Alliansen måste vara gladast i Umeå

Jag skriver några ord om läget för alliansen i Umeå inför valet – problem, utmaningar och möjligheter – i min krönika på dagens ledarsida. Det är den första i en liten serie krönikor inför valet i Umeå.

Den knyter även an till ett par tidigare krönikor på temat:

"Hötappar istället för blockpolitik i Umeå"

"Alliansen i Umeå mellan Scylla och Charybdis"

——————————————-

Alliansen måste vara gladast i Umeå

Holism, skriver Nationalencyklopedin, är ”tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtom”.
Hur det går för alliansen i kommunvalet i Umeå 2010 beror i hög grad på i vilken utsträckning Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström förmår bejaka holismen, och digga varandra.

Om inte moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna i Umeå uppfattas som något mer tillsammans än bara fyra enskilda partier som råkar dela ödet att inte få tillsätta kommunstyrelsens ordförande, kommer de inte att kunna rubba den rödrödgröna fullmäktigemajoriteten, kanske inte ens krympa den.

Att leende prioritera det gemensamma valresultatet framför de egna partiernas är en svår konst och ett stort risktagande. Men vill man efter många år i opposition åstadkomma maktskifte krävs det modet.
Slagordet ”gladast vinner” rymmer en större sanning om politiska valrörelser än man i förstone skulle kunna tro. Vilka som är gladast tillsammans känner väljarna instinktivt. Gladast vann det svenska riksdagsvalet 2006. Och, får man nog säga i efterhand, gladast vann kommunvalet i Umeå 2006.
Då hade Lennart Holmlund ännu inte trasslat in sig i lika många öppna gräl som under den senaste mandatperioden. Då hade också åtminstone tre av allianspartierna – FP, M och C – sannolikt lika mycket fokus på att vinna posten som oppositionens kommunalråd för egen del som man hade på att göra ett bra resultat tillsammans.

Nu har det gått fyra år. Inte lär Ågren, Lövgren, Edvinsson och Sellström kunna övertyga oss om att de heldiggar varandra inför årets val heller. Men en del har hänt som gör att situationen 2010 skiljer sig från den 2006.

Dels har allianspartierna fått en mandatperiods övning i att uppträda enat vid fler tillfällen än bara valrörelsens presskonferenser. När alliansens gruppledare i Umeå skrev en gemensam debattartikel i VK förra veckan betonade man i slutklämmen: ”I fem år har Alliansen Umeå haft gemensamma budgetförslag”. Att en sådan extremt torr upplysning lyfts fram som något stort säger en del om hur dåligt förberett allianssamarbetet var inför förra valet. I dag har man en vana av att formulera gemensamma budgetar.

Dels är det ett rimligt antagande att Lennart Holmlund nu gör sin sista valrörelse som socialdemokratiskt toppnamn i Umeå – med den osäkerhet som finns om vilken socialdemokraternas inriktning blir efter honom. Alliansen kan i det läget se en chans i att framstå som ett någorlunda samordnat och förutsägbart alternativ för mittenväljare som gillat umeandan och i tidigare val röstat på Holmlund som en garant för att socialdemokraterna inte ska bli för beroende av vänsterpartiet och fortsatt söka pragmatiskt samarbete i mitten.
Alliansen skulle, mot bakgrund av osäkerheten om socialdemokraternas framtida ledarskap, indirekt – och lätt paradoxalt med tanke på att mycket i handlar om behovet av nytt ledarskap och maktskifte – kunna gå till val på att vara det stabila, pålitliga alternativet även för de som gillar hur Umeå fungerar i dag.

Dels är stämningen mellan de rödgröna partierna i Umeå mycket sämre lokalt än nationellt. Även om alliansens gruppledare inte ger något tight intryck direkt, så är deras umgänge rena myspyset jämfört med hur det ibland låtit mellan Lennart Holmlund, Tamara Spiric och Alireza Mosahafi de senaste åren. Alliansen kan alltså på goda grunder säga sig vara den enda existerande koalition i Umeå som vill regera tillsammans.

Men räcker det i en kommun som har relativt nöjda invånare, stadigt växer och i jämförelse med andra Norrlandsstäder fortfarande har en dynamisk utveckling?
I ett läge när frustrationen växer i Umeå över att mycket går i baklås och framför allt stadsplaneringen präglas av långbänkar, kan det vara en plusfaktor för allianspartierna att vara just den enda uttalade koalitionen i Umeås politik. Å andra sidan är alliansen inte särskilt enig eller beslutsam i just stadsplaneringsfrågor. På den punkten lider de av samma kluvenhet som socialdemokraterna.

De frågor där allianspartierna istället är bäst samordnade, med genomtänkta förslag på åtgärder mot problem de styrande socialdemokraterna inte vill kännas vid, handlar om lokalt företagsklimat och lokal jobbpolitik. Där kan man med fog tala om en blockgräns i fullmäktige – synen på villkoren för företagande i Umeå, analysen av var framtidens jobb kommer att skapas och av vilka.
Jag tror att det är den punkt där alliansen har mest att vinna i den lokala valdebatten. Men för att få gehör för en modern företagspolitik, och för att kunna ta röster från de rödgrönas stora fullmäktigemajoritet, inte bara byta väljare mellan varandra, måste de lokala allianspartierna framstå som glada i varandra och redo att ta över hela ansvaret tillsammans. Det blir deras utmaning i valrörelsen.