Låt inte coronakrisen bli ett i raden av svepskäl

Tunnelseendet har varit svårartat under coronakrisen. Pandemin utlöste en panik som var förrädiskt lätt att sälja och som grumlade omdömet hos en rad länders beslutfattare. Fortfarande dominerar den diskussioner och rapportering runt om i världen.

Men håll ut. Gradvis, kommer makthavare att tvingas erkänna de förödande konsekvenser för liv och hälsa som överdrivet auktoritära beslut om nedstängda samhällen och fysiska tvång orsakat i smittbekämpningens spår.

Man kommer att vända sig om, och titta tillbaka med en blandning av ånger och förfäran: Vad lät vi ske när vi gick till tidigare otänkbara ytterligheter?

Vittnesmålen finns där redan, om ökad hunger, fördjupad fattigdom, raserade lokalsamhällen, hemlöshet, depressioner, våld, misshandel och missbruk.

Sådant som legat utanför synfältet under några månader när nästan varje stavelse handlat om en enskild risk, som om den gick att betrakta helt isolerat.

Insikten växer nu fram, underifrån, att de mest långtgående coronaåtgärderna sannolikt orsakat ett större lidande, och kommer att förstöra mångdubbelt fler liv, än viruset självt.

Eftersom mäktiga röster investerat offentlig prestige i stöd till drakoniska lösningar kommer slutsatserna att möta hårt, internationellt motstånd inledningsvis.

Låt dem försöka. Med tiden går det inte att blunda när offren utgör många miljoner människor.

***

Just den här aspekten av krisen har kanske inte samma relevans i Sverige, som valde en mer genomtänkt och frihetlig linje från början. Att säga nej till totala nedstängningar, hålla grundskolor öppna och avstå från en generell, auktoritär symbolpolitik som ser kraftfull ut på bild men har tveksam verkan i övrigt, visar sig ha varit långsiktigt rationellt, när andra länder trasslar in sig i sina tidiga misstag.

Svenska politiker och institutioner kommer istället att ha egna slutsatser om andra misslyckanden att värka sig fram till. Vi kommer att ha mycket att lära av omvärlden. Exempelvis när det gäller äldrevårdsresurser, beredskapslager och tester i större omfattning. Att den svenska strategin fått rätt i några av de mest omstridda frågorna ska inte skymma att den misslyckats i andra. Coronakrisen får inte reduceras till ett enbart för eller mot olika länders vägval.

***

Men det finns en annan coronadimension i som är ännu mer oroande på sikt. Och det är hur villiga många verkar vara att inför varje hotbild prioritera ned grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter som vore de endast dekorationer för soliga dagar, men onödigt krångliga när det kärvar lite.

Mönstret har gått igen för ofta på 2000-talet, med många svepskäl för varför det som i de demokratiska högtidstalen betecknas som ”grundläggande” fri- och rättigheter måste åsidosättas i enskilda fall. Terrorhot, brottsbekämpning, reglering av internet, rädslan för att konst ska provocera någons identitet eller tro, goda handelsrelationer med kommunistdiktaturen Kina, effektivt underrättelsesamarbete med övervakningens USA, klartecken för beväpnade militära drönare i krigsregioner. En lång, krampaktig lista.

Till de rättigheter som ständigt naggas i kanten så fort det blir obekvämt att upprätthålla eller försvara dem, hör personlig integritet, rätten att yttra, demonstrera och organisera sig, rätten att röra sig fritt och rätten till skydd mot våld och övergrepp.

Nu hotar samma sak att ske under pandemin. Gamla tabun brister. Gränser tänjs för vad makthavare kan kräva av människor. Ursäkterna för statliga eller privata ingrepp i privatlivet, in på bara kroppen, blir fler.

Det är skrämmande att höra hur en del ser detta som en övning inför framtida, ännu större inskränkningar. Kanske för att skapa trygghet på gator och torg, stänga gränser för flyktingar, garantera en nationalistisk kulturpolitik, genomdriva en radikal klimatpolitik, styra om människors levnadsvanor i sundare banor eller byta samhällssystem helt och hållet. Värnet av individen mot makten försvagas steg för steg.

Istället för att stå upp för fri- och rättigheter även i kris, vattnar man ur demokratin genom ständiga ”ändamålen helgar medlen”-undantag. De kritiska frågorna ställs till de som ifrågasätter att maktkoncentrationen tilltar.

Offentligheten är full av vackert väder-demokrater som börjar skälva vid första regndroppe. De får det sedan svårare att hålla emot exempelvis Kinas vålds- och övervakningssamhälle, eller Ungerns antiliberala hållning i EU, eller privata bolag som missbrukar makt.

Demokratiska principer ersätts av auktoritärt godtycke, där de starkas eller mest upprördas rätt gäller.

Om varje risk, varje hotbild, varje oro, varje störning anses ursäkta extraordinära ingrepp i människors fri- och rättigheter, väntar det totalitära samhället runt hörnet.

Låt inte coronakrisen bli ett i raden av svepskäl.

*************

Några tidigare krönikor på temat:

Tragiskt om västerbottningar slutar vara coronaförsiktiga nu

Som vanligt stirrar vi oss blinda på en kris i taget

Se upp för lycksökare efter coronakrisen

Kom igen nu umebor, håll ut och ta lite större ansvar