Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda
Att nålbinda vantar, mössor och sockor, med ändliga garntrådar av ull, kohår, gethår eller tagel, är en uråldrig tradition, flera tusen år gammal, som nästan hade fallit i glömska mot slutet av 1900-talet.
Den har hållits vid liv, som en skör, skör tråd genom generationer, av det fåtal som i tålamod, noggrannhet och fria experiment lärt sig den speciella konsten med nål och garn, var och en på sitt sätt, i de oansenliga hemmens miljöer, och som fört den vidare till de unga i närheten som haft ork nog att lyssna och öva själva.
Eller kanske är det fel att tala om glömska när det gäller nålbindning.
Tekniken är inte, som Kerstin Paradis Gustafsson visar i sin skrift ”Nålbindning. Nu och då” (2015), väldokumenterad i gängse mening. Det saknas nästan helt tryckt material, etablerade begrepp, tydliga förlagor och givna regler. ”Teknikerna”, skriver hon, ”har inga kända namn och har troligen heller aldrig haft det. (…) Tekniken har alltid lärts ut direkt från människa till människa – ända fram till 1960-talet.”
Men det är, just därför, ett hantverk som i allra högsta grad överlevt tack vare enskilda människors goda minne. På samma sätt som muntliga berättelser levde egna liv i sekel och först långt senare hamnade på tryckta sidor och fått finrummens erkännande.
I det praktiska livet fanns de ju ständigt, utan behov av teoretisk uppmärksamhet. Nålbundna vantar var långt in på 1900-talet uppskattade av skogsarbetare, järnvägsarbetare, militärer och lottor. Tätare än de stickade och virkade, tåliga mot både kyla och hetta – varje bygd med egna varianter.
De som kände till dem, ville inte ha något annat, sägs det.
Och kunskapen om de märkliga stygnen var värdefull. Ibland något att hålla hemligt, som ett gudomligt recept i kassaskåpet. Eller som ”fru Sahlberg” i Fogdö, som sydde vantar 1935-1945 lär ha sagt: ”Det var magi att sy vantar och det skulle man inte lära ut.”
”Plötsligt insåg jag” minns Kerstin Paradis Gustafsson i sin bok, ”– mormor, mormor, mormor och mormor i mer än tusen år och det fanns inte beskrivet i någon bok! Det blev en stor aha-upplevelse. Kvinnor hade lärt sina barn och barnbarn i generation efter generation. De har suttit tätt samman, sett på varandra händer, hur tråden och nålen arbetat. De har diskuterat resultat, mormor har förklarat varför tråden skall vara spunnen på just det sättet till denna teknik – kanske har hon inte ens behövt förklara, de har förstått varandra ändå. Deras kunskaper och erfarenheter hade samma grund. Jag kände plötsligt en sorts ansvar, en skyldighet att lära mig och lära andra.”
I dag kan man söka efter nålbindning på YouTube och sekundsnabbt hitta fantastiska små instruktionsvideor, ganska många i själva verket. En punkt där rörlig bild är överlägsen skriven text: utlärning av hantverk. Så kan man också definiera informationsåldern: Den vidgar mormorshörnet på ett oanat sätt. Fler får sitta bredvid och snappa upp en glimt av hemligheterna som höll våra förfäder och förmödrar varma.
***
”1941 broderade farmor en duk/ med hårt ordnade/ små rosor och/ nejlikor i korsstygn.”
Så inleds en dikt av Birgitta Lillpers, ur samlingen Industriminnen från 2012, som jag lagt en lapp vid, för att alltid hitta åter. Den fortsätter:
Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet,/ med hårdaste sinnet sytt blommor och/ de blad som hör till/ sytt myrgång och utdragssöm/ i det ytterligt fina linnet, hålsöm till och med/ på avigans kortsidor/
sytt med ett sinne tacksamt hårt/ eller hårt av skräck –/
initialerna, årtalet: ”jag finns”
***
I Bjurholm, för att ta ett helt annat exempel, var det smederna man uppmärksammade. Det går att läsa i boken ”Grisen i säcken. Historia och historier från Bjurholmsbygden” från 1992. Där nämns bland andra Adolf Frediksson i Näsland som blev känd utanför länets gränser för ”sina liar och hyvelstål”.
Och så beskrivs tillverkningsprocessen, långt innan svetsens tidevarv: ”En järnbit på 6 tums längd värmdes, för att sedan klyvas till hälften på längden. Därefter lades en stålbit i det uppkluvna spåret och värmdes till högt gradtal. Detta avlästes genom färgen på järnet. Sedan smiddes och välldes de två metallerna ihop till en enhet. Smidesdrängen med sin slägga och Adolf med sin hammare drog och smidde ihop järnet till längd och form av en lie”.
Men lätt var det inte för alla:
”Den betalning som smederna fick av byborna för sitt arbete”, står det, ”var ibland minst sagt usel. En smed brukade ta sin katt och låsa in den i smedjan. Kunderna undrade om katten fick någon mat. Den var ju så mager och eländig.
– Jo, katten får allt som jag får för smidningen. med det verkar inte som hon ska klara sig.
– Men vad får du då?
– Jag får på sin höjd ett tack ska du ha.”
***
Ett samband är dock evigt, även när instruktionsvideon om nålbindning eller smideri spelats färdigt: Kunskap kostar möda. Vare sig det handlar om praktiska, sociala eller intellektuella färdigheter – och i vårt moderna samhälle, i många branscher och verksamheter, tenderar de att sammanfalla allt mer.
Och den som vill lära sig någonting på riktigt, bli expert, behärska en gren, känna friheten att själv kunna skapa, teoretiskt eller praktiskt, måste anstränga sig hårt. Genom många motgångar. Öva, öva och öva.
Med en ödmjukhet, ett tålamod, ett långsiktigt ansvarstagande och en djup respekt för att kompetens, insikt och skicklighet, vilket område i livet och världen det än gäller, är något värdefullt och fint. Att kunskap och kreativitet som inte kommer av sig självt och utan vilket samhället snart skulle förfalla.
Stackars de unga som fostras av debatt, medier, institutioner och kultur att sky flit, uthållighet och ansträngningar. Stackars dem som uppmuntras ge upp och vara helnöjda som det är vid första nederlag. Stackars dem som ser sina förebilder ta lätt på kunskap, kompetens och seriositet. Stackars dem som uppmanas mäta framgång i en förmiddags reaktioner på sociala medier och ersätta egen kunskap, egna ord, egna handgrepp och egna insikter med trendig jargong och bekväma poser.
Varför anstränga sig, under många jobbiga månader, för att sätta sig in i något som är svårt, lära sig ett hantverk eller ett område på riktigt, slipa, fila och putsa på detaljer, utreda något grundligt och med intellektuell hederlighet, ta ansvar för slutresultatet av ens handlingar, när det räcker att posta en snabb verbal spya, en tom ironi, en godtycklig provokation hur historielös den än må vara eller en mot tidsandan lojal floskel för att få bekräftelse?
***
Jag lutar åt, ett valår som detta, att en hel del av det som olika etablissemang förfäras över, är självförvållat.
Bristen på sakkompetens i många branscher är ett växande problem, även i automatiseringens tid. Åtskilliga näringar ropar efter specialiserad arbetskraft, utan att få ordentliga svar. Hela kulturarv hotar att gå förlorade och korrumperas, när bekräftelsehets, klicklogik och dopamin tar över.
I konstvärlden viskas det om hur studenter är allt mindre villiga att lära sig tekniker, traditioner och grepp från grunden, och istället söker de stora effekterna och genomslagen direkt.
Det mesta går att lära sig, högt upp i åldrarna, genom ett livslångt lärande. Väldigt lite är för sent. Men ska belöningen vara omedelbar, tar koncentrationen slut första dagen.
Även den politiska samhällsdebatten, partier, medier, myndigheter och det traditionella utredningsväsendet, lider under samma förfall. De som faktiskt vet vad de pratar om, och kan ge seriösa svar med integritet och oberoende, får väldigt sällan någon av de första hundra frågorna. Minsta motståndets lag härskar. Få orkar lyssna till en utläggning som går bortom förväntade klichéer eller lär ut något nytt.
Den som vill få uppmärksamhet, bör vara expert på att bekräfta redan existerande åsikter och förväntningar. Spela rätt roll i en redan fastlagd dramaturgi. En politiker som under ett valår säger det oväntade, utifrån kunskapsläge snarare än stämningsläge, utan att stryka förproducerade manus medhårs, riskerar att skandaliseras direkt.
Så de flesta jamsar floskler när det passar och håller käften i övrigt. Allt fler viktiga, allvarliga, sansade och givande samtal förs i viskande ton när få hör, inget twitterkonto finns i närheten som kan hota, vantolka eller stämpla och ingenting ska läggas ut i realtid. Offentligheten fungerar illa just nu. Där sys och smids väldigt lite.
***
”Ödmjukhet är ett ord man sällan hör numera”, skrev Niklas Ekdal i en krönika för Kyrkans Tidning. ”Det är på väg att gå samma väg som ”förtröstan”. (…) En paradox är ju att psykisk ohälsa, frustration och populism ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Alla blir nog gladare av lite färre selfies, lite mer osjälvisk dygd.”
Beredskapen att långsamt, tålmodigt lära sig något på riktigt, och ta ansvar för den kunskapen, bör därför även ses i ett större perspektiv. Det handlar om att bidra med egna färdigheter, uttryck och upptäckter, som komplement till medmänniskors motsvarande insatser på andra områden.
Så byggs en gemenskap där vi hjälps åt, på de olika sätt vi kan, i en djupare form av både självförverkligande och samarbete, för att bevara kulturarv, bilda oss, fördjupa oss, underhålla oss, trösta oss, nära oss och slå varandra med häpnad.
Mycket börjar i insikten om att vi alltid kan lära oss mer och att all kunskap kostar möda.
*****************
Det här är tredje delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. Första delen finns att läsa här:
