Häromdagen skrev jag en artikel på ledarsidan om socialliberalismen, med anledning av den här texten i Liberal Debatt.

Mattias Svensson har skrivit ett svar på sin blogg: ’Socialliberalism i Västerbottens-Kuriren’.

Någonstans måste man ju börja, ta det första stapplande steget. Det här är ett sådant första stapplande steg.

Så det här inlägget behöver ni inte ta på så stort allvar, det är bara ett test av tekniken med ljudfiler på bloggen.

För förhoppningsvis ska det komma lite radioinslag framöver här, mer levande förstås än så här, intervjuer kanske, om politik eller något annat, eller andra infall av radiokaraktär.

Peter Wolodarski i DN skriver mycket klokt om Tyskland och tyskans ställning i Sverige.

Jag kan bara instämma, vilket nog inte överraskar läsare av denna blogg eller av VK:s ledarsida.

Hear, hear, höll jag nästan på att utropa när jag läste hans artikel, om ni förstår vad jag menar.

Anne Franks berömda kastanj har fått stöd av domstol till en sista chans. På något sätt känns det väldigt bra. Sedan är det ju en annan sak om trädet verkligen på sikt bör bevaras, men som gest och symbol känns det fint att det får en sista chans av just en domstol.

På dagens ledarsida har jag en signerad text med anledning dels av debatten på bloggarna igår mellan Sven-Olov Edvinsson och Lennart Holmlund, och dels med anledning av debatten om Umeås arkitektur:

’Stad i förändring och debatt som behövs

I går utbröt debatt på VK:s politiska bloggar när centerpartiets Sven-Olov Edvinsson anklagade kommunalrådet Lennart Holmlund (s) för att genom personangrepp strypa debatten om Umeås framtid och förvandla samråd och utställningar till formaliteter.

Diskussionsklimatet i Umeå är ett problem som jag ofta påtalat här på ledarsidan. Det vilar ett tungt ansvar på kommunledningen att inte utnyttja sitt eget interna samförstånd, ofta uttryckt genom ganska likalydande utspel från kommunalrådens sida, för att lägga lock på debatt som uppstår när uppgörelser i stadshuset presenteras utåt.

Att det ansvaret påtalas gång på gång är bra. Förhoppningsvis kan kritiken väcka en större ödmjukhet i inför värdet av livaktigt meningsutbyte kring planeringsfrågor.

Däremot behöver inte det betyda att alla blir nöjda i slutändan. Det finns en samförståndets myt inom kommunpolitiken – om vi bara sätter oss ned och talar ut blir vi överens.

Så behöver det inte alls vara. Den attityden kan i värsta fall leda till att ingenting utvecklas och förnyas.

Just frågan om Öns framtid visar på behovet av både vital debatt och tydliga idéer. Att skapa ett nytt bostadsområde på ett sällsynt attraktivt och svårplanerat läge, kräver en genomgripande diskussion och lyhörda beslutsfattare, men också till slut en klar uppfattning om vad man faktiskt vill.

Om inte kritik tas in, felplanering uppmärksammas och relevanta invändningar beaktas går det snett.

Och det finns ett antal frågeställningar kring Ön – transportlösningar, miljöhänsyn, arkitektonisk utformning, kostnader – som måste besvaras innan ett trovärdigt beslut kan fattas.

Det är ett av många skäl till varför kommunledningen bör bejaka, inte misstänkliggöra, kritiker. Samtidigt ligger det i sakens natur att när något utöver det vanliga ska genomföras så uppstår tvivel på en del håll.

Ska det innebära att försiktighetsprincipen – hellre avstå än våga, hellre inte prova alls, än att vara nyfiken på något som bryter mönstret – alltid, i varje läge, måste ha vetorätt?

Jag tycker inte det. Projekt som Staden mellan broarna eller Ön ger unika möjligheter – givetvis med hänsyn tagen till miljö och läge, självklart med omdöme och kompetens – att låta lite nyskapande djärvhet berika Umeås stadsbild.

Olika former av dogmatism kan leda till både förhastade beslut och bakåtsträveri. Det krävs höjda tak lite här och var.’

Bombdådet mot en åklagare i Trollhättan är ett allvarligt angrepp på rättsstaten och demokratin, som aldrig får accepteras.

Samhället får inte vika inför den organiserade brottsligheten. Det får inte saknas vare sig resurser och organisation i den kampen.

Regeringen presenterade som bekant förslag till bättre myndighetssamordning i arbetet mot de kriminella gängen, men som vi skrev i en huvudledare i förra veckan kan mer göras. En majoritet verkar finnas i riksdagen för skapandet av ett svenskt FBI.

I dagens huvudledare tar vi upp kommunernas ekonomi.

Jag rekommenderar en titt på VK:s kultursida i dag där Anders Björkman i en lång, tänkvärd artikel riktar invändningar mot min tidigare blogg om Umeås arkitektoniska framtid.

Jag tycker inte att hans resonemang håller när diskussionen gäller ett projekt som exempelvis Staden mellan broarna.

Anders Björkman företräder en försiktighetsprincip – hellre avstå än våga, hellre inte alls, än att prova något lite mer utmanande, hellre vara rädd för vad som kan gå snett, än att vara nyfiken på vad som kan göras nytt, det som redan finns ska sätta normen, inte det som kan skapa något annorlunda.

Det är en hållning som kan ha sina poänger i många sammanhang och som definitivt borde ha fått råda när den skandalösa rivningsvågen gick genom landet för ett antal decennier sedan.

Men det är också en hållning som i vissa lägen tyvärr bara blir blockerande och dyster.

Och det vore enligt min åsikt ytterst trist om den försiktighetsprincipen, som ju får ta sig uttryck nästan hela tiden och som sannerligen inte är undanträngd i Sverige, utsträcktes även till sådana speciella och centrala områden som Staden mellan broarna eller Ön.
Där ska något nytt under alla omständigheter skapas, där är möjligheterna unika att faktiskt åstadkomma något som för stadsbilden framåt, inte bara bekräftar det befintliga (vilket i fallet Staden mellan broarna inte är särskilt mycket alls).

Att genomförandet sedan måste ske med omsorg om miljö och läge, omdöme och proportioner är givet.

Men inställningen att nybyggnationer är som bäst när ingen lägger märke till dem, är inte finare eller mer kulturvårdande än en gnutta entusiastisk nyfikenhet (eller är det förbjudna ord i sammanhanget?) på vad nästa epok, nästa utvecklingsfas kan föra med sig och skapa för något nytt.

Varför skulle stadsplanering som ska forma miljöer för människors vardagsliv behöva bygga på dogmatisk lågmäldhet i varje läge?
Varför finns det en sådan, välmenande men underskattande, rädsla för vad vanliga medborgare ska kunna hantera i form av nya perspektiv och intryck?

Jag är rädd för att en jantelag bultar någonstans därunder trots allt.

Just ett projekt som Staden mellan broarna lämpar sig bättre för nyfikenhet och nyskapande än för överdriven oro för allt som bryter mönstret och inte ber om ursäkt för sin existens.

Den norrländska skogen rusar fram i vild panik nedanför oss
och horisonten ångar som av hettan från ett storbak –

stigarna som vilat i middagssolen kommer ringlande
uppför berget för att söka skydd
i sina hålor om natten

markens och trädens skuggor växer, sväller ut,
försöker att utmana det större mörker
som långsamt sänker sig
– och plånar de mindre mörkren ut.

Svenska Dagbladet hade i går en intervju med Sveriges Televisions vd Eva Hamilton.

Hon övertygar betydligt mer när hon talar om det framtida innehållet i public service än när hon i den pågående SVT-kampanjens efterföljd misstänkliggör de reklamfinansierade kanalerna.

Vi var inne på detta redan i gårdagens huvudledare.

För missförstå mig inte: även om jag tycker att licensmodellen bör avskaffas och mångfalden och det stora antalet kanaler på tv-marknaden i dag är en befrielse som det enbart finns anledning att välkomna, så är jag samtidigt anhängare av public service som princip mitt i denna mångfald.

När SVT och SR är som bäst, och det händer ju, är det också lätt att argumentera för den ståndpunkten. Public service har en enorm potential.
När SVT och SR är som sämst, och det händer ju, undviker man gärna att ta upp ämnet.

Sveriges Television har haft märkbart svårt att förklara hur man ser på sitt uppdrag de senaste åren. Eva Hamiltons tillträde har inneburit en skärpning och ett uppvaknande i positiv mening.

Därför känns den pågående kampanjen mot andra kanaler så konstig och nervös, ett uttryck för bristande självförtroende i ett läge när självkänslan tycktes vara på väg tillbaka.

Eva Hamilton signalerar nu att Sveriges Television ska bryta något med det hattiga sneglandet mot tittarsiffror och fånigt definierade målgrupper, och istället satsa mer medvetet på kvalitet, tyngd, fördjupning, kultur, kunskap, regionalt tänkande och public service-uppdragets kärna, utan att nödvändigtvis ge upp genrebredden.

Det låter lovande. Med sådana ambitioner finns det ingen anledning för Sveriges Television att slösa tid, prestige, resurser och anseende på kampanjer som mest påminner om monopoltider ingen rimligen kan vilja ha tillbaka.