Yrkeskompetens och berättarglädje i kombination med ett välsorterat antikvariat är förstås svårslagbart, som Sundsvalls Tidnings ledarblogg vittnar om.

Den här måndagen är det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella händelser under rubriken ’Veckan som gick’. Det handlar bland annat om Pridefestivalen och Barack Obamas utlandsturné.

En av de finaste sommardagarna hittills i Umeå går mot sitt slut, det är fortfarande en lätt ljummen vind ute och det gäller att passa på och njuta.

Jag gillar att man faktiskt, från rätt utikikspunkt, kan se ända till Holmsund från Umeå, alltså staden, klara dagar. Fotobloggandet väntar fortfarande på att jag ska ta mig i kragen och lära mig tekniken på nytt efter några missöden, men eftersom jag var flitig med att visa vinterbilder från Umeå för ett halvår sedan har jag laddat upp även med sommarbilder, för att förmedla hela sanningen till eventuella läsare på andra håll i landet. De kommer vad det lider.

Till V75 denna vecka har jag inte hittat några bra drag. Jag var inne på Duplex i sista avdelningen, men han verkar få ganska många streck på sig och rensar kanske inte särskilt mycket. Can Trust i andra avdelningen kan vara en storskräll.

Och för dem som fruktar en parallell mellan Borg 1981 och Federer 2008 var det här ett oroande tecken.

Min lördagskrönika denna vecka är en liten betraktelse kring partilandskap i allmänhet och det tyska partilandskapet i synnerhet. Som vanligt känns det som om bara en tredjedel fick plats, men förhoppningsvis kommer kärnan i resonemanget fram:

’Spännande i det tyska partilandskapet

Partilandskapen i demokratier är lika levande som naturlandskap. Där finns jordbävningarna och stormarna, landhöjningarna och erosionerna, temperaturskiftningarna och växtligheten som förändras, marker som växer igen eller odlas upp. Sett över tid och i det stora perspektivet befinner sig partilandskapen i ständig rörelse. Stillbild råder aldrig.
Partier uppstår och går under. Koalitioner formas och brister; ideologiska traditioner snuddar vid varandra, smälter samman, för att sedan åter skiljas åt.
På ett sekel kan allt förändras, genom dramatiska händelser eller ytterst långsamma, gradvisa processer. Under ett decennium hinner mycket inträffa som rubbar gamla förutsättningar och tvingar fram nya ställningstaganden.

En historisk tillbakablick på svensk inrikespolitik de senaste 130 åren är en resa genom ett landskap som aldrig upplevt några dramatiska uppbrott, men som heller aldrig riktigt kommit till ro, och ibland haft blåsiga höstar och rejäla åskväder.
Vill man studera fenomenet med partilandskap i förändring i dag utgör Tyskland det kanske allra bästa exemplet.
För i tysk inrikespolitik råder just en fascinerande svårbedömd, i viktiga avseenden frigörande och i ett par avseenden oroande, situation av oklarhet.

Sedan det nya vänsterpartiet Die Linke, under ledning av bland andra utpräglade och skrikiga populisten Oskar Lafontaine – tidigare socialdemokratisk partiledare och finansminister, nu socialdemokraternas fiende nummer ett – etablerat sig permanent även i de västra delstaterna har ett utpräglat fempartilandskap uppstått.
Och inget av de fem partierna – kristdemokratiska CDU/CSU, socialdemokratiska SPD, liberala FDP, de gröna och vänsterpartiet Die Linke – har i den nya situationen någon entydig strategi eller trygg självbild när det gäller för vad de vill stå och med vilka de vill samarbeta.

Inför nästa förbundsdagsval går det att med åtminstone hyfsad realism spekulera kring hela sju olika regeringskoalitioner bestående av två eller tre partier. De flesta kombinationer är tänkbara. Ingen av dem kan uteslutas och alla har sina framträdande förespråkare. Det utlöser både kreativitet och oro inom partier, stimulerar både förnyelse och konservatism.
Den stora regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och SPD är tröttkörd. SPD är i djupaste kris och CDU/CSU är inne i en långsam moderniseringsprocess som skapar knorr inom mer socialkonservativa och nyliberala delar av partiet.
Positioneringarna inför nästa val pågår för fullt, internt och externt. Beredskapen är låg hos båda att göra några större eftergifter i viktiga reformfrågor.
De försöker istället på var sitt håll bereda vägen för andra koalitioner. Båda är framför allt lockade av att samarbeta med FDP och de gröna, för att se till att vänsterpartiets inflytande minimeras.
Mycket avgörs också i slutänden av hur SPD väljer att förhålla sig till just vänsterpartiet. Det finns en vänsterfalang inom SPD som på sikt, åtminstone inför 2013, gärna skulle vilja bilda koalition med Die Linke för att säkra något slags strukturell vänstermajoritet.
Men den officiella partilinjen är fortfarande att allt samarbete på förbundsdagsnivå är helt uteslutet, både på grund av vänsterpartiets utrikespolitik och punktvis bristande demokratiska trovärdighet och på grund av partiets ekonomiska verklighetsflykt med mångmiljardlöften utan täckning.

Det mest tilltalande scenariot vore att de två övervägande liberala partierna FDP och de gröna upprättade ett bättre samtalsklimat mellan varandra och tillsammans bildade ett vågmästarblock med inflytande över kommande regeringsbildningar. FDP och de gröna, som båda har svårt att komma tillrätta med oppositionsrollen, skulle i ett sådant läge ömsesidigt stimulera det bästa hos varandra, tvinga kristdemokraterna att utvecklas i liberal riktning, förmå socialdemokraterna att undvika ett återfall i traditionalistisk återställarretorik och hålla vänsterpartiet utanför allt regeringsinflytande.
Ett sådant samarbete kring en grön liberalism med förankring i den politiska mitten och oberoende från kompromisser med kantpartier, skulle också bli något för de svenska partierna att snegla mot om partilandskapet i Sverige plötsligt sågo annorlunda ut efter nästa val.’

(Liten bonus i form av inledningen till min lördagslista, ett av de få inslag som normalt inte läggs ut på nätet, själva listan återfinns dock inte nedan):

Vänta nu, vad stod det att läsa i VK häromveckan?
Tågen som köps in för Botniabanan ska ha en maxfart på 200 km/h, långt lägre än banans kapacitet.
Orsaken: klimatet sätter stopp för tåg med högre hastighet. Okej, argumenten accepteras. 200 km/h är inte illa heller och tid är inte allt i livet.
Men ändå, här har vi skrutit för bekanta söderöver om den norrländska racertågbana som byggs i den högteknologiska framtids- och kulturregionen. Resten av Europa kommer att vallfärda hit, har vi kaxat oss. Det kommer inte ens att löna sig att skaffa fönsterplatser, har vi sagt, för tågen kommer att susa fram längs kusten i sådana svindlande hastigheter att förbisvischande linjer av blått, grönt, grått och vitt är allt som kommer att synas. Och nu, knappt 200 km/h. Som vanliga tåg, där fönsterplats lönar sig.

I en ledare på dagens sida kommenterar vi Pridefestivalen som inleddes igår.

Barack Obamas Berlinbesök liknas vid en rockkonsert av flera kommentatorer, uppmärksamheten och upphetsningen skulle inte kunna vara större om det hade handlat om ett riktigt presidentbesök.

Jag gillar Berlin, Obama, eggande retorik och politikens teatrala dimensioner, så gissa om jag gärna återkommer till ämnet. Jag noterar bland annat nöjt att han valde att citera Berlins legendariske, men tyvärr lite bortglömde, borgmästare (1948-1953) Ernst Reuter.

Det finns en stolt tradition av amerikanska presidenttal i Berlin, med Kennedy och Reagan som de två mest berömda. Obama är inte president, men skulle han vinna höstens val lär talet i går i Berlin placeras in i den traditionen.

Men framför allt: lite dolda bakom uppståndelsen kring Obamas popularitet i Europa – den uppenbara längtan efter ett nytt amerikanskt ledarskap – finns en del politiska realiteter både när det gäller förhållandet mellan USA och EU och när det gäller vilken betydelse Obamas utlandsturné har för valkampanjen i USA och för ett eventuellt framtida presidentskap, som förtjänar mer uppmärksamhet.

Gregor Peter Schmitz är inne på flera av dem i den här kommentaren för Der Spiegel International.

Det finns böcker som man aldrig tar sig igenom, hur ofta man än lägger fram dem på skrivbordet eller nattduksbordet, hur länge man än släpar med dem i ryggsäcken, hur många gånger man är förutsätter sig att åtminstone ta sig igenom halva. Jag har haft många sådana verk, som skavt samvetet.

Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" var länge en sådan för mig, en bit in i andra delen tog det stopp. Till slut gav jag upp.

Jag minns även en mastig biografi över David Lloyd George som jag gladde mig så över när jag hittade den på ett antikvariat och som jag längtade efter att få tid att läsa. Men det blev aldrig av, mest bara ett löst bläddrande. Den står fortfarande i bokhyllan och väntar. Kanske kommer jag trots allt att läsa den någon gång.

Och så finns det böcker som man fängslas av gång på gång, om de så bara råkar falla ned från bokhyllan och man läser något ord på den sida som fallit upp. Det kan inte hjälpas, man bara måste fortsätta läsa en liten bit till, och snart glömmer man tid och rum.

Häromdagen rotade jag i någon bokhylla och råkade slå upp Herbert Tingstens memoarer – det var den tredje delen, om hans första år på DN – och nu är jag i full färd med att läsa igenom alla fyra delarna på nytt, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Och det är lika inspirerande nu som första gången jag läste dem.

"Det största memoarverk som skrivits på svenska", lär Vilhelm Moberg ha kallat Tingstens memoarer. Det är lätt att instämma. Han är värd nya generationer läsare.

Även om jag i dag mest minns hur kapitlen om äcklet över det samhälleliga spelet och dödsångesten utlöste en igenkännandets befrielse och tröst hos mig för tolv-tretton år sedan, mer än att jag kända samma starka identifikation med tvivlet i dag, och även om det myckna talet om författarens åskrädsla slår inte an lika mycket nu som då, så är det fascinerande att läsa och komma ihåg.

Jag tror att det gjorde mycket för Tingstens eftermäle, att han – den stridbare polemikern – i sina memoarer lade av sig rustning och gav en djupt personlig bikt, senare utvecklade även i de så kallade tankeböckerna.

Men Tingsten känns även, utöver att hantera bekännelse- och självanalys-genren till mästerskap, bjuda på en hejdundrande mängd småporträtt av kända personer han stött på och ge en saftig bild av flera av 1900-talets viktiga tidsskeden, politiskt märkligt högaktuell.

Atombombskampanjen var förstås det stora misstaget, men resten: det glödande försvaret av demokratin, kampanjerna, mycket tidigt, bland de första, mot apartheidsystemet i Sydafrika, mot McCarthy-förhören och förtrycket av svarta i USA, mot vämjeliga eftergifter åt kommunismen, den kritiska granskningen av FN, förankringen i en upplysningstradition och kulturradikalism som vägledde honom i en rad idédebatter om kungahuset och kyrkan – det var lysande insatser i svensk opinionsbildning.
Även som statsvetare skrev han betydande verk om de totalitära lärorna, om demokratins villkor, men även exempelvis en synnerligen gedigen – i dag knappast läst, men fortfarande hållbar – genomgång av socialdemokratins idéutveckling (något som bidrog till att han lämnade socialdemokraterna för liberalismen).

Men under den gångna veckan när jag debatterat om socialliberalism med kritiker från både vänster och höger, har det på nytt varit fascinerande att läsa om Tingstens blandning av kompromisslös antikommunism, glasklar antisocialism och tydlig socialliberalism. Även om han inte använder just det begreppet talar han återkommande om sin radikalism i de sociala frågorna, och den sista striden på DN handlade ju också om att socialdemokraterna och folkpartiet borde göra upp i pensionsfrågan.

Läser man vad som står om Tingsten på exempelvis Wikipedia är den socialliberala dimensionen hos Tingsten förtigen. Det står att han i ett skede inspirerades av Friedrich von Hayeks "Vägen till träldom", något som han nämner kort i sina memoarer, men där han också kort konstaterar att han överskattat den boken.
Senare skriver han om ett möte med Mont Pelerin-sällskapet i Schweiz, grundat av bland annat just Friedrich von Hayek: "De flesta företrädde en gammalliberalism, som var mig helt främmande; progressiv inkomstskatt och från svensk synpunkt naturliga socialpolitiska reformer betraktades som äventyrliga avsteg från en sant liberal ordning. I en debatt yttrade jag, att "om detta är liberalism, är jag nog fortfarande socialist" och jag deltog aldrig vidare i sällskapets sammanträden."

Och vid en senare resa i USA sent sextiotal, avfärdar han i nedgörande ordalag en politiker på uppåtgående som "är okunnig om politik och förkunnat tomma bombasmer" – det var Ronald Reagan.

Man ska inte åkalla svunna tiders debattörer alltför lättvindigt i dagens debatter, men Tingsten ¬skulle kunna vara en inspirationskälla för de socialliberaler som vill blicka tillbaka lite och se hur Tingsten redan då gjorde upp med en del av dem attityder som nu driver debattörer att avfärda socialliberalismen som utan frihetspatos eller substans. Att Tingsten skulle ha saknat frihetspatos och substans lär ingen vilja påstå.

Vår huvudledare i dag handlar om EU:s beslut att stoppa utbetalningar av EU-stöd till Bulgarien på grund av korruption.

Och i en underledare kommenterar vi den nyantagna lagen om asylsökande i Italien.

Först en rejäl reservation, precis som när jag skrev om det här senast i form av en lördagskrönika: begreppet borgerlig förekommer även i VK:s ledartexter regelbundet.
Det är nästan omöjligt att undvika etablerat språkbruk på den punkten med så många texter. Och jag försöker inte redigera bort det. Man får välja sina strider.

Men i mina egna förekommer begreppet nästan aldrig, av ett enkelt skäl: Jag har aldrig hört en vettig definition av vad borgerlig skulle betyda. För mig är det en gåta att en så tom beteckning överlever i det politiska språkbruket, och att den används lika glatt av både dem som själva kallar sig så och dem som kallar andra så.

Själv har jag aldrig betecknat mig borgerlig eller känt någon tillhörighet till begreppet, eftersom det inte betyder något, och i den mån det betyder något konkret är det ganska suspekt. Kallar någon VK:s ledarsida för borgerlig protesterar jag gärna och kräver en övertygande definition av begreppet, vilket jag aldrig fått.

Ordet borgerlig som politisk etikett söker omfamna ett antal idétraditioner med bitvis starkt åtskilda traditioner och innehåll, det har en bismak och livsstil och klass och det är en symbol för ett blocktänkande som inte bör sammanblandas med politiskt innehåll och ideologisk substans. Som jag var inne på i den här krönikan ger begreppet inte heller någon vägledning om man försöker förstå den partipolitiska historien i Sverige de senaste 130 åren.

Och det är lustigt att se hur dem som nu krampaktigt och enögt söker skriva ned socialliberalismen – vars övergripande betydelse (och utanför den renläriga dogmatismens domäner har ideologiska beteckningar aldrig något annat än en övergripande betydelse), linjer och traditioner inte är särskilt svåra att urskilja vid en historisk tillbakablick – själva ofta bekymmerslöst använder det tankeröriga och innehållslösa begreppet borgerlig, om sig själva eller andra.

När man läser konservativa debattinlägg som detta där det normstyrt talas om nyborgerliga livsstilar kring äktenskap, familj och bröllops-, hemmafixar och trädgårdsboomar, med värdekonservatismen som speciellt utmärkande för en borgerlig politisk linje, snurrar kompassen runt, runt men utan att stanna i närheten av vad jag associerar till en liberal tradition.

Begreppet borgerlig som ideologisk beteckning är i grunden oanvändbart.