När jag häromdagen bloggade om Klaus Mann borde jag förstås också ha nämnt hans syster Erika Mann – lika intressant, som mångbegåvning: skådespelerska, kabaréförfattare, organisatör, föreläsare, journalist, författare och redaktör.

Inte heller hon kom helt till rätta i efterkrigstiden, även om hon levde mycket längre än brodern.

Den antifascistiska Kabarén ’Die Pfeffermühle’ som grundades 1933 måste ha varit något alldeles extra. En sång:

’Warum sind wir so kalt?
Warum, – das tut doch weh!
Warum? Wir werden bald
Wie lauter Eis und Schnee!

Beteiligt Euch, – es geht um Eure Erde!
Und Ihr allein, Ihr habt die ganze Macht!
Seht zu, daß es ein wenig wärmer werde
In unserer schlimmen, kalten Winternacht!

Die ist erfüllt von lauter kaltem Grauen, –
Solange wir ihm nicht zuleibe gehn;
Wehrt Euch und kämpft, – und dann laßt uns doch schauen,
Ob die Gespenster diesen Kampf bestehen!

Bestehn? Ich glaub’ es nicht!
Die Sonne siegt zum Schluß!
Warum? Weil solches Licht
Am Ende siegen muß!’

Sydsvenska Dagbladet, liberal, är inne på ett resonemang som jag också fört här och på ledarsidan vid några tillfällen: miljöpartiet borde inte nödvändigtvis behöva räknas, eller räkna sig självt, till ett vänsterblock.

Om man skulle våga bejaka sina liberala drag lite mer och dra slutsatsen av den skepsis man hyser gentemot vänsterpartiet så borde ett samarbete med mittenpartierna fp och c kunna kännas ganska naturligt.

Och om moderaterna fortsätter att känna väljarvinden blåsa grönt så behöver det inte vara svårare för miljöpartiet att komma överens med dem än med socialdemokraterna.

En sådan utveckling är inte sannolik men, som Sydsvenska Dagbladet skriver, möjlig.

Framför allt kräver den en annan attityd från miljöpartiets sida, och kanske några rejäla interna bataljer där av samma slag som det tyska miljöpartiet genomgått.

Det kräver också politisk fingertoppskänsla från mittenpartiernas sida för att inte det allt starkare blocktänkandet ska fördjupas inom miljöpartiet.

Svensk politik kan vara på väg in i en fas där det traditionella blocklandskapet förändras i snabbare takt än väntat.

Då kan det vara klokt att hålla dörrar på glänt.

’Det var ju tur att boken var så tjock, annars hade herrskapet inte hunnit med sin sång.’

Vilhelm Mobergs kommentar till att riksdagsmannen Axel Mannerskantz i protest mot beskrivningen av det gamla Sverige eldat upp Utvandrarna i värmepannan samtidigt som han med sin hustru sjöng ’Du gamla du fria’.

(Källa: Bo Strömstedts ’Löpsedeln och Insidan’.)

Moberg – ’Därför är jag republikan’ – känns extra aktuell dagar som dessa när monarkins principer försvaras som allra värst.

Efter artigheterna och samarbetet vid det senaste EU-toppmötet gnisslar det lite i relationen mellan Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes nyvalde president Nicolas Sarkozy.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren sammanfattar sitt första besök på Almedalsveckan i den här krönikan.

Den här veckan är det på nytt Jonas Morian, socialdemokratisk debattör och bloggare, som svarar på några frågor om veckan som gick. Almedalen står i centrum:

Du är en av initiativtagarna bakom Almedalsbloggen (http://almedalsbloggen.se/) som rapporterat från Visby under veckan som gick. En hel del av inläggen handlade om kändisspotting och vem som setts var med vem. Är inte Almedalen mest en firmafest för den opinionsbildande eliten?

Det är sant att det minglas, kindpussas och dricks en del rosévin och andra starka drycker under Almedalsveckan. Men i fokus står ändå det politiska samtalet. Och det förs här i ett helt annat tonläge än fullmäktige-, riksdags- och tv-debatter.
I grunden är det nog bra för demokratin att politiska opinionsbildare och beslutsfattare då och då kan träffas under avspända former och faktiskt umgås som människor.

Alliansens låga profil i Visby och statsminister Fredrik Reinfeldts frånvaro diskuterades mycket under veckan. Ett fatalt och uppgivet misstag?

Jag skulle inte sträcka mig så långt att kalla det fatalt, men ett taktiskt misstag var det troligen.
Här hade man en utmärkt chans att ta tillbaks initiativet och vissa upp en statsminister som känts märkligt frånvarande medialt sedan han tillträdde. Den chansen försatte man, och gav stället Mona Sahlin fritt spelrum.

Mona Sahlins tal i Visby verkar mest bara ha imponerat på partikamraterna, men inte på så många andra. Har socialdemokratin förblindats av opinionssiffrorna, tagit ut valsegern 2010 i förväg och glömt bort det där med förnyelsen?

Nja, även om jag personligen gärna hade sett att Mona Sahlin direkt efter att hon valdes till partiledare satt ned foten och pekat ut färdriktningen, så respekterar jag att man vill låta det nödvändiga förändringsarbetet föregås av en ordentlig intern diskussion.
Sahlin visar nu vad hon vill och vad hon står för, utan att föregå den processen. Till nästa år måste hon dock börja leverera på allvar.

Då var Almedalsveckan som bäst?

När solen tittade fram på tisdagen och med ens gjorde tillvaron mer dräglig.

Då var Almedalsveckan som sämst?

När miljöminister Andreas Carlgren villigt låter sig utnyttjas av ett stort bilföretag och gör reklam för deras experimentella vätgasbil.

Nästa år borde det handla mer om?

Alternativen i svensk politik. Alliansregeringen borde framstå som mer samlad och enig, och oppositionsledaren Mona Sahlin presentera den politik med vilken hon vill vinna väljarnas förtroende 2010.