Skulle vi rösta på de ideal och hjältar vi talar högt om?
Efter en svärmisk hyllning av kapprustningen som framtidsmodell – med hjälp av helig patriotism, nya vapen och fler soldater ska länder avskräcka varandra från att gå i krig – lyfter ministern sitt glas till skål för freden. Men Marta, huvudpersonen, som lärt sig genomskåda propagandan, svarar omedelbart:
”Det där dricker jag inte för…Den väpnade freden är ingen välgärning. Och vi vill inte bli förskonade från kriget för lång tid, utan för alltid.”
Mot makthavarnas tro på ofrånkomlig kapprustning ställer hon fredsrörelsens krav på permanent avrustning, i en av litteraturens mest tänkvärda epiloger. Sonen Rudolf får i en avslutande replik blicka framåt:
”Och även om vi står närmare barbariet än de flesta tror, så står vi kanske också närmare den ädla humaniteten än många vågar hoppas. Den furste eller den statsman är kanske redan född som ska fullborda den bragd, vilken i alla tiders historia ska gälla som den ärorikaste och mest lysande av alla bragder, nämligen genomförandet av den allmänna avrustningen (…) Leve framtiden! Vi ska inte, så som de gamla fraserna säger, sträva efter att göra oss värdiga våra förfäder, utan i stället våra barnbarn!”
Bertha von Suttners fredsroman ”Ned med vapnen” från 1889, har, liksom författarens hela livsgärning, förblivit häpnadsväckande aktuell. Inte som pamflett, det är överhuvudtaget ingen pamflett. ”Ned med vapnen” är både litterärt mer sinnrik och politiskt mer sammansatt än så. Men som ett intellektuellt disciplinerat, klokt och medryckande verk om militarismens farliga lockelser och fredstankens möjligheter.
Von Suttner skrev med journalistens näsa för det väsentliga och med romankonstnärens känsla för språk och berättelser. Som så många av 1800-talets stora romaner är ”Ned med vapnen” en blandning av dagstidningsreportage, från ett där och då, och tidlös, allmängiltig filosofi. Läsaren får följa huvudpersonen på en utvecklings- och bildningsresa, bort från ungdomens fantasier om slagfältens ärofyllda död fram till en avsky inför krigisk nationalism.
Men fick hon egentlig rätt, Bertha von Suttner, som dog 71 år gammal 1914, när första världskriget bröt? Hon som tidigt varnade för att nästa krig skulle bli ”ett fasansfullt allvar” och en ”gigantisk katastrof”, och som i spetsen för en fredsrörelse sökte förebygga det med decennier av arbete för civilisation, kultur, samarbete över gränserna och internationell rättsordning.
Eller fick hon alldeles, sanslöst fel, när vapnen höjdes över kontinenten istället för att sänkas? Hon som i slutet av 1800-talet förutspådde att människan stod på tröskeln till humanitet och rättfärdighet, och trodde att avrustning skulle vara praktisk genomförbar och kunna leda till en förädlad mänsklighet för alltid.
Sanningen är väl att hon hade rätt i sina farhågor, fick fel i sina förhoppningar, men hade ett budskap som om det hörsammats hade kunnat rädda 1900-talet från katastrofer. Historien tog en annan väg, men var det oundvikligt? Diskvalificerar nederlaget idealen? Självklart inte.
Barnen och barnbarnen, som Rudolf talade om, skulle bli världskrigens generationer. Att Adolf Hitler föddes just år 1889, samma år som Ned med vapnen kom ut, kan stå som symbol för det öde som väntade fredstanken romanen drömmer om.
Men det europeiska samarbete som växte fram ur ruinerna från 1950-talet och framåt, hade, å andra sidan, von Suttner som en av sina inspiratörer. Och hon var en förebild för många inom den antifascistiska motståndsrörelsen. En författare som Kurt Tucholsky (1890-1935), för att nämna någon med viss svensk anknytning, var exempelvis från tidig ålder djupt präglad av Bertha von Suttners böcker.
Ändå skulle ingen politiker i ansvarsställning ens år 2020 våga ge von Suttner helt rätt, ty världen förblir en sörja av hot och misstro. Vågar vi sänka garden, lägga ned vapnen, tro på evig fred? De flesta svarar nej, över hela den politiska linjen. Bertha von Suttner är bekväm att hylla i efterhand, men blir omedelbart obekväm när man läser henne på nytt.
Avrustning istället för kapprustning? Naivt eller klarsynt? För vad talar erfarenheten? Öppna gränser eller värna det egna först? Internationellt samarbete eller nationell kontroll? Tillit eller avskräckning för säkerhets skull? Över de vägvalen grubblar vi vidare, 130 år senare.
***
Sällan består ens hjältar alla prov. Med åren och växande egen livserfarenhet blir förebilderna en aning svedda och skeva. Ju mer man läser om dem och reflekterar över deras insatser, desto fler brister upptäcker man. Hur kunde ni göra så där, vill man ropa ibland, med facit i hand. Ändå inser man, att utan deras ord och handlingar skulle vi vara dummare, vilsnare, svagare och rotlösare. De var som människor är mest. Inte perfekta, men beundransvärda ändå, goda exempel i sina bästa stunder, varnande exempel i sina misstag.
Rudolf i romanen har ju fel när han målar upp en motsättning mellan förfäderna och barnbarnen. Vi kan varken stanna i det förflutna eller kapa banden till det. Det är vårt ansvar att förstå och förhålla oss till både rötter och framtid.
Häromåret fick Bertha von Suttner ny uppmärksamhet i Sverige tack vare den dramatisering för teater som Stina Oscarsson gjort av Ned med vapnen. Men det är väl tyvärr annars så att hon är en av de som väldigt många känner till, men ytterst få faktiskt har läst.
Bertha von Suttner är en av de historiska gestalter jag beundrar mest. Få har bestått tidens prov så väl. Varje gång jag läser om henne, håller jag tummarna för att världen ska lyssna den här gången, att hon ska få gehör. Det är det märkliga med historien, att vi får hjärtklappning av den, att vi aldrig helt ger upp, fast vi redan vet hur det blev.
Att det inte skulle bli lätt gjorde inte heller von Suttner någon hemlighet av. Redan i ”Ned med vapnen” låter hon Marta kämpa med tvivlet:
”Tanken att krigen måste upphöra började bli en fix idé hos mig. Jag blev aldrig kvitt skräckscenerna från Böhmen. Jag kunde fara upp om nätterna ur sömnen och känna mitt hjärta genomilas av tung sorg och mitt samvete av en tjutande uppmaning. Förhindra detta elände! Tål det inte! Gör något nu! Först när jag vaknat och hunnit reda ut mina tankar en smula kom jag till insikt om min vanmakt: Vad skulle jag kunna förhindra? Inget. Det var som om havet själv krävde av mig att jag skulle tömma det på egen hand.”
Hon fortsatte att försöka, livet igenom.
Går von Suttner att följa fullt ut, att tillämpa, ens i dag, för den som vill uppfattas som relevant? ”Ned med vapnen” var en av 1800-talets viktigaste romaner, ovärderlig och klarsynt i sitt humanistiska budskap. Men skulle vi rösta på den som valmanifest? Vad är det vi har lärt, egentligen? Det är aldrig så enkelt som vi skulle önska. Är det en ursäkt?
***
Fler krönikor på liknande tema:
Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner
