Säg nej till LSS-utredningen
De viktigaste förslagen i LSS-utredningen skulle innebära att en av de senaste decenniernas viktigaste frihets- och trygghetsreformer i Sverige luckras upp och försvagas. En ny regering bör säga nej till detta.
***
När regeringen i maj 2016 tillsatte en utredning om den personliga assistansen och LSS, var utgångspunkten att besparingar måste ske. Önskemålet om minskade ersättningar, striktare villkor och andra, billigare lösningar präglade direktiven från början.
Kostnadsutvecklingen inom LSS beskrevs i utredningsuppdraget som ohållbar och nödvändig att bryta. De mer ”ändamålsenliga insatser” som efterlystes för att sänka utgifterna skulle bland annat gå ut på att alternativ till personlig assistans togs fram och att regelverken blev tydligare när det gäller ”definitioner, innehåll, kontroller, insyn och tillsyn”. Strängare bedömningar helt enkelt.
Den utgångspunkten och den verklighetsbilden har, trots många protester från drabbade och experter på området, i stort lämnats orörd genom hela processen. Att det nu presenterade slutbetänkandet för ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” innebär just förslag på besparingar genom åtstramade regler, andra stödformer och indragna ersättningar, är därför väntat och logiskt. Det var vad regeringen ville ha, och nu har fått.
Bland annat vill utredningen att den personliga assistansen för barn under 16 år ska ersättas av en ny, osäker och oprövad kommunal stödform – “personligt stöd till barn”. Också personer med “psykisk funktionsnedsättning” ska fråntas sin nuvarande assistans och istället omfattas av “förebyggande pedagogiskt stöd” inom ramen för kommunernas verksamhet.
Den som ändå har personlig assistans ska beviljas bara en låg schablon på 15 timmar i veckan för andra personliga behov som ”det dagliga livet i hemmet, att göra inköp, träna och delta i fritidsaktiviteter”. Inte heller ska beredskapen längre vara en del av den personliga assistansen, utan ersättas av hemtjänst eller andra kommunala insatser. Ersättningen till privata utförare ska också vara lägre när ”assistenten lever i samma hushållsgemenskap som brukaren”.
Trots att staten föreslås ta över hela ansvaret för den reducerade assistansen, räknar utredningen med en årlig statlig besparing på omkring 600 miljoner kronor, samtidigt som kommunsektorn får räkna med ökade kostnader i storleksordningen 300-400 miljoner kronor som följd av nya åtaganden.
***
”Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade” infördes 1994 av den dåvarande icke-socialistiska regeringen. Den var givetvis inte fulländad, och att reformer behövs kontinuerligt både för att höja kvaliteten och träffsäkerheten i insatserna, motverka missbruk av systemet och hålla kostnader under kontroll, är en självklarhet. Även den aktuella utredningen rymmer flera förslag på förtydliganden som är värda att överväga. Kring dem råder inte heller någon kontrovers.
Men utredningens övergripande utgångspunkter och bakgrund handlade om mer än så. Syftet var besparingar och hårdare regler. Och de viktigaste förslagen går i den riktningen.
I grunden skulle stora, utsatta grupper bli av med en beprövad personlig assistans som betytt väldigt mycket för dem och deras anhöriga i form av höjd livskvalitet, möjligheter att delta i sociala aktiviteter, att klara ett arbete, att upprätthålla vänskaper och fatta självständiga val. Istället föreslås mer begränsade, alternativa stödformer inom ramen för kommunala verksamheter som man kan utgå ifrån får svårt att leva upp till åtagandena.
Även om utredningen slår fast att ingen som omfattas av LSS i dag ska bli utan insatser i framtiden, är det uppenbart att omfattning, kvalitet, flexibilitet och trygghet prioriteras ned i syfte att begränsa hela assistanssystemet.
Konsekvensen blir då, som bland många andra organisationen Funktionsrätt Sverige varnar för: ”att personer riskerar att tvingas flytta från sina hem, barn från sina familjer och att många personer med stora intellektuella funktionsnedsättningar förlorar möjligheten att leva som andra.”
Förslagen skulle, om de genomförs, innebära att en av de senaste decenniernas viktigaste frihets- och trygghetsreformer i Sverige luckras upp och försvagas på ett allvarligt sätt.
En ny regering bör säga nej till detta.
***
En tidigare krönika på samma tema:
