Intensiva sökningar efter min ursprungliga ranking av USA:s presidenter har inte lett till några genombrott ännu, även om jag har visst hopp om att den fortfarande ska finnas sparad någonstans.

I väntan på det fortsätter jag med min nya topp tio. På plats nio, och det här kräver en motivering:

John Quincy Adams (1825-1829), flera olika partier

Son till John Adams, förevigad i i filmen Amistad av Anthony Hopkins, framstående utrikesminister två mandatperioder under James Monroe innan han själv blev president, sedan ledamot i representanthuset och engagerad motståndare mot slaveriet.

John Quincy Adams insats som president kvalificerar honom verkligen inte för en sådan hög plats i rankingen. Då skulle exempelvis hans motståndare Andrew Jackson rankas högre.

Men jag räknar med även presidenternas politiska karriärer före och efter själva åren i det högsta ämbetet och ser John Quincy Adams som en av de allra bästa ex-presidenterna i USA:s historia genom sitt hårda motstånd mot slaveriet.

Det i kombination med hans insats som utrikesminister innan presidentåren gör att han hamnar på nionde plats den här gången – som en symbol för att en president både kommer med en förhistoria och, om han (eller hon) överlever, kan bidra med något efter sin avgång.

Bästa ’för-president’ i USA:s historia borde väl för övrigt Ulysses S. Grant vara, men han var av andra skäl inte nära en plats bland de tio första.

9 John Quincy Adams (1825-1829)
10 Bill Clinton (1992-2000)

Sådana här små nyhetsnotiser ska inte underskattas. Det pågår en långsam, men strävsam kamp för frihet och vett i de hårdföra diktaturerna.

Jag gillar radio och jag gillar television – när det gäller eget deltagande gillar jag framför allt livedimensionen. Det är otäckt, det är kittlande, det är stimulerande.

Här berättar Sveriges televisions ’Argument’ om hur det kan gå till inför ett program.

Jag spelade en roll i detta drama. Jag ombads, vid sextiden någon gång, att stå beredd att hoppa in utifall att de tilltänkta deltagarna inte kunde komma. Kort varsel, oförberedd – men för sjutton, något ska jag väl kunna få till, tänkte jag, och tackade ja.

Det blev inget deltagande till slut, men någon timme av intensiva förberedelser och inre monologer för säkerhets skull.

En gång i ungdomen blev jag bänkad. Det var Ljusdals juniorlag i tennis som hade seriematch på bortaplan – jag kommer inte ihåg var. Jag skulle spela med i dubbelmatchen, men efter singlarna stod det ett-ett och vi hade chansen att vinna. Då blev jag bänkad till förmån för de två bästa i laget.

Surt, förstås, men när jag kom hem skrev jag istället nyhetstexten om matchen till lokaltidningen. Kanske var det där som jag slutgiltigt valde väg i livet?

Och nu alltså: ej uttagen till veckans program av Argument, sedan ombedd att värma upp, sedan bänkad igen…

Men den där timmen av intensiv förberedelse gav ändå en liten livekänsla i sig. Och dagen efteråt fick jag blommor som tack för min insats på bänken.

Det fick jag inte efter den där seriematchen i tennis.

En gång, för ett antal år sedan, så rangordnade jag samtliga amerikanska presidenter, med långa motiveringar till varje president som jag plågade kollegor och omgivning med.

Den listan har jag till min stora bedrövelse tappat bort, och efter ett par datorsammanbrott verkar den för evigt borta (om inte någon utskrift dyker upp i gömmorna).

Men här kommer i alla fall, utan de ursprungliga motiveringarna, topp tio som jag vill minnas att den såg ut: USA:s bästa presidenter någonsin.

Jag gör det i form av en nedräkning. Plats tio:

Bill Clinton (1992-2000) – demokrat

Man tenderar alltid att övervärdera sin samtid och sin samtids kända aktörer, och när jag gjorde min ursprungliga lista hade Cinton precis avgått.

Men min argumentation gick ut på något i stil med: förnyat det demokratiska partier, första demokratiska president att vinna två val sedan FDR, framgångsrik ekonomisk politik, en fungerande utrikespolitik, lovvärda reforminitiativ, utsatt för en makalös motkampanj från konservativt håll, men trots det oslagbart populär hela vägen, charmfull, retorisk karisma som få.

Allt detta vägde upp hans tvivelaktiga privata beteenden som skapade så mycket turbulens, men som nog egentligen inte skiljde sig så mycket från hur många av hans föregångare uppträtt.

Min lördagskrönika den här veckan har rubriken ’Arbetslinje, välfärd och kepsen på’ och handlar om debatten kring regeringens budget.

Sedan återfinns också på sidan en excentrisk lista över fem favoritöppningar i schack – högst upp på den kommer skandinavisk öppning som svart…

Krönikan:

’Arbetslinje, välfärd och kepsen på

Cornelis Vreeswijk sjöng om cylinderhatten, men kepsen eller mössan är en bättre huvudbonad att utgå ifrån om man vill beskriva hundra år i svensk politik.

Socialdemokraten och fackföreningskämpen Gusten (’Stora Småland’) i tv-dramat Hedebyborna, som jag följt på dvd under några veckor, hade det svårt med kepsen. Uppmanad att ta den av sig muttrade han bara. Det dröjde inte länge förrän den åkte på igen, även vid matbordet.

Symboliken är uppenbar. Här ska ingen fri människa behöva stå med mössan i hand, tacksam inför goa överheten, beroende av snälla herrn. Jag tar mitt ansvar, gör med kepsen vad jag vill och kröker inte rygg för någon.

Det är en härlig attityd. I folkrörelsernas och folkbildningens Sverige, när demokratin och de sociala reformerna växte fram, dominerade en positiv, stolt, optimistisk människosyn.

De gamla, privilegierade härskarnas varningsord och misstro mot majoritetsvälde och simpelt folk förbyttes i de nya rörelsernas tilltro, hopp och förväntningar på vad som skulle uppnås när enskilda människor slapp de gamla bojorna, släpptes fria och fick chansen.

Välfärdssamhället byggdes inte bara ekonomiskt upp genom kombinationen av arbetslinje, sociala reformer, utbildningssatsningar och framgångsrika företag.

Det grundlades även ideologiskt genom en förändrad syn på den enskilda människan.

Bakom det entydiga ställningstagandet för full sysselsättning, social trygghet och anständiga villkor på arbetsmarknaden som nyckeln till trygga, självständiga människor med kraft över till annat än bara dagligt slit – kultur, studiecirklar, idrott, naturliv, folkrörelser, familjer – låg både krav på vad medborgarna skulle bidra med och en insikt om att livet innehåller svårigheter, mörka sidor, motgångar.

Rättigheter åt alla, prestationskrav på dem som kan och borde, solidaritet med dem som far illa och hamnar snett. I förmågan att hålla de tankarna levande samtidigt föddes det demokratiska välfärdssamhället. Och i centrum stod arbete och jobb.

När Stora Småland skäller ut Ville och Olle för att de sitter och snackar skit och dricker öl vid turisthotellet och inte vill jobba, samtidigt som han bemödar sig om att hitta jobbtillfällen åt dem, så är det som en svunnen röst ur en socialdemokrati som sedan dess slarvat bort sin historia.

När socialdemokraternas finanstalesman Pär Nuder gick till oerhört bittra angrepp mot Anders Borg i veckans budgetdebatt fanns inte mycket kvar av det forna arbetarpartiets insikter om hur välstånd skapas, värnas och utvecklas.

Det är också rätt bedrövligt att se hur statisk och socialdemokratisk mycket av nyhetsrapporteringen på riksplanet om budgeten är, alldeles bortsett från det skrikiga tonfallet.

Perspektivet är hela tiden stillastående; ingenting kan förändras, ingenting kan växa, ingenting kan förbättras och rättas till, ingen kan hjälpas, ingen kan få en andra chans. Allt handlar om överhetens fördelning av resurser i ett fruset ögonblick, och en fullständig acceptans av det moderna utanförskapet som en given norm.
Till uttryck kommer en märkligt negativ människosyn.

För det som i grunden präglar regeringens budget, som givetvis inte är felfri eller utan problematiska inslag, är trots allt en klassisk arbetslinje i välfärdens tjänst – jobben, jobben, jobben som det har hetat.

För det behöver regeringen inte be om en endaste ursäkt.

Däremot måste även alliansen se upp så att den inte förlorar ur sikte vad arbetslinjen i en välfärdsstat kräver även i form av solidaritet. Det gäller exempelvis vuxenutbildningen, men kanske framför allt sjukförsäkringen.

För när arbetslinjen är genomförd med stor noggrannhet, de mycket välkomna satsningarna på rehabilitering, finansiell samverkan och företagshälsovård som regeringen utlovat i sjukförsäkringsreformen finns på plats och incitamenten för arbete har ökat – då finns det rimligen ingen anledning och ingen legitimitet i att rikta besparingar mot sjukdrabbade.

Här har inte minst folkpartiet ett ansvar att fortsätta stå emot om ansatser för en sänkning av 80-procentsnivån kommer från finansdepartementet.

En avslutande bild från Hedeby: Nikodemus är en hunsad dräng när han får uppdrag av bystämman att först tjära och sedan gå tredje man på flotten vid den årliga årensningen. ’Har stämman valt mig?’, frågar han oförstående ’Ja, du är betrodd’, ’Är jag betrodd?’

Det är början på hans snabba omvandling till ansedd socialdemokratisk kommunpolitiker. Snart gör han inget annat än att tala om jobben. Han blev betrodd.’

Att förnya ledarsidan och utveckla ledarsidesgenren ligger oss varmt om hjärtat på VK, vi försöker ligga i spetsen för utvecklingen och bjuda på nya inslag regelbundet.

Nu ser jag att kollegan och konkurrenten Lars Boden på socialdemokratiska VF också har hakat på och förnyat sin lördagssida med ett par nya moment.

Det ser snyggt ut. Jag lyfter på kepsen.

Jag noterar för det första att sportchefen Jessica Wennbergs skrivbord förefaller väldigt städat, bortsett från muggarna.

Ni skulle se mitt skrivbord. Sedan Olof Kleberg slutade på VK, har jag förstått, är jag den enda som på riktigt allvar försökt axla hans mantel vad ostädade (dvs kreativt gestaltade) arbetsytor angår.

Men mitt skrivbord ser väldigt få, eftersom jag sitter bortjagad långt nere i ett hörn i byggnaden, i slutet av en korridor som nästan inte leder någon annanstans än till mitt annars ganska ytmässigt generösa rum där, får jag väl erkänna, Karl Staaffs porträtt hänger på väggen.

Det finns en fördel med att sitta avlägset och ensligt på tidningen. De är så j-drans elaka där ute på allmänna redaktionen. Oförskämda. Jag tänker inte bemöda mig med att besöka den igen.

’Schack är det nördigaste som finns’, var den kommentar jag tvingades utstå i dag med anledning av mina försök att höja kulturnivån på de politiska bloggarna med hälp av små rapporter från schack-VM.

Fast det kanske stämmer. Trav- och schackintresserad ledarskribent utan körkort som tycker att KG Bergström och Idol är veckan höjdpunkter i televisionen. Nördigt?

Missa förresten inte Malin Rönnbloms krönika på ledarsidan i dagens VK.

I dag på morgonen har jag hållit ett kort föredrag om debatten kring Lars Vilks teckningar, tryckfriheten och toleransen.

Jag talade om hur man måste hålla sig på flera olika nivåer i diskussionen samtidigt: den principiella om tryckfriheten där inga kompromisser kan göras, den publicistiska om huruvida man vill publicera ett material eller inte där det är fullt rimligt att man kan dra slutsatsen att man inte ser någon poäng i att publicera ett material som är grovt, plumpt eller fånigt, den konstnärliga om huruvida ett konstverk är just plumpt, fånigt eller seriöst och den nivå som har med tolerans, mångfald och samlevnad mellan olika grupper och individer i samhället att göra.

Man är väl aldrig nöjd med sin egen insats, men det kom intressanta frågor, även flera mediakritiska frågor, efteråt och blev en kort, bra diskussion.

I dag bjuder förstås alla ledarsidor runt om i landet på analyser av budgeten. Så även vi i denna huvudledare. I går bloggade jag om budgetdebatten.

Sammantaget och lite förenklat är det två perspektiv som står mot varandra.

Å ena sidan: arbetslinjen är värd att satsa på och utanförskapet är möjligt att bryta. Det är avgörande för möjligheterna att i nästa lågkonjunktur undvika den typ av brutala nedskärningar som socialdemokraterna genomförde under Göran Persson. Arbetslinjen och försvaret av en långsiktigt hållbar välfärd är en rättvis politik.

Å andra sidan: utanförskapet är här för att stanna och långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna har ingen chans att komma tillbaka, därför är det fel att satsa hårt på arbetslinjen. Hellre fortsätta politiken från förra mandatperioden och låta de svagaste ta smällen vid nästa lågkonjunktur. Att frångå arbetslinjen och acceptera utanförskapet är en rättvis politik.

Jag raljerar lite, men det är rätt bedrövligt att se hur statisk och socialdemokratisk mycket av nyhetsrapporteringen kring budgeten är, alldeles bortsett från det skrikiga tonfallet. Inte ens den kritik som har mer fog för sig gällande några punkter i budgeten och i tillämpningen av arbetslinjen framförs med några andra argument än att förändring i sig är något konstigt.

Perspektivet är hela tiden stillastående, ingenting kan förändras, ingenting kan växa, ingenting kan förbättras och rättas till, ingen kan hjälpas, ingen kan få en andra chans, utan allt handlar om överhetens fördelning av resurser i ett fruset ögonblick och en fullständig acceptans av det moderna utanförskapet som en given norm.

Det är en märkligt negativ människosyn och en triumf för socialdemokraternas förmåga att sätta dagordningen.