VK berättar i dag på nyhetsplats att Norrlands inland tappat över 2300 statliga jobb mellan åren 1993 och 2005.

När nu även skatteverket beslutat lägga ned kontoren i Lycksele och Vilhelmina, och fler nedläggningar hotar, är det av största vikt att klargöra varför dessa aktuella beslut är ogenomtänkta och dåligt grundade.

Men först bör man för anständighetens och tonlägets skull konstatera, när nu en del socialdemokratiska debattörer på nytt löper amok i anklagelser mot alliansen, att det under de aktuella åren satt socialdemokratiska regeringar 11 av 12 år, och att socialdemokratiska styren har övervakat större delen av den epok som inneburit motgångar för och utflyttning från inlandskommunerna.

De socialdemokrater som alltså söker vinna poäng i denna fråga gör sig bara löjliga och försvårar i själva verket situationen ytterligare genom att med sin historieförfalskning blockera en seriös debatt vars slutsatser torde tala till inlandets fördel.

Men åter till sakfrågan: nedläggningarna i inlandet. Det blir ämnet för en kommande blogg.

I en signerad text på dagens ledarsida fortsätter jag funderingarna kring Öns framtid och vad den kommer att säga om Umeås identitet och självbild.

Uttrycket älvmänniska använde en person på tidningen häromdagen för att beteckna sig själv.

Detta som något annat än exempelvis havsmänniska.

Jag hade inte hört just det uttrycket förut, men tycker att det är träffande. Var känner man sig hemma, vilken miljö rör man sig helst i, vilken omgivning förstår man sig bäst på?

Det är inte samma sak som var man trivs allra bäst i toppenstämning under kortare perioder, utan har mer med identitet och självbild över tid att göra.

Havsmänniska, älvmänniska, sjömänniska, skogsmänniska, slättmänniska, asfaltsmänniska – ingen tillhör enbart en kategori, men de flesta skulle nog ganska snabbt kunna och vilja placera in sig själva i någon av dem.

Själv skulle jag vilja vara havsmänniska, men inser att jag i grunden mer är en älvmänniska med starka drag av asfaltsmänniska.

Sundsvalls Tidning delar mitt här framförda motstånd mot att göra engelska till förstaspråk på framtidens svenska universitet.

Även Upsala Nya Tidning är inne på samma linje.

För övrigt delar jag uppfattningen att Statens biografbyrå bör läggas ned.

Bara myndigheter med ett uppenbart och rationellt existensberättigande bör upprätthållas.
Byråkrati som får ett eget liv eller dröjer sig kvar av ren slentrian ska givetvis avskaffas.

Filmcensuren har helt enkelt med tiden spelat ut sin roll. Det är bara att konstatera och gå vidare.

En helg i Stockholm gav nya tankar åt ett av mina favoritteman på sistone: boendemiljö och livskvalitet.

Vad är en stad?

Stad är inget entydigt begrepp. Ofta gör det en diskussion mer oklar än den var innan om man kastar in ordet stad som argument för det ena eller andra.

Småstad, storstad, gråstad, fullstad, fulstad, skönstad, snobbstad, bakstad, framstad, fristad, gladstad, surstad, bostad, helgstad osv.

Besöket i Stockholm inkluderade Skansen med barn, fantastiska promenader i en stadsmiljö som inte tar slut, en brusande vitalitet av det slag som man känner nästan direkt när man kliver av tåget, men också förortsångest och bostadsmarknadsdepression, totalt trafikkaos, överspända människor i överflöd rusande mot besvikelser eller självlögner och hotfull stämning på lördagskvällens pendeltåg.

Från det ena till det andra, från nostalgi till flyktbegär – ungefär som jag minns att det var när jag bodde där.

Jag kom, i Stockholm, att tänka på ett citat av Anneliese Boedecker som man kan läsa på vykort i Berlin:

’Die Berliner sind unfreundlich und rücksichtslos, ruppig und rechthaberisch, Berlin ist abstoßend, laut, dreckig und grau, Baustellen und verstopfte Straßen wo man geht und steht – aber mir tun alle Menschen leid, die hier nicht leben können!’

(I snabb översättning. ’Berlinarna är ovänliga och hänsynslösa, ohyfsade och rättshaveristiska, Berlin är frånstötande, högljutt, smutsigt och grått, byggarbetsplatser och igenkorkade gator var man går och står – men jag beklagar alla människor som inte får leva här’)

Vad är en stad, vad är eftersträvansvärt i konceptet och vad är myt?

Det verkar om man följer de politiska bloggarna här på vk.se föga överraskande som om Ön kommer att bli en av de hetaste frågorna under hösten i Umeå.

Som jag skrivit tidigare hänger frågan om huruvida och på vilket sätt man bygger på Ön nära samman med synen på Umeås framtid och stadens identitet.
Den symboliska dimensionen är uppenbar.

Först, inte minst när det gäller frågan om hur och i vilken stil man bygger, måste man nog diskutera vad det är för slags stad som det växande Umeå vill bli.

Det blir ämnet för en kommande text. Håll utkik.

Den här veckan är det Miriam Nordfors tur att svara på några frågor om veckan som gick.

Det handlar bland annat om den svenska skolan, växande städer, högskolepolitiken och bakmaskiner.

Problemen i skolan med bristande baskunskaper hos eleverna och omfattande skolk uppmärksammades under veckan. Vad var det som gick snett i den svenska skolpolitiken under de senaste decennierna?

Grundproblemet har varit att skolpolitiken utformats efter elever som inte finns. Den har lett till att svaga ungdomar har snabbt slagits ut eftersom de inte fått tillräckligt med stöd och hjälp. Och de som har varit duktiga har hållits tillbaka av ett stelt system som inte ger utrymme för eleverna att utvecklas som individer.
Det har betraktats som en svaghet att vara annorlunda. Att sätta betyg på elever och utvärdera deras kunskapsnivå har ibland talats om som om det vore en tortyrmetod. Profilskolor har varit elitistiska och extrahjälp alltför stigmatiserande. Och resultatet av en sådan sorts politik blir att alla förlorar.

SCB:s senaste befolkningssiffror har diskuterats flitigt i Umeå, som vill växa från dagens 110 000 invånare till 150 000 invånare om några decennier. Är det viktigt för städer att växa befolkningsmässigt och i så fall varför?

Det är viktigt att städer växer, så länge det sker av rätt anledningar. Det är något som är fel om människor väljer att flytta till städerna för att det inte är möjligt att bo kvar på landsbygden. Men det är positivt att städer växer om anledningen är att folk lockas av jobb, dynamik och högre livskvalitet.
I det fallet kan en ökad befolkning bidra till att staden blir mer attraktiv för företag, att kulturlivet blommar upp och att hela regionen får sig en skjuts framåt.

Hur många universitet borde Sverige ha?

Debatten om antalet universitet är missriktad och konstig. Antalet universitet måste bestämmas av hur hög kvalitet utbildningarna håller. Hur många det totalt blir är irrelevant.
Alla skolor som klarar kvalitetskraven för att kalla sig för universitet ska få bli det. Om det sedan blir ett eller tio spelar ingen roll. Det finns inget egenvärde i att utnämna högskolor till universitet eller att ha ett visst antal.

Veckans nostalgitripp?

Statsminister Reinfeldts tal om skattesänkningar, och Ohlys tal om skattehöjningar. Svenska politiker behöver fräscha upp sina visioner.

Veckans framtidsvision?

Den moderata landstingspolitikern från Nässjö som vill ’stoppa kompisknullandet’. Synd bara att framtidsvisionen var mer modern för 100 år sedan.

Världens bästa uppfinning genom tiderna?

Bakmaskinen. Den bevisar att alla nya uppfinningar inte är bra.

I denna veckas lördagskrönika gjorde jag en liten betraktelse över bildningsbegreppet. Jag började och slutade krönikan med Kristina Lugn:

"Varför sökes en äldre, bildad, välklädd herre?

"…om du är en bildad välklädd herre", skriver Kristina Lugn i en dikt, "med glatt humör och livligt intellekt/ så gör det ingenting om du har ett mindre handikapp/ kontaktproblem försörjningsplikt/ och underbett och hepatit/ och pardonit och dålig mage".

Bildad? Den här krönikan ska inte dra några slutsatser angående bildningsbegreppet, men kretsa kring en frågeställning som borde uppmärksammas oftare i den av brådskande ärenden uppfyllda politiska debatten.

För bildning återkommer i en mängd uttryck vi slänger oss med, genomtänkt eller spontant, övertygat eller pliktskyldigt: folkbildning, utbildning, allmänbildning, personlighetsbildning, avbildning, att uppträda bildat, osv osv. Bildning är litet grand som liberalism – ett begrepp som känns så attraktivt för så många att det vuxit en hel regnskog av undervegitation och nya ordled kring den ursprungliga stammen.

Bildningsbegreppet är också som en spann man kan sänka ned hur djupt som helst i kulturhistorien och med vars hjälp man kan lyfta upp föreställningar om människan och hennes plats i världen ur olika epoker.

En av de bästa texter om bildning som jag någonsin stött på stod häromveckan att läsa i tyska tidskriften Die Zeit-magazin och var skriven av Peter Bieri, professor i filosofi vid Freie Universität i Berlin.

"Bilda sig", skriver han, "är något människor gör själva och för sig själva. Man bildar sig. Utbilda oss kan andra, bilda sig kan bara var och en göra själv. En utbildning genomgår vi med målet att kunna något. När vi bildar oss, däremot, arbetar vi på att bli någonting – vi strävar efter ett speciellt sätt att vara i och förhålla oss till världen."

När vi diskuterar skolpolitik i dag talar vi nästan alltid om "kunskap". Det är i sin ordning. Men bildningsbegreppet syftar på något bredare och djupare än kunskap, specialkompetens eller fackexpertis. Det har med människosyn att göra. Och det breda bildningsbegreppet, som även ligger till grund för folkbildningstanken, inbegriper kroppens, händernas och hantverkens traditioner – hela människan.

Enligt en gammal definition är bildning "det som man kommer ihåg när man har glömt vad man har lärt sig". Bildning är inte något man kan redovisa för eller samla på sig som information, utan något inre som man utgår ifrån – inte en produkt eller en mängd vetande, utan ett sätt att förhålla sig till och förvärva vetande; ett slags blandning av insikt och instinkt.

Men för att uppnå den förmågan krävs samtidigt en stor förtrogenhet med olika kulturella genrer och uttrycksmedel, en läroprocess. Bildning är också någonting som alltid förändras med tid och rum. Det finns bildningsideal men inte någon ideal bildning. Man kan vara stolt över att vara bildad, men inte stoltsera med sin bildning, för då har man inte förstått någonting. När "äldre bildad herre" sökes syftar bildningsbegreppet både på stil och innehåll.

Peter Bieri skriver längre fram i sin artikel: "Bildning bryter med föreställningen om det absoluta och är därför subversiv och farlig vad gäller världsåskådning och ideologi. (…) Den bildade förstår att läsa böcker på ett sådant sätt att de förändrar honom".

Bildning slipar ned en del av den värsta tvärsäkerheten om hur saker och ting ligger till i världen, skapar distans till det egna och det välkända, är öppen.

Bildning som ett skydd inte bara mot fundamentalism och grymhet, utan också mot stelnad ideologi och världsåskådning? Det tål att tänka på.

Å ena sidan, å andra sidan – låt oss tala om saken. Som bildade människor. Galopp galopp."

Igår lyssnades jag till en telefonkonferens med Högskoleverkets nye chef Anders Flodström.

Han gjorde en spännande redogörelse för grundtankarna bakom det uppmärksammade utspel om att Sverige i framtiden bara borde ha fem universitet som jag skrivit krönika om här.

Nu, med någon veckas distans till utspelet, mjukade han upp resonemanget och talade snarare om sju-åtta universitet.

På en fråga om geografin och regionala aspekter överhuvudtaget borde spela någon roll menade Anders Flodström att det finns en politisk verklighet som man måste ta hänsyn till, och antydde också att den geografiska placeringen av de ledande universiteten inte var helt utan implikationer.

Även i övrigt talade han klokt om mål, prioriteringar och konkurrenskraft inom högskolepolitiken – och hade inget emot att försvara den regionala spridningen av högskolor med grundutbildningsuppdrag.

Hans inriktning när det gäller just de ledande universiteten som ska konkurrera internationellt är framför allt mastersnivån och forskningsverksamheten.

Däremot upprepade han återigen den feltänkta idén om att engelska på sikt borde bli huvudspråk på högre nivåer inom den svenska universitetsvärlden. Där har han verkligen hamnat snett och dragit igång en missriktad debatt. Om varför idén är ogenomtänkt har jag skrivit här.

I dagens huvudledare skriver vi om de kvardröjande problemen i den svenska skolan och vad den nya skolpolitiken innebär.

Och i en underledare diskuterar vi debatten kring de nya riktlinjerna för sjukskrivningar.

Beslutet, som nu verkar vara definitivt fattat, att lägga ned Skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina är olyckligt och mycket negativt för inlandet.

Den här typen av nedläggningar får inte bara givna konkreta följder, utan har också stor symbolisk betydelse – i negativ mening.

Givetvis är det bra om myndigheter strävar efter effektivitet och försöker att använda sina resurser så rationellt som möjligt.

Men i det här fallet finns ändå skäl att ifrågasätta om analysen håller hela vägen.

Jag har bloggat om det tidigare och vi har också kommenterat det på ledarsidan flera gånger – bland annat i den här ledaren från 31 maj:

’Skatteverket föreslår onödig centralisering (31/5)

I den nya kontorsorganisation som Skatteverket presenterat koncentreras utredningsverksamhet och handläggning till 45 orter i landet. Som VK rapporterat om på nyhetsplats innebär det att skattekontoren i Lycksele och Vilhelmina försvinner och ersätts av mindre serviceställen.

Det uttalade syftet med förslaget är att effektivisera verksamheten, öka specialiseringen, göra det lättare att rekrytera och utveckla personal och att anpassa servicen till de behov och den befolkningsstruktur som finns.

Att ett statligt verk strävar efter att optimera verksamheten och vara flexibelt när verkligheten förändras är givetvis bra och lovvärt. Men i det här fallet finns all anledning att ifrågasätta om den tänkta omorganisationen verkligen är sakligt motiverad.

Skatteverkets förklaring till nedläggningarna på orter som Lycksele och Vilhelmina präglas av en slentrianmässig tro på fördelarna av gammeldags och förlegad centralisering.

Detta i en tid när ny teknik istället öppnar upp nya möjligheter för kvalificerade jobb i glesbygd och investeringsvågen i inlandet ger goda skäl till bevarad servicenivå för medborgare och näringsliv i de mindre kommunerna.

De planerade nedläggningarna kommer att innebära en försämrad service i inlandet. Men värre på sikt är att det sänder negativa och orättvisa signaler om kommunernas framtid som försvårar just möjligheterna att etablera företag och rekrytera arbetskraft.

Tjänster flyttas och en organisation arbetas fram vars budskap är att inlandskommunerna inte längre har förutsättningar nog att bära upp en service av dagens omfattning när effektiviseringar eftersträvas.

Det riskerar att bli en onödig, omodern men självuppfyllande profetia.’