Balticgruppen tycka ha ’hit it out of the park’ med sitt evenemangsarenaförslag för Hamrinsberget. Nästan uteslutande positiva reaktioner har registrerats hittills; utblandade, dock, med oro för att det här ska bli det sista spännande förslaget som läggs fram i Umeå om inget skulle hända, inget konkret komma ut av det, den här gången heller. Så tycks snacket gå hos dem som bott längre i Umeå än jag.

Men snackisarna avlöser varandra den här veckan. Nu har evenemangsarenan fått hård konkurrens av parkeringsgarageplanerna och björkarna på Rådhusesplanaden.

Utspelet från den moderata arbetsgruppen mot segregation och utanförskap i går är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag framför allt invänder mot enkelspårigheten och det inskränkta perspektivet, fokuseringen på det perifera och den ensidiga skuldbeläggningen, och det märkliga tonfallet, i arbetsgruppens förslag.

Även om inte allt var fel i vad de skrev på DN-debatt så finns, som många påpekade under gårdagen, ett markant ’vi och dom’-perspektiv i förslagen – vilket moderaterna inte är ensamma om bland riksdagspartierna. Det finns anledning, om man lägger till ytterligare andra inslag i den svenska asyl- och flyktingpolitiska debatten – försörjningskrav för anhöriginvandring, en oengagerad syn på papperslösa och en asylhantering som regelbundet får inhumana kortslutningar i upprörande enskilda fall, för att ta några exempel – att se med viss oro på valrörelsen 2010 när det gäller integrationsfrågan. Om det skriver jag på ledarsidan, här i en något längre version än den som fick plats i papperstidningen:

——————————-
’Negativ valrörelse hotar i integrationsfrågan

Den svenska integrationsdebatten har inte spårat ur, men den kränger betänkligt i kurvorna inför riksdagsvalet 2010. Socialdemokraterna och moderaterna brukar kränga värst och inte sällan tillsammans, i konflikt med resten av riksdagen. Men många bidrar. Och det fortsätter. Gårdagens utspel av en moderat arbetsgrupp mot utanförskap och segregation lämnar en i bästa fall tvetydig, i sämsta fall sjaskig stämning efter sig.

Moderaterna listar en rad förslag, där det blandas friskt: Asylsökande som bosätter sig i flyktingtäta kommuner ska straffas med indragen ersättning, en variant på socialdemokraternas kommunarrest. Ett värderingskontrakt ska upprättas och ett språkkrav införas för medborgarskap. Medborgarskap som getts på felaktiga grunder ska kunna återkallas. Ansträngningarna att få ut dem som fått sina asylansökningar avslagna ska öka.

Sedan letar och hittar arbetsgruppen olika sätt att betona att invandrare ska acceptera svenska ideal för att vara välkomna.
En del av moderaternas utspel är i sak invändningsfria, exempelvis en sådan självklarhet som att svensk lag gäller utan ursäkter (som i frågan om hedersförtryck), vilket dock i det här sammanhanget blir ett konstigt banalt påpekande i oklart syfte. Och så fort det övergår i flummigt tal om svenska värderingar utanför lagstiftningen blir det helt poänglöst. Kontraktsidén och språkkravet slirar i symbolpolitikens sämre utkanter. Och ekonomiska kommunarrester vore både osympatiskt och ett integrationspolitiskt misstag.

Framför allt är kraven och förslagen är anmärkningsvärt enkelspåriga. Som utspel från en "arbetsgrupp mot utanförskap och segregation" känns det synnerligen fattigt. Ingenting om diskriminering och andra utestängande mekanismer på olika områden i samhället, exempelvis arbetsmarknaden. Ingenting om enskildas rättigheter som balans till misstänkliggörandena av invandrare som kollektiv. Inget försök att sätta saker i perspektiv. Att den svenska integrationspolitiken skapat allvarliga missförhållanden är en viktig kritik. Men moderaterna identifierar problem, för att sedan fastna i det perifera.

Det märkliga tonfallet gör att en skugga faller även över de mer konstruktiva inslagen – vad vill moderaterna egentligen få sagt, till vilka riktar man sig? Det som skapar misstankar om dolda avsikter bakom utspelet är sättet på vilket man slår in vissa öppna, och några inbillade, dörrar med insinuationens fulla kraft, samtidigt som andra låsta och igenbommade dörrar lämnas orörda som existerade de knappt. Nästan allt i utspelet kretsar kring föreställningen att bristfällig integration är att förstå uteslutande som ett beteende-, kultur- och värderingsproblem hos invandrare. Så tar man inte en debatt med Sd, så retirerar man från den.

Här pågår ett dubbelspel inom både alliansen och socialdemokratin. Tjusiga deklarationer broderas med kodord, signaler och antydningar av helt annat slag.
Om tendensen förstärks till 2010 väntar en negativ och hycklande valrörelse på det här området, istället för den kvalificerade, breda och djupgående integrationsdebatt Sverige behöver.’

Abraham Lincoln i topp före George Washington, Franklin D. Roosevelt, Theodore Roosevelt och Harry Truman när ett stort gäng historiker på nytt rankar de amerikanska presidenterna genom tiderna.

Själv leker jag sedan länge med tanken på att göra en topphundra-lista över svenska politiker genom tiderna, men inser att det inte är praktiskt genomförbart och blev dessutom när jag nämnde idén dissad av en kollega på tidningen som tyckte att det ’blir för mycket’ och menade att det räcker med topptio-listor.

Kulturkrock, är väl det ord som faller mig in för den konversationen.

En del medhåll, men också en halv eller en fjärdedels replik från en nybliven piratpartist mot en bestämd passage i min lördagskrönika om den personliga integriteten.

Regionfrågan och Maud Olofssons uttalande i dagens VK är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag ger både regionmotståndare som Anders Ågren (m) och Edward Riedl (m) och regionförespråkare som Olle Edblom (c) rätt på olika punkter, men inte någon sida rätt på alla, och där jag resonerar kring vad de olika lägren kan ta fasta på i Maud Olofssons kommentarer:

————————————

’Här är karusellen som ska gå till kvällen…

…och regionfrågan tar en runda till. Maud Olofssons uttalanden om regionfrågan i dagens VK är intressanta ur flera aspekter.
Å ena sidan säger hon klart ut att moderaterna accepterat regionaliseringen av Sverige, att nya regioner kommer att bildas inom några år och regeringens uppgörelse därför är ett genombrott.
Näringsministern verkar alltså veta något som exempelvis de lokala moderaterna i Umeå, Anders Ågren och Edward Riedl – som vill lägga ned Norrstyrelsen, avbryta dess arbete och göra regionfrågan avhängig nästa valresultat – inte fått nys om.
Eller, vilket är troligare, så räknar Ågren och Riedl kallt med att det moderata klartecknet för nya regioner som Maud Olofsson refererar till ändå inte är sista ordet i frågan, att nästa val kan ändra givna besked även på högsta regeringsnivå och att det därför är fritt fram för regionala moderata företrädare att försvåra och komplicera en regionbildning så gott det går medan tid finnes.

Å andra sidan säger Maud Olofsson att hela Norrland måste samlas i en storregion för att möjligheterna till ett centralt klartecken ska öka – alltså underförstått att de nu inlämnade ansökningarna, där Norrland splittras i två regioner, inte duger, vilket antyder att man inte ska vänta sig för mycket av Kammarkollegiets prövning när det gäller klara besked och startskott.

Det är intressant, å ena sidan, att vice statsministern är så frispråkig med detaljerade råd i en fråga där grundtanken är att regionerna själva anförtros att ta initiativ och hitta lösningar. Å andra sidan är det nog inte dumt för regionförespråkarna i Norrland att lyssna ordentligt till vad Maud Olofsson, som regeringsföreträdare, faktiskt säger: det liggande förslaget är för dåligt, lever inte upp till grundkraven i storregiontanken och innebär inte den kraftsamling som Norrland skulle behöva när en stor organisatorisk förändring ska genomföras.

Så vilka slutsatser ska man dra av Olofssons uttalande? Regionmotståndarna, framför allt inom moderaterna, kan gotta sig åt att de föreslagna indelningarna i Norrland får underkänt. Regionförespråkarna kan lyfta fram att regionaliseringen som princip anses fastlagd. 1-1, alltså.

Moderaternas krav på att Norrstyrelsen ska läggas ned avvisas helt av Maud Olofsson, och det känns ganska självklart. Att avbryta det arbetet nu skulle vara snubblande nära att dödförklara regionfrågan, och det kan knappast anses rationellt så länge processen ändå pågår.
Men moderaternas önskemål att regionerna ska bli valfråga 2010, att de norrländska väljarna då ska få en chans att väga in regionfrågan i sina röster, har däremot, som läget ser ut, mycket gott fog för sig. Då är frågan vidöppen igen.

Regionförespråkarna gör därför klokt att lyssna till Maud Olofssons kritik av liggande förslag. Med bara halvmesyrer som alternativ stärks deras argument som helt vill sänka regionerna. Då hotar status quo. Det kan bli den sämsta utgången av alla.’

Vår huvudledare i dag – Rustade för nödläge – handlar om läget på arbetsmarknaden, och slutar med raderna:

’Trots de mörka utsikterna är det inte helt stopp på arbetsmarknaden. Den omorganiserade arbetsförmedlingen jobbar inte utan resultat. Arbetssökande får nya jobb. De nyanmälda platserna blir dock färre efter hand.
Fortsättningsvis finns efterfrågan på arbetskraft. Av stor betydelse är också att flertalet av de som blir utan arbete är beredda på snabb omställning. De har kompetens och erfarenhet och ser inga hinder i att lära sig nya arbetsuppgifter.
Under arbetslöshetskrisen på 1990-talet var förutsättningarna i många avseenden annorlunda. Då drabbades många äldre arbetstagare i offentlig sektor. För att de skulle ha en chans att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden krävdes omständliga insatser med omskolning och vidareutbildning. Det var en både tidskrävande och betungande omställning. Arbetslösheten bet sig fast på nivåer över dagens.
De långtidsarbetslösa är för närvarande några tusen fler än för ett år sedan. Skillnaden är således ännu inte stor. Utslagningen har i det avseendet hittills gått att avvärja.
Statens finanser är starka. Så var det inte kring 1990. Företagen har gjort stora vinster och hushållen har haft god inkomstökning. Krisberedskapen i samhällsekonomin har stärkts avsevärt.

Problemet är främst det finansiella systemets kollaps. Det är framför allt där det är nödläge. Först när de finansiella marknaderna börjar fungera igen kommer vändningen i konjunkturen och de nya jobben. Hittills har regeringen haft klart för sig hur krispolitiken skall skötas med stramt grepp om statsfinanserna. Bara med ansvarsfull hushållning finns det något att ta av när krisen blir som allra värst.’

Det borde inte vara svårare än så.

Nicklas Sandström påminner om den här kreativa vänsterpartisten som vecklar in sig i ett resonemang om inte en evighetsmaskin vore ett prima sätt att lösa aktuella problem på.

Jag skrattar inte åt honom, utan ler i lekmannasympati för en god tanke…hade inte rubriken på videon avslöjat vad det handlat om skulle jag säkert också ha tänkt inledningsvis: ’låter klokt, låter vettigt, varför testar ingen det?’.
Visst är det en påminnelse om varför politiken inte ska peta i och styra forskningen.

Men jag hajade till när jag läste förra veckans nummer av Fokus, den stora artikeln om kärnkraften. För där säger Björn Karlsson, professor i energisystem vid Linköpings universitet, på ett ställe:

’- Vi vill ta fram reaktorer som är effektivare än i dag, och som dessutom kan förbränna sitt eget avfall. Målet är att helt bli kvitt avfallsproblemet, säger han.

De projekterade snabbreaktorerna ska också kunna bli effektivare. Dagens lättvattenreaktorer använder bara cirka en procent av den teoretiska mängden energi i uranet, medan de nya förväntas nå upp till 60-80 procent. Det finns redan testanläggningar av breeder-reaktorer i Ryssland och Frankrike som producerar mer plutonium än de konsumerar.

– Det blir nästan som en evighetsmaskin, en gammal dröm som i så fall förverkligas, säger Björn Karlsson.’

Kanske var Peter Pederssen inte så tokigt ute ändå, eller är det kärnkraftsdrömmen som börjat lätta lite från marken?

Balticgruppens senaste förslag och badhusfrågan är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Balticgruppen slevar upp både huvudrätt och grädde

Ständigt denna badhusfråga. Låt en fjäril fladdra i närheten av en perifer detalj av Umeås planeringspolitik och det tar inte lång stund innan badhusfrågan skramlar till med ett förfärligt oväsen.
Jag kan inte överblicka frågans hela historia, men redan när jag flyttade till Umeå för drygt två och ett halvt år sedan räknades den till planeringspolitikens långkörare; ett kaos av envisa intressegrupper, motstridiga politiska viljor och sargade visioner.

Mitt intryck är att badhusfrågan av rätt många umebor, i dag, mer ses som ett irriterande planeringsproblem än som en lockande simvision. Engagemanget utanför simentusiasternas skara för ett nytt badhus och femtiometersbana verkar begränsat, likgiltigt placering, samtidigt som acceptansen av en sådan satsning fortfarande är bred, under förutsättning att frågan får en snar lösning.

Någon entusiasm inför den tänkta Nanna-placeringen av det nya badhuset finns inte heller. Reaktionerna sträcker sig från gruppledarmajoriteten som säger att så måste det nu bli, fast utan glöd, över dem som inte bryr sig nämnvärt om läget men gärna ser att denna propp i planeringspolitiken försvinner, till dem som menar att ett Nanna-bad vore alla felbesluts moder.
Av dessa grupperingar tror jag att den mellersta är klart störst. Dem är nog flest som inte ser några egentliga fördelar med ett badhuskomplex på den tänkta tomten, men framför allt skulle vilja se planeringspolitiken befriad från badlåsningarna och därför tänker: hellre Nanna-beslut nu än långbänk fem år till, men kan en bättre lösning finnas snabbt, så gärna det.

I det läget dyker alltså Balticgruppen upp med en frisk, logisk och omedelbart lovordad idé som kombinerar evenemangsarena (huvudrätten) och badlösning (grädden) på Hamrinsberget, med badet som ett möjligt men inte nödvändigt inslag.
Nu kan en maffig arkitektskiss och ett vagt antagande om stålar i massor skapa ett falskt intryck av att saken är biff. Balticgruppens förslag rymmer förstås egna oklarheter – praktiskt och finansiellt – som måste granskas i ordnad process. Men skissen är onekligen eggande och får flera krångliga pusselbitar att falla på plats. När det gäller badet är, som VK skrev på nyhetsplats i lördags, all politisk prestige investerad i Nanna. Men skulle den processen inte i närtid leda till acceptabla lösningar kanske Balticgruppens förslag har potential att ena även badhusviljor?
Oavsett vilket är det mer spännande att bo i en stad där djärva idéer utmanar den gråa, fantasilösa liknöjdheten och överklagningar utmanar mäktiga, arga intressen – än en stad utan båda.

För övrigt, hur stort anser en del att Umeå är? Kajen inte centralt nog för ett bibliotek? Hamrinsberget inte centralt nog för en evenemangsarena?
Jag begriper ingenting.’

Konjunkturläget och den senaste räntesänkningen är ämnet får vår huvudledare i dag på ledarsidan där i övrigt Karin Rebas kommenterar kulturutredningen i en krönika.

Huvudledaren:

’Allt är inte nattsvart
Låga räntor, fallande oljepris och billiga värdepapper är som dukat läge för återhämtning i ekonomin.

Riksbanken motiverade i förra veckan sänkningen av reporäntan med att konjunkturutvecklingen i vår omvärld försämras snabbare och att återhämtningen ser ut att dröja längre än man tidigare trott. Sänkningen av räntan syftar till att dämpa fallet i produktion och sysselsättning.
Det branta konjunkturfallet påverkar också förväntningarna på prisutvecklingen. För ett halvår sedan försökte riksbanken ännu sänka inflationen på ett par års sikt genom att höja styrräntan. Nu ligger man i stället under inflationsmålet och skulle behöva få ekonomin i någorlunda normala banor igen så att man får upp inflationstakten till ett par procent.
Oförändrade priser är inget bra mål för penningpolitiken. Två procents inflation är inte heller nödvändigtvis det optimala. Men det är ett rimligt riktvärde, eller ögonmått, i en växande ekonomi med visst utrymme för sådant som löneökningar och prishöjningar på förbättrade produkter.

De allvarliga störningarna på de finansiella globala marknaderna, med början på bolånemarknaden i USA, utlöste konjunkturnedgången. För att återhämtningen skall komma i gång krävs framför allt att det finansiella systemet börjar fungera igen. Men bankerna har svårt med sin finansiering, vilket sätter stopp för utlåningen till företagens investeringar och satsningar.

En vändning till det bättre på den amerikanska marknaden är också av nöden för en uppgång i den globala ekonomin. Men läget i USA är dystert. Riksbanken konstaterar i den penningpolitiska rapport som publicerades förra veckan att de flesta indikatorerna över den amerikanska ekonomin pekar nedåt.
Men allt är inte nattsvart, framhåller riksbanken. Utgångsläget är trots allt gynnsamt jämfört med tidigare recessioner. Främsta anledningen till det är företagssektorns stora vinster. Som andel av bruttonationalprodukten är de fortfarande höga i ett historiskt perspektiv. Av stor betydelse är att ekonomin nu stimuleras av rekordlåg ränta.

Med en rad stabilitetsstärkande åtgärder för det finansiella systemet har regeringen försökt få de svenska kreditinstituten att öka utlåningen igen. Men det går trögt, trots statliga garantier och möjligheter till kapitaltillskott. Storbankerna avser att genom nyemissioner själva utöka kapitalbasen. De gör bedömningen att det finns pengar att hämta.
De stora vinstutdelningarna i svenska företag måste förr eller senare omsättas i nya placeringar. Många bolag har också samlat ihop mycket kapital under högkonjunkturen. Kritiken de senaste åren i ägarkretsar har snarare gällt för snålt tilltagna utdelningar än för stora.
En period av mättade marknader och finansiell kollaps kommer att följas av ny uppgång. Bättre dukat läge än ett med låga räntor, fallande oljepris och billiga värdepapper uppstår sällan.’