Det här är en utveckling som jag tycker är synnerligen intressant. Men jag tror att kopplingen presidentkandidater-Hollywood är något av ett stickspår.

Det som både massmedia och forskning framöver kommer att ägna stor uppmärksamhet är inte vilken politiker som samarbetar med vilken skådespelare – utan vilken politiker som själv är mest begåvad inom de politiska kontexterna på att kommunicera med en publik: live eller via tv, internet, mobiltelefoner, vad det nu blir i framtiden.

I en signerad text på dagens ledarsida så fortsätter jag att fundera kring Öns framtid och formulerar några utgångspunkter som jag tycker borde vara vägledande för beslutet, oavsett vilken volym man till sist väljer att satsa på:

’Att bebygga Ön med rätt utgångspunkter

Om man går in på Umeå kommuns hemsida så kan man titta på hur den tänkta byggnationen av Ön skulle kunna komma att se ut och även läsa kommunens konsekvensutredning.

Det är skrämmande och kittlande på samma gång.

En del bilder antyder att Öns norra del ska omvandlas till en modern form av betongförort: tät, stereotyp bebyggelse, något monstruös med tanke på läget och miljön, tråkig vy från andra sidan älven och med få spår av den kreativa staden som vill göra ett unikt läge till en alldeles speciell attraktion.

En sådan exploatering vore beklaglig.

Men här och var i bildmaterialet, som förstås inte är arkitekternas slutidéer, kan man samtidigt ana att en bebyggelse med viss volym – vilket ju kan vara en förutsättning för att fler ska få chansen till inflytt och de ekonomiska boendevillkoren inte ska bli orimliga – skulle kunna bli lyckad.

Jag tror att det avgörande är vilka utgångspunkter man har.

Några borde vara givna:

Öns kvaliteter och i dag outnyttjade potential som grönområde måste bevaras och förverkligas även om ny bebyggelse tillkommer.

En förutsättning för att Ön ska bli en levande grön punkt i den växande staden är ju att fler kan bo där, att liv, närvaro och rörelse uppstår. Men den gröna känslan måste också prioriteras och en generös tillgång till älvnaturen säkras på ett intelligent, inte pliktskyldigt sätt.

Och grönområdet måste bjuda in alla umebor, inte bara inflyttade. Man kan utforma stadsdelar så att de fungerar bra uteslutande för närboende. Men Ön borde vara en attraktion som skapar rörelse över vattnet och vidgar staden för alla.

Arkitekturen måste, oavsett höjd, material, volym och placering, förena smakfullhet med djärvhet, vackra lösningar med nyskapande form. Bort med det fantasilösa, förutsägbara.

Misslyckas man med att använda Ön för att skapa en unik vy är det ett historiskt nederlag.
Lyckas man kan Umeå få det efterlängtade motiv som signalerar en förmåga att ro flera ambitioner i hamn samtidigt.

Utmana konventioner, våga! Arkitekturen ska lysa under många decennier i en tid när det kreativa, identitetsrika, eggande kommer att stå i centrum.
Att inte göra något djärvt, inspirerande av Ön vore ett svek.
I vilken skala återstår sedan att debattera, men djärvhet behöver inte vara liktydigt med stort, lika lite som gröna lösningar behöver betyda smått.

Under hösten väntar nytt utredningsmaterial och en ytterst livlig debatt om Öns framtid. Säkert kommer överord att växlas.

Men det viktiga är att alla aspekter hinner belysas, att det inte stannar vid typiskt teknokratiska hjärtefrågor som antalet lägenheter eller vägdragningar, utan att även lösningar när det gäller estetisk utformning, vyer, tillgänglighet, livsmiljö och ekologi hinner värka fram som gör Ön rättvisa och ger Umeås framtida generationer något att vara stolta över, inte sucka åt.’

I dagens huvudledare diskuterar vi Bostaden och den kommunala bolagssfären i Umeå.

Jag har ofta framhävt att Hillary Clintons största belastning i försöken att bli demokraternas presidentkandidat och USA:s nästa president kan bli väljarnas skepsis till att fortsätta följetongen Bush-Clinton-Bush med ytterligare en Clinton, oavsett dennas förtjänster.

John Edwards försöker spela på den skepsisen i sin kampanj.

Och här är en intressant, kritisk analys i Time av hur republikanernas ledande kandidat Rudy Giuliani hanterat frågor kring utrikespolitiken och kampen mot terrorismen – ett område som han betonar mer än kanske någon annan så här långt i sin kampanj.

Der Spiegel har i veckans nummer en mycket intressant artikel om coola städer i Europa och den så kallade kreativa klassens betydelse för tillväxt och uppsving.

Städer och det urbana är ett tema som jag ska återkomma till på ledarsidan och här på bloggen några gånger framöver, inte minst i ljuset av debatten om att bygga på Ön. Och då ska jag även referera mer till den temaartikeln i Spiegel.

Men jag vill inte undanhålla er vilka sex städer som lyfts fram som exempel på coola platser:
Amsterdam
Barcelona
Dublin
Köpenhamn
Tallinn
Hamburg

Vilka sex städer i Sverige skulle komma med i en sådan uppräkning? Umeå förstås, men i övrigt?

Här kommer min syn på läsarkommentarer, anonymitet och Lennart Holmlunds inställning.

Jag tycker för övrigt att Lotten Lindström resonerar klokt i det här inlägget, även om jag vill ta upp en del andra aspekter och inte drar precis samma slutsats.

—————-
För det första: att man inte vill svara på anonyma kommentarer eller ha anonyma kommentarer under ens egen blogg har jag respekt för.

Det är svårt att förhålla sig till aggressiv kritik som framförs anonymt, och principen att man bara svarar dem som skriver under med sitt namn är helt legitim, jag delar den nästan utan undantag.

Mina invändningar mot Lennart Holmlunds hållning riktar sig alltså inte mot hans ovilja att ta emot anonyma kommentarer direkt under bloggen, något som ju även VK:s webbredaktion, då idén att under hans blogg sålla anonyma kommentarer från med namn undertecknade visat sig ogörlig, accepterat.

—————–
För det andra: möjligheten att kunna skriva under pseudonym och kritisera makthavare är viktig i en demokrati.

I VK:s papperstidning accepterar vi pseudonymer på insändarsidorna, men inte på debattsidan.

Att som enskild medborgare kritisera den förda politiken, komma med besvärliga invändningar mot etablissemanget och de styrande nätverken, kan få konsekvenser av olika grad – den som påstår något annat har dåligt kontakt med verkligheten.

Det gäller även i Umeå.

Lennart Holmlund är Umeås mäktigaste man som bloggar i egenskap av kommunalråd.

Att hans åsikter, liksom exempelvis mina inlägg i egenskap av politisk chefredaktör, på olika sätt ska kunna debatteras och diskuteras är av avgörande vikt för demokratin i Umeå och även givetvis för VK:s trovärdighet.

Därför är det värdefullt och bra för debatten att det finns utrymme på olika ställen även för inlägg där skribenten inte undertecknar med namn. På vk.se sker ju dessutom en nödvändig publicistisk granskning innan inlägg läggs ut.

Lennart Holmlund kritik av rätten att som läsare kommentera nyhetsartiklar anonymt är därför svår att förstå.

—————-
För det tredje: alla läsarkommentarer är inte under av saklighet och relevans, en del är med förlov sagt plumpa och grova och en del debatter spårar ärligt talat ur.
Men det gäller – hör och häpna – även en del inlägg i de politiska bloggarna, eller i riksdagens partiledardebatter, i insändare och debattartiklar, kanske till och med en och annan ledare i dagstidningarna.

Man får alltid räkna med att det i den fria debatten förekommer inlägg som inte kännetecknas av konstruktivitet, balans, hyfs eller intellektuell nivå.
Där skiljer sig inte läsarkommentarer under nyhetsartiklar på vk.se från andra debattforum.

Poängen är att många av de omdiskuterade läsarkommentarerna på vk.se är insiktsfulla, intressanta, sakliga och engagerade på ett sätt som snabbt tillför debatten något.
Den debatt som förs där är värd att följa, även om inte alla enskilda inlägg tillför något eller kan tas på allvar.

—————
För det fjärde och här kommer min kritik av Lennart Holmlunds inställning: när man själv använder sin blogg för hårda attacker – ofta med ett klassiskt anonymiserande av meningsmotståndare, spridande av halvdana rykten och raljanta slag under bältet – så måste man naturligtvis vara beredd att få svar på tal.

Lennart Holmlunds blogg är underhållande delvis för att den är så frispråkig och slängig.
Men den blir djupt problematisk om han, som Umeås mäktigaste man, vill ha den som ett frirum för attack på anonymiserade meningsmotståndare utan att ge någon chansen att svara.

Lennart Holmlund borde väl, med sin stil, välkomna en engagerade debatt – där ju även röster höjs till hans försvar – hellre än att vifta undan den som varande under hans värdighet.

Problemet med Lennart Holmlunds inställning till läsarkommentarer är alltså inte att han är mot anonyma sådana direkt under sin blogg, utan att han själv använder sig blogg för attacker och angrepp i så medveten och stor utsträckning.

I den position som han har borde det vara självklart att då också bejaka möjligheten för medborgare att i olika former reagera och diskutera.

Spelmissbruk är ett ofta underskattat men troligen stadigt växande problem i Sverige, inte minst bland unga.

I dagens huvudledare tar vi upp den krängande svenska spelpolitiken.

Problemet är att de officiella argumenten för spelmonopolet inte längre stämmer överens med verkligheten.

Som de statliga spelbolagen satsar och marknadsför sig är det uppenbart att insatser för folkhälsan inte står överst på deras dagordning.

Och med internationella aktörer som erbjuder spel via internet har monopolet redan i praktiken fått sällskap av en grumlig och svåranalyserad gråzon som inte känns tillfredställande.

Det betyder inte att arbetet mot spelmissbruk och den tydliga folkrörelsedimensionen i spelpolitiken behöver överges, utan tvärtom att en reform är nödvändig som får mål, medel, förutsättningar och ambitioner att hänga ihop bättre.

Ett första steg är att avreglera dagens system och ersätta det med något mer genomlyst, klart definierat och logiskt.

Ledaren resonerar kring detta, kring ett argument som ofta förs fram inom travsporten för bevarat spelmonopol ochh kring alliansens tydliga splittring i frågan.

Tänkvärt om åsiktsbildning. Den Okände i Strindbergs drama ’Till Damaskus’, tredje delen:

’Ja, vän; går man med samma tankar, vidhåller sina åsikter hela livet, så blir man enligt naturens ordning föråldrad, kallas en konservativ, gammalmodig, stillastående; och följer man utvecklingens lag, tågar framåt med sin tid, förnyar sig av tidsandans alltid unga impulser, kallas man vinglare och avfälling.’

Varpå P. Melcher i en replik strax efter svarar:

’Unge man, relativt unge man! Du har börjat livet med att jaka till allt; sedan fortsatte du med att principiellt neka till allt. Sluta nu med att Sammanfatta! Alltså: var icke exklusiv länge! Säg icke: antingen – eller, utan både – och! Med ett ord, eller två: Humanitet! och Resignation! –

Ridå.

Gång på gång kommer uttalanden som visar hur svensk flyktingpolitik ofta präglas av en hård och inhuman hållning, trots officiella försäkringar om motsatsen.

Migrationsverkets åsikt att det inte råder någon väpnad konflikt i Irak har som bekant kritiserats kraftigt.

Liksom den häpnadsväckande åsikten, framförd från ansvarigt håll i tv häromkvällen, att en homosexuell iranier som inte varit öppen med sin sexuella läggning inte kan anses ha varit utsatt för någon fara eftersom den iranska regimen inte bedriver någon jakt på homosexuella.

Slutsatsen, vilande på en tvivelaktig verklighetsbild, är alltså att Sverige inte vill ta emot någon som genom att hålla sin sexuella läggning hemlig har vissa möjligheter att undkomma det dödsstraff som en hänsynslöst grym regim belagt homosexualitet med.

Den moraliska kompassen snurrar vilt och skulle göra svensk flyktingpolitik lätt skrattretande om det inte vore så allvarligt.

Socialdemokraterna och moderaterna har i riksdagen under ett antal år gått samman och tillsammans försvarat de inhumana dragen i flyktingpolitiken trots hård kritik från övriga partier.

Men med maktskiftet och det ökande inflytandet för liberala krafter över regeringspolitiken borde det vara läge att dra igång en rejäl kampanj för omläggning av flyktingpolitiken.

…fortsättning på föregående blogginlägg.

Några saker är nödvändiga att slå fast för att diskussionen om nedläggningarna i inlandet ska bli konstruktiv och framåtsyftande.

Nedläggningarna är olyckliga och ogenomtänkta utifrån en långsiktig analys av möjligheterna och fördelarna i framtiden med att bedriva den här typen av myndighetsverksamhet i glesbygdskommuner.

Någon annan utångspunkt för kritiken blir svår att försvara.

Myndigheter har ett ansvar att vara effektiva och rationella – man kan inte bevara kontor och jobb av regionalpolitiska skäl när allt annat talar för att de borde ligga någon annanstans.

Argumentationen att man bör undvika nedläggningar därför att orterna redan är döende är alltså livsfarlig för inlandet. Den kommer inte att vinna något gehör.

Utgångspunkten måste vara den motsatta: med snabb teknisk utveckling, omfattande investeringar, nya livsmönster, framväxande småföretagaranda uppmuntrad av en bättre regeringspolitik och optimistiskt stämning finns det all anledning att se positivt på glesbygdskommunernas framtidsutsikter.

Där kan företagande och investeringar skapa nya jobb och aktiv inflyttning som lägger grunden till god välfärd och skola.

Där finns en potential som ska vårdas, inte misstros.

Att i det läget följa gamla mönster när myndigheter omorganiserar och effektiviserar, fortsätta ett gammaldags centraliseringstänkande och faktiskt och symboliskt ge inlandskommunerna en ordentlig knäck när det gäller serviceutbudet är feltänkt.

Utifrån en rationell analys av myndigheternas organisation och uppdrag är det lätt att hitta argument mot dessa nedläggningar. I själva verket tycks de motiverade delvis av en misstro mot glesbygden, alltså ett slags anti-regionalpolitik. Det är inte vettigt.

Risken är givetvis överhängande att nedläggningarna, som jag skrivit tidigare, blir självuppfyllande profetior, att de förändrar förutsättningarna för inlandet på ett sätt som ger dem skenbart rätt i efterhand.

Men även inlandskommunerna måste själva tala tydligare om sin livskraft, inte fastna i ett passiviserande behovstänkande gällande bidrag och centralt omhändertagande.

Frågan har också – även om ministrar inte kan och ska styra direkt i sådana här frågor och vi snarare bör sträva bort från den gamla typen av socialdemokratisk pampvälde – en politisk dimension.

Socialdemokratins långa välde och övergripande politiska inriktning har inte varit bra för de grundläggande förutsättningarna i glesbygdskommuner, men partiet har trots det i val efter val fått väljarnas stöd till en politik i gamla hjulspår.

Nu har en ny regering chans och skyldighet att förbättra möjligheterna genom en bättre utbildnings- och näringslivspolitik som ger framgångsrika små kommuner goda möjligheter att behålla gamla och locka nya invånare.

Men ytterst påverkar givetvis även de politiska beslutsfattarna hur myndigheterna är organiserade och väljer att utforma sin verksamhet.

Därför vore det välkommet, när protesterna mot nedläggningarna växer, med en grundlig analys av hur mottot "Hela Sverige ska leva" hanteras av en ny alliansregering vars övergripande politik är betydligt mer glesbygdsvänlig än den tidigares, men under vilkens första år nedläggningstrenden från socialdemokraternas tid alltså fortsätter som vanligt.