Etikett: Ågren

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Av , , Bli först att kommentera 9

Spekulationerna i Umeå om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare efter valet 2014 är ämnet för några reflektioner i den här lördagskrönikan.

————————————————-

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Anders Ågren?

Har det någon betydelse vem som är kommunstyrelsens ordförande i Umeå?

När det lyser en sista lampa i stadshuset, i ett avgörande läge. När det slutgiltiga, eller inledande, ordet ska bli sagt i en oväntad situation.

När det konfereras i ett hörn, viskas i en korridor, och beslut fattas som senare bara ska bekräftas formellt.

Vid känsliga frågor när allt skickas uppåt, till högsta ort, för att ingen annan vill bli sittande med ansvaret om det går år fanders, likgiltigt hur mycket förtroende som delegerats nedåt tidigare.

När debattens vågor gör höga, och det gäller att undvika att kantra.

Får den enskilda makthavarens erfarenheter, åsikter, instinkter, temperament, omdöme, stödgrupper och drivkrafter några konsekvenser för vilken politik som förs och hur kommunens arbete fungerar? Spelar det någon roll vilka sociala och ekonomiska erfarenheter, vilka ideologiska, filosofiska och kulturella influenser, vilka triumfer och nederlag, det är som format och formar hans eller hennes världsbild?

Ja.

Eller är det likgiltigt vem som innehar posten? Skulle uppdraget kunna langas vidare som en stafettpinne varje månad, utan att det märktes några skillnader alls?

Är den politiska makten lyft över hjärta, mage och intellekt? Svävar den som en skön och ren förvaltningsande över allt mänskligt, knöligt, lynnigt, individuellt i maktutövandet? Bultar den sitt eget liv som en orubbligt genomträngande slagborr i marken, mäktigare än de enskilda beslutsfattare som formellt håller i den?

Eller är det ändå bara Bertil ”alla viktiga trådar bär till honom” Hammarstedt som har vetorätt om det mesta i slutändan?

Nej.

(Fast det där med Hammarstedt kan förstås inte helt uteslutas. Skämt åsido: kanske borde mer uppmärksamhet riktas även mot frågan vem som ska bli hans efterträdare i kommunen en dag, vem som matchas och anses mogen för den rollen, vilket säger något om kommunpolitikens många snår.)

Givetvis har en den enskilda politikerns personliga färdigheter och egenheter stor betydelse för hur ett uppdrag utförs. Människor skiljer sig åt, i sätt att reagera, se på problem, lära av situationer, interagera med andra, driva igenom beslut, förhandla, stå för en övertygelse, eller inte göra det.
Det behöver inte handla om bättre eller sämre, framgångsrik eller misslyckad.
Men det handlar alltid om skillnader.

Att Umeå haft Lennart Holmlund som kommunstyrelseordförande sedan 1995, har satt olika slags spår, positiva och negativa. Hade det istället varit Marie-Louise Rönnmark som tagit över efter Margot Wikström för 17 år sedan, hade Umeå inte blivit en alltigenom annan stad än den är i dag, men den hade inte heller varit sig alltigenom lik.

En Umeå kommun styrd under längre tid av Åsa Ögren skulle utvecklas på ett speciellt sätt. Samma kommun styrd under Hans Lindberg skulle utvecklas på ett annat sätt. Andreas Lundgren skulle inte som kommunalråd likna Marie-Louise Rönnmark.

Det är avvägningar som, faktiskt, angår fler än bara ett enskilt partis interna krets av aktiva medlemmar.

Skulle Anders Ågren (M) sitta som kommunstyrelseordförande under några mandatperioder, skulle Umeå ta ytterligare en annan väg, när både de personliga och de partipolitiska tyngdpunkterna skiftar.

Det är intressant hur Ågren sedan en tid tillbaka försöker förmedla bilden till väljarna att det rentav blir färre förändringar om han tar över kommunledningen än om en socialdemokrat, som inte är Holmlund, gör det. Ågren försöker profilera sig som Holmlunds naturliga arvtagare, fast med en mer disciplinerad blogg. Han vill inte vara förändringens kandidat, utan kontinuitetens.

Vad svarar Åsa Ögren eller Hans Lindberg, eller någon annan tänkbar socialdemokratisk efterträdare till Holmlund, på det – personligt, öppet och utan intetsägande partifloskler? Vill de ta över, och i så fall med vilka personliga drivkrafter och utgångspunkter, utöver vad deras parti ger i uppdrag? Det vet vi inte. Holmlund själv är en av få som brukar svara öppenhjärtigt.
Därbakom härskar det stora tasslandet.

Vilka är det som bestämmer i slutändan över efterträdarfrågan: Olika fackföreningsfalanger? Enskilda starka partifunktionärer? Pågår en maktkamp? Vems stöd måste en kandidat ha för att lyckas? Har universitetssossarna något inflytande kvar eller är de marginaliserade?

Vad befriande det vore om fler faktiskt började tala fritt ur hjärtat, om sina egna ambitioner, och bröt hela denna slutenhetens och gissningslekarnas dramaturgi. Visa umeborna det förtroendet. Gör en krisande partipolitik den tjänsten. Tvinga – om det kan sockra saken – oss i medierna att skriva om faktiska besked istället för tolkningar av dimman.

Att i vissa lägen eftersträva höga politiska poster är sannerligen inget att skämmas för, tvärtom, det visar på är en hedervärd bereskap att bära ansvar. Och att inte vilja ta på sig sådana uppdrag är inte heller något att skämmas för, få orkar med pressen och arbetsbördan som följer med dem.

Men att gärna vilja, eller absolut inte vilja, men hemlighålla det av något slags förvrängd och onödig hänsyn till det egna partiets maniska önskan att hålla allt internt tills uppgörelser bakom kulisserna redan avgjort saken, är det svårare att ha förståelse för.

I värsta fall kombinerar partier förlegade arbetsformer med en total brist på självförtroende när det gäller att stå för något själv, utan att först ha frågat trendgurus, väljare, vinden eller opinionsmätningar. Vågar inte partier ens som helhet stå för något, även till ett eventuellt pris av valförlust, blir ju förväntningarna på enskilda medlemmar att träda fram med egna ambitioner och tydliga åsikter i tidigt skede, ännu mindre. En ond cirkel av slutenhet och ideologilöshet uppstår. Politiken avintellektualiseras samtidigt som folkrörelsearvet missförstås och förskingras.

I folkrörelsernas barndom protokollerade man gärna. Allra helst diskussioner där olika åsikter brutits mot varandra. Folkrörelsepionjärernas farhåga var inte att för många skulle ställa sig upp och säga vad de vill, utan att ingen skulle våga.

De partier som vågat sig på öppna processer de senaste åren – centerpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet – har värkt ut sina konflikter bättre än dem som värnat slutenheten. Men fortfarande har de flesta partier på olika nivåer en panisk skräck för att någon i förtid ska avslöja personliga ambitioner utan att en ledning eller valberedning gett sitt godkännande.

Det problemet är förstås långt större än socialdemokraterna i Umeå, och ansvaret för att vända den utvecklingen faller inte på representanterna här.

Men hur friskt vore det inte om exempelvis Åsa Ögren eller Hans Lindgren plötsligt gick ut och berättade hur de ser på att nämnas som tänkbara efterträdare till Lennart Holmlund; bjöd på egna reflektioner, bortom partiramsorna, kring det moderna politiska uppdraget, utmaningar och farhågor. Vilken respekt skulle inte det väcka. Och inget parti skulle bryta ihop av lite mer intellektuell och organisatorisk öppenhet.

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Vem vill, vem vill inte, och varför? 

 

******

Så här skrev för övrigt VK:s ledarsida när det stod klart att Margot Wikström skulle avgå 1995, det fortfarande var oklart vem som skulle ta över efter henne och Marie-Louise Rönnmark var valberedningens kandidat:

”Beslutsamhet, kunnighet och målmedvetenhet ger en stadga i kommunpolitiken som uppskattas även av dem som är emot enskilda beslut. Men det räcker inte bara med ledning. Det måste finnas lyhördhet också. Inte minst i en kommun som Umeå där majoriteter skiftar och där socialdemokraterna knappast kan få egen majoritet. Denna lyhördhet har det på senare år varit sämre med än ledningsförmågan. Men det stora problemet för socialdemokraterna i Umeå i dag är att de inte vet vad de vill. Det har märkts tydligt under det år då partiet återigen har lett kommunen. Ett år har gått utan att den utlovade handlingskraften har synts till.

Det är som om alla har avvaktat Margot Wikströms egna framtidsplaner, inklusive hon själv. Nu måste det ske något. Umeå har väldiga förutsättningar. Staden är den stora tillväxtmotorn i länet och Norrland. Här finns en välutbildad befolkning, inte bara akademisk, det ungdomliga inslaget är stort, nya småföretag blommar upp, det kryllar av idéer och kraft. Detta måste en kommunledning ta ledningen för.

Den ska inte blanda sig i men inspirera, dra upp riktlinjer, samverka och samordna. Och sedan satsa på områden som ingår i det kommunala ansvaret. Ledningsförmåga, lyhördhet och framtidsvilja, det är vad Umeå behöver. Kan socialdemokraterna leverera detta?”
 

Alliansen måste vara gladast i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag skriver några ord om läget för alliansen i Umeå inför valet – problem, utmaningar och möjligheter – i min krönika på dagens ledarsida. Det är den första i en liten serie krönikor inför valet i Umeå.

Den knyter även an till ett par tidigare krönikor på temat:

"Hötappar istället för blockpolitik i Umeå"

"Alliansen i Umeå mellan Scylla och Charybdis"

——————————————-

Alliansen måste vara gladast i Umeå

Holism, skriver Nationalencyklopedin, är ”tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtom”.
Hur det går för alliansen i kommunvalet i Umeå 2010 beror i hög grad på i vilken utsträckning Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström förmår bejaka holismen, och digga varandra.

Om inte moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna i Umeå uppfattas som något mer tillsammans än bara fyra enskilda partier som råkar dela ödet att inte få tillsätta kommunstyrelsens ordförande, kommer de inte att kunna rubba den rödrödgröna fullmäktigemajoriteten, kanske inte ens krympa den.

Att leende prioritera det gemensamma valresultatet framför de egna partiernas är en svår konst och ett stort risktagande. Men vill man efter många år i opposition åstadkomma maktskifte krävs det modet.
Slagordet ”gladast vinner” rymmer en större sanning om politiska valrörelser än man i förstone skulle kunna tro. Vilka som är gladast tillsammans känner väljarna instinktivt. Gladast vann det svenska riksdagsvalet 2006. Och, får man nog säga i efterhand, gladast vann kommunvalet i Umeå 2006.
Då hade Lennart Holmlund ännu inte trasslat in sig i lika många öppna gräl som under den senaste mandatperioden. Då hade också åtminstone tre av allianspartierna – FP, M och C – sannolikt lika mycket fokus på att vinna posten som oppositionens kommunalråd för egen del som man hade på att göra ett bra resultat tillsammans.

Nu har det gått fyra år. Inte lär Ågren, Lövgren, Edvinsson och Sellström kunna övertyga oss om att de heldiggar varandra inför årets val heller. Men en del har hänt som gör att situationen 2010 skiljer sig från den 2006.

Dels har allianspartierna fått en mandatperiods övning i att uppträda enat vid fler tillfällen än bara valrörelsens presskonferenser. När alliansens gruppledare i Umeå skrev en gemensam debattartikel i VK förra veckan betonade man i slutklämmen: ”I fem år har Alliansen Umeå haft gemensamma budgetförslag”. Att en sådan extremt torr upplysning lyfts fram som något stort säger en del om hur dåligt förberett allianssamarbetet var inför förra valet. I dag har man en vana av att formulera gemensamma budgetar.

Dels är det ett rimligt antagande att Lennart Holmlund nu gör sin sista valrörelse som socialdemokratiskt toppnamn i Umeå – med den osäkerhet som finns om vilken socialdemokraternas inriktning blir efter honom. Alliansen kan i det läget se en chans i att framstå som ett någorlunda samordnat och förutsägbart alternativ för mittenväljare som gillat umeandan och i tidigare val röstat på Holmlund som en garant för att socialdemokraterna inte ska bli för beroende av vänsterpartiet och fortsatt söka pragmatiskt samarbete i mitten.
Alliansen skulle, mot bakgrund av osäkerheten om socialdemokraternas framtida ledarskap, indirekt – och lätt paradoxalt med tanke på att mycket i handlar om behovet av nytt ledarskap och maktskifte – kunna gå till val på att vara det stabila, pålitliga alternativet även för de som gillar hur Umeå fungerar i dag.

Dels är stämningen mellan de rödgröna partierna i Umeå mycket sämre lokalt än nationellt. Även om alliansens gruppledare inte ger något tight intryck direkt, så är deras umgänge rena myspyset jämfört med hur det ibland låtit mellan Lennart Holmlund, Tamara Spiric och Alireza Mosahafi de senaste åren. Alliansen kan alltså på goda grunder säga sig vara den enda existerande koalition i Umeå som vill regera tillsammans.

Men räcker det i en kommun som har relativt nöjda invånare, stadigt växer och i jämförelse med andra Norrlandsstäder fortfarande har en dynamisk utveckling?
I ett läge när frustrationen växer i Umeå över att mycket går i baklås och framför allt stadsplaneringen präglas av långbänkar, kan det vara en plusfaktor för allianspartierna att vara just den enda uttalade koalitionen i Umeås politik. Å andra sidan är alliansen inte särskilt enig eller beslutsam i just stadsplaneringsfrågor. På den punkten lider de av samma kluvenhet som socialdemokraterna.

De frågor där allianspartierna istället är bäst samordnade, med genomtänkta förslag på åtgärder mot problem de styrande socialdemokraterna inte vill kännas vid, handlar om lokalt företagsklimat och lokal jobbpolitik. Där kan man med fog tala om en blockgräns i fullmäktige – synen på villkoren för företagande i Umeå, analysen av var framtidens jobb kommer att skapas och av vilka.
Jag tror att det är den punkt där alliansen har mest att vinna i den lokala valdebatten. Men för att få gehör för en modern företagspolitik, och för att kunna ta röster från de rödgrönas stora fullmäktigemajoritet, inte bara byta väljare mellan varandra, måste de lokala allianspartierna framstå som glada i varandra och redo att ta över hela ansvaret tillsammans. Det blir deras utmaning i valrörelsen.