Peter Wolodarski, blivande politisk redaktör på Dagens Nyheter, ger dagstidningar och journalister med vacklande självbild lite råg i ryggen, men också skäl till sömnlöshet, med den här klockrena artikeln.

(Uppdaterad) Saab och strukturomvandlingar är ämnet för min lördagskrönika den här veckan där jag kritiserar både dem som verkar närmast skadeglada över Saabs problem och dem som vill att staten ska gå in och riskerar mångmiljarbelopp av skattemedel för att hålla bolaget under armarna.

(Inte heller i fallet Sekab finns för övrigt anledning till skadeglädje, men det är ett övertydligt exempel på varför kommuner inte ska ge sig in i affärsspekulationer av det slaget överhuvudtaget, och inte fortsätta att engagera sig i dem.)

————————————-
Lördagskrönikan:

’Skadeglädje och nostalgi i skadlig klinch

Skadeglädjen har som vanligt inte fattat ett dyft. Den har funnits där, som en underström, som en illa dold attityd mellan raderna, i ett antal av kommentarerna kring Saabs dystra öde.
Det har omväxlande handlat om sågningar – som alltid med facit i hand, som ofta utan någon större empati för de inblandade – av Saab som industriikon, Saab som bilmärke, Saab som affärsstrategi och fordonsindustrin som bransch.

Kanske har jag ett överkänsligt landsbygdsöra, men en viss nonchalant, likgiltig, rentav uppsluppen attityd inför förlusten av arbetsplatser, underleverantörer inräknade, som normalt förknippas med traditionella industriorter på landsbygden, tycker jag också har kunnat anas.
I en del nästan triumfatoriska analyser av en (visserligen orubbligt olönsam) industrisymbols långsamma fall har det funnits element av tillfredställelse över att en strukturomvandling drabbar just den typen av arbetsplatser.
Småler inte någonstans en inskränkt Storstads-Jante där i bakgrunden, över de högsvansföriga fackens problem och fordonsbossarnas reducering till hjälplöshet?
Det är inte roligt att skåda.

Nostalgin, med hemvist i en lyxvilla långt till vänster på den politiska skalan, har, som så ofta, inte heller lärt ett jota; inte ens nu, efter allt som hänt. Det storindustripatriarkala bakåtblickandet är fortfarande en skadlig maktfaktor i svensk politik, samhällsdebatt och mediabevakning.
Och det tar sig otaliga uttryck, saboterar många möjliga framsteg, slår vakt om många orättvisor och upprätthåller många missförhållanden, utan att ha kurage nog att stå för sina prioriteringar.
För hur tufft det än är för enskilda orter och de, ibland hela familjer, vilkas ekonomiska utkomster helt kretsar kring en traditionsrik verksamhet, finns det ingen väg undan ett antal bistra men nödvändiga sanningar om bakgrunden till och vägen ut ur den här djupa krisen. Om den långsiktiga prioriteringen gäller sysselsättning, tillväxt och välfärd för framtiden, då gör vi klokt att dra så snabba slutsatser som möjligt, utan mytbildning.

En av de sanningarna är att det vore vansinnigt av svenska staten att ge efter för General Motors utpressningsförsök och sätta mångmiljardbelopp på spel för att hålla Saab under armarna. En annan är att så viktiga som rubrikerna i medierna ger sken av är inte företag av Saabs karaktär längre. Regeringen har agerat korrekt och principfast i den uppkomna situationen – med de allvarliga miner som situationen kräver, men också med ärliga besked.

Visst kommer den traditionella, etablerade basindustrin att under många decennier fortsätta spela en viktig, en avgörande, roll för svensk ekonomi och välfärd. Men det är inte där som de nya jobben kommer att skapas. Det är inte där som nästa tillväxtsprång kommer att tas. Det är inte på den som Sveriges framtida konkurrenskraft kommer att bygga. Det är inte den som kommer att rädda hotade kommuner på landsbygden och få dem att lyfta. Det är inte den som borde stå i centrum för politiker, opinionsbildare och medier.
Strukturomvandlingar är inget att le och fröjdas åt, men de är oundvikliga, rätt hanterade växer ur dem framtidens jobb och vi måste tala öppet om dem, dra slutsatser av dem, förbereda oss för dem.

Den traditionella storindustrin har varit politikens och mediernas gullebarn under många decennier. Tänk om bara en bråkdel av de mödor och rubriker som stått givakt inför storindustriernas – ägarnas och fackförbundens – krav istället ägnats åt småföretagandets verklighet, villkor, problem och jävligheter, åt den stela, oflexibla arbetsmarknadens realiteter för unga och invandrare, åt förutsättningarna för entreprenörskap inom nya branscher, i synnerhet på områden som traditionellt varit kvinnodominerade.
Då hade många kommuner i Sverige stått bättre rustade.

Nu är det tungt och oroligt för människor och orter. Vad politiken kan göra för att förebygga framtida kriser och lindra sociala följder är att som aldrig förr prioritera småföretagarklimat och småföretagarfrågor, värna den generella välfärdspolitiken, satsa på forskning och utbildning, öppna upp offentlig sektor för entreprenörskap och göra arbetsmarknaden mer flexibel. Och sedan våga appellera till samhällets bästa sidor när det gäller solidaritet och generositet inför nyfikna, nödställda eller hjälpsökande utifrån. Empatilös skadeglädje vs Förljugen nostalgi är det sista vi behöver.’

Häromveckan var jag inne på temat Västerbotten-bloggare som inte håller till på vk.se utan någon annanstans, och hur det uppfattas ute på Västerslätt…Nicklas Sandström, MUF, är ett ytterligare exempel på detta fenomen, här med närmast propagandistiska vinterbilder.

Man kan onekligen fråga sig vad som pågår i Malmö, Mats Olofsson skriver en signerad text på dagens ledarsida om beslutet att ge efter för hot inför Davis Cup matchen mot Israel. Man kan även fråga sig vad som pågår inom oppositionen. Nog fiskar de i grumliga vatten allt.

Jag brukar inte lägga ut min så kallade ’lördagslista’, som finns bredvid krönikan på ledarsidan, här på bloggen, utan det är normalt en bonus för papperstidningsläsarna.
Men ibland känns det nödvändigt att överraskande bekännelser i den spalten även görs för bloggläsarna. Det här är väl ett sådant tillfälle. Den här veckan handlade min sidobetraktelse nämligen om tv-programmet American Chopper, som jag sitter klistrad framför, och min svårartade allmänna svaghet för dokusåpor:

"Fröken Julie – 100 år i rampljuset" som sändes i repris häromdagen, med bland annat Ebba-Witt Brattströms briljanta jämförelser mellan Strindberg och Ibsen, är Public Service när den är som allra bäst.

Men det här var bara en finkulturell alibipose för att få komma till mitt egentliga tema: Att jag är svårartat svag för dokusåpor har jag vittnat om tidigare. Robinson, Idol, Mullvaden, Baren, Big Brother, Stjärnorna på Slottet, Villa Medusa, Bonde söker Fru, Robot Wars, Hells Kitchen, Celebrity Poker, osv osv – you name it, jag har sett dem alla.

Nu sitter jag fast i ett nytt, överraskande beroende. American Chopper, om motorcykeltillverkarna i Orange County, Senior och Junior och hela gänget, som sänds stup i kvarten på Discovery. Om de kan bygga hojar är jag inte det minsta kompetent att bedöma, jag har knappt suttit på en moped – men tv, det kan de både montera och lackera med udda finess.

American Chopper är som Turgenjevs Fäder och Söner, möter Fordonsteknisk linje har rast i uppehållsrummet, möter Lars Norens undertexter, möter Lilla Röda Traktorn. Och kärnan i tv-upplevelsen är förstås hantverkstraditionen. Själv följer jag programmet med garn och virknål, och leker att jag ska få presentera mina grytlappar inför jublande publik.
Dokusåpor fascinerar.’

Titelsjuka, javisst. Men vi är glada över titeln ändå. På travspråk skulle man väl säga att VK i upplagehänseende just nu håller farten bäst, eller tappar farten minst. Någon snabb tempoökning är det ju inte direkt frågan om. Men nosen först just nu alltså, och det känns som om öronkapporna inte är ryckta ännu.

Arbetsmarknadsläget i lågkonjunkturen är ämnet för vår huvudledare på dagens ledarsida, där i övrigt Magnus Krantz skriver en signerad text om Konstfack-debatten – ’Konstnärer som gör det lätt för sig’ – och Malin Rönnblom en krönika med rubriken: ’Varför är mens alltid blå?’

——————————-
Dagens huvudledare:

En miljon rekryteringar
Lågkonjunkturen blir svår, men det kommer ändå att vara efterfrågan på arbetskraft.

Jobb finns att söka, trots lågkonjunkturen. Det beskedet lämnar den statliga arbetsförmedlingen som på torsdagen presenterade en rapport om läget på arbetsmarknaden. Behovet att rekrytera arbetskraft minskar, sysselsättningen blir lägre och stora lokala skillnader uppstår, men ändå kommer det att finnas lediga jobb. Eller ett stort antal jobböppningar, som arbetsförmedlingen kallar det.
En del branscher drabbas endast marginellt. Arbetsförmedlingen gör visserligen bedömningen att nedgången blir bred, det vill säga berör samtliga yrkesområden mer eller mindre. Vissa bristsituationer kvarstår likväl. Anledningen till det är att nytillskottet av yrkesutbildade konstant är för litet. Oavsett konjunkturläge. Det är inte ett unikt svenskt problem, men sedan länge typiskt för den svenska arbetsmarknaden.
De utbildningsreformer regeringen genomför kan förhoppningsvis rå på bristförhållandena och förbättra möjligheterna för färdigutbildade ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. Men förändringarna i utbildningssystemet hinner inte få effekt i den rådande lågkonjunkturen.

Finanskrisen, de många varslen om uppsägning och den branta konjunkturnedgången gör utsikterna allmänt dystra. Den ekonomiska krisen har dock sina egenheter som gör att problemen drabbar väldigt olika. De som har jobb kommer att kunna klara hushållskassan ganska bra. Sänkt skatt, lägre räntor och lägre inflationstakt ger ökade marginaler i vardagsekonomin.
2008 var trots konjunkturavmattningen ett tämligen bra år på arbetsmarknaden. Antalet rekryteringar uppgick till 1,3 miljoner. Det vittnar om rätt hög rörlighet och stora omställningar på arbetsplatserna. För de betydligt sämre åren 2009 och 2010 räknar arbetsförmedlingen med omkring en miljon rekryteringar per år. Det är också mycket, särskilt med tanke på att lågkonjunkturen väntas bli djup och utdragen och i värsta fall slå ut hela branscher i en industriell strukturomvandling.
De geografiska obalanserna har minskat. Och plötsligt ses åldersstrukturen i glesbygden som en fördel i krisen. Åldersavgångarna ökar kraftigt i antal och rekryteringsbehoven blir av den anledningen stora.

Gemensamt för många av de yrken arbetsförmedlingen listar som bristyrken på både kort och lång sikt är att de kräver förhållandevis lång utbildning. Och att för få vill, kan eller får gå dem. Belöningen efter slutförda studier är dock goda möjligheter till anställning och relativt bra lön. Utbildning lönar sig. I högkonjunktur missas den poängen ofta för att det är tämligen lätt att få jobb utan examen på fickan. Men i sämre tider återkommer argumenten om det nödvändiga i en god utbildning – och de närmaste två åren sannolikt mer än någonsin.

I går skrev jag om risken för en mycket negativ valrörelse i integrationsdebatten med anledning av det besynnerliga utspelet från en moderat arbetsgrupp med grumliga perspektiv på frågan om segregation och utanförskap. Därför ger ju sådana här motmarkeringar från andra moderater ändå lite hopp om en annan ton och mer insiktsfulla infallsvinklar i debatten. Bra.

Näringsminister Maud Olofssons besked att regeringen inte är beredd att riskera miljarder av skattemedel till amerikanska General Motors för att ge krisdrabbade Saab konstgjord andning – och att ett svenskt förstatligande av Saab är uteslutet – var glasklart och ansvarstagande.

GM:s begäran att få skyffla över sina egna misslyckanden på svenska skattebetalare är inte så lite fräck, och att den avvisas utan omsvep av näringsministern inger förtroende.

Svenska staten kommer att ha en viktig roll att spela för de människor och orter som riskerar att drabbas mycket hårt av förlorade jobb, med insatser på bred front: genom stöd, omställningsåtgärder, utbildning, men också genom satsningar på forskning, tillvaratagande av idéer och kompetens generellt och på utsatta orter, bättre företagsklimat och flexiblare arbetsmarknad. Tydliga markeringar av den generella välfärdspolitikens grundprinciper i socialförsäkringssystemen vore också välkomna, företrädesvis genom höjt tak i a-kassan.

Men om det är sysselsättning, tillväxt och regional utveckling som ska prioriteras vore ett statligt övertagande av Saab, även som kortsiktig symbolåtgärd, en ansvarslös strategi. Staten ska inte heller på andra sätt riskera miljarder, som skulle kunna satsas långsiktigt och offensivt på investeringar och välfärd, för att hålla enskilda förlusttyngda bolag under armarna när de tidigare ägarna vill fly fältet.
Socialdemokraterna hycklar när de mumlande antyder att Saabs problem vore att lösa via svenska skattemedel bortom marknadsekonomiska realiteter. Hur många miljarder är socialdemokraterna beredda att sätta på spel?
Regeringens agerande framstår som genomtänkt och omdömesgillt.

Den nya befolkningsstatistiken för länet är ämnet för vår huvudledare i dag:

——————————

’Positiv trend i länet

Västerbotten hävdar sig väl av egen kraft och förmåga. Det syns också i befolkningsstatistiken.

De unga flyttar och de gamla dör. Men förändringarna i folkmängden i länets kommuner är inte dramatiska. Västerbotten håller ställningarna. Befolkningen i länet ökade med ett par hundra personer under år 2008. Det framgår av de definitiva uppgifterna om folkmängden i Sverige som Statistiska centralbyrån lämnade på tisdagen.
Umeå fångar upp mycket av flyttrörelserna i länet. Den västerbottniska ungdomen flyttar till Umeå, bildar familj och får barn. Ungdomarna i Umeå flyttar i sin tur till andra delar av landet. Flyttningsnettot för Umeå är rent av negativt. Bakom tillväxten står de höga födelsetalen och invandringen.

Trenden är över lag positiv. Det finns livskraft, företagsamhet och framtidstro i Västerbotten. När konjunkturen och de generella förutsättningarna för företagande och sysselsättning är goda hävdar sig länet väl av egen kraft och förmåga.

Umeå har stått ganska stilla ett tag. Det torde, märkligt nog, ha med den goda konjunkturen att göra. Arbetsmarknaden i Umeå domineras av offentlig sektor, som är tämligen okänslig för konjunktursvängningarna. Men Umeå har tidigare också haft en förmåga att kunna gå emot strömmen genom att växa i tider av svag konjunktur. En expanderande tjänstesektor och nya kunskapsföretag har stor betydelse som drivkrafter bakom den utvecklingen.
De små kommunerna i länet har mått bra av högkonjunkturen. Företagandet har haft kraftigt uppsving. Det har hejdat utflyttningen. När tiderna åter blir sämre är det risk för ökad utflyttning. De som kan eller blir tvungna söker jobb på annat håll. Många väljer också fortsatt utbildning.

I nästan varje glesbygdskommun är det minskade invånarantalet ungefär lika med skillnaden mellan antalet födda och döda. Inlandskommunerna har hög andel äldre invånare. Följderna på sikt är uppenbara med allt färre i arbetsför ålder.
Behovet att söka samarbete eller samgång med andra kommuner gör sig påmint på de flesta håll i länet genast konjunkturen viker och skatteintäkterna minskar. De som inte agerar på frivillig väg de närmaste åren kan få svårt att göra sin röst hörd om politikerna på riksplanet åter får för sig att genomföra en kommunreform.

Länets framtida tillväxtkraft beror i hög grad på Umeå. Förmår Umeå fortsätta växa behåller länet mycket av den rörliga befolkningen. Ett förhållande som hämmat Umeås utveckling är att stadens omland är ekonomiskt svagt och folktomt. En betydande förändring i det avseendet sker när den nya kustjärnvägen Botniabanan knyter ihop Örnsköldsvik med Umeå. Det förstärker och utvidgar hela den ekonomiska region som har Umeå som tillväxtmotor och centrum.

Med nuvarande låga inflyttning från andra delar av landet ser det dock illa ut för Umeås storstadsplaner. En injektion av nya företag och ökat företagande behövs. I annat fall riskerar hela länet sakta att avtappas på kompetens och resurser.’