Hem till byn och den nya, långa ålderdomen
”Jo, det är ju några sidor kvar”, säger Lars-Erik i en av det avslutande avsnittets allra sista repliker, om det sockenbokprojekt han ärvt från gamle folkskolläraren Berglund. ”En sån här bok blir ju aldrig klar. Jag menar, byn lever ju fortfarande. (…) Alla frågar när sockenboken ska bli klar. De förstår inte. En sån här liten by, som man åker förbi på nån minut, en flugskit på kartan, det har hänt så mycket här. Det händer så mycket här. Ja, man kan skriva tusen sidor om den. Man kan skriva tiotusen.”
Det var en till synes obetydlig, anspråkslös by, som skildrades i Bengt Bratts tv-serie ”Hem till byn”. Men persongalleriet flödade, älskade, slet och stred rikt som i en Dostojevskijroman, utan att manusförfattare, regissörer och skådespelare försökte försköna, förtala eller förljuga vare sig människor eller miljöer.
Hela landsbygdssverige, och en viktig del av vår kultur-, hantverks- och näringshistoria, passerade revy under de åtta säsongerna, mellan 1971 och 2006.
Det är en serie man kan fortsätta att växa och mogna med än i dag.
Jag är född i mitten på 1970-talet, och var alltså inte ens född när de första omgångarna sändes. Men när jag såg den för första gången, vid någon av repriseringarna, kändes den fortfarande samtida. Så var det nog för alla som själva är uppväxta i glesbygden och ännu in på 1990-talet levde mitt i de miljöer och mitt bland de karaktärer serien skildrar.
Först i bakspegeln, efter en egen, personlig resa från hembyn i Hälsingland till storstäder som Stockholm och Berlin, och halvvägs tillbaka till landsbygden igen, tack vare Västerbotten, inser jag att det ”Hem till byn” skildrar inte är ett tillstånd, utan en förändring. Inte ett entydigt då eller tydligt nu, utan en långsam process i samhället, som pågick parallellt med tv-serien under decennier.
***
När Sverige vrider sig oroligt i sömnen på 2000-talet, bearbetar jobbiga problem, oroar sig över uppnådda, men till synes sköra framsteg, kretsar en del av drömmarna fortfarande kring det den där byn representerar.
Maktförskjutningarna, strukturomvandlingarna och personliga uppbrotten, koncentrerade till en bygd. Det är en lång prolog – ibland naiv, ibland klarsynt, ibland häpnadsväckande aktuell – till mycket av det samhällsdebatten handlar om 2016.
Och så persongalleriet: Där fanns Lars-Erik, en karaktär jag tror var folkkär i hemlighet och vilkens passivitet, trötthet och håglöshet många av oss känner ett starkt, oroande, vemodigt släktskap med. När han blommade upp sent, var det en lättnad och strimma hopp – kanske vi andra hopplösa fall också har tid.
Där fanns Lena och Willy Strid, med den lilla bilmacken som växte till nästan byimperium, med två av den svenska tv-historiens vassaste, mest vältajmade temperament. Där fanns de expanderande, alltmer, till slut övermäktigt, skuldsatta bönderna Lillemor och Berndt Andersson, som följer tidens goda råd, och därför alltid ligger ett steg efter.
Där fanns Per och Karin Löfgren – den småskaliga, tjuriga, traditionella skogsbrukaren och den framgånsrika, rullstolsbundna, med datorns hjälp framgångrika aktiehandlaren – som i sitt äktenskap sammanfattar mycket av spännvidden, konflikterna och beroendeförhållandena i det folkhemska samhället.
Där fanns byoriginalet Jonas, med några av de snällaste ögon som setts. Där fanns Lisa och Evert Persson, småbönderna som tvingas ge upp och flytta till en Göteborgsförort. Där fanns tidigare narkomanen Mia, syster till Lena, som får en ny chans på landet, i närhet till travhästarna och i en relation till Lars-Erik: två sårade själar hjälper varandra.
***
Men till de finaste och mest ärliga skildringarna i hela serien, hör de av ålderdom. Av gamla människor som lever kvar där de unga tagit över makt och ansvar, och får dröja i både väntan, plåga, förändring och så småningom oväntade möjligheter till nya, viktiga livskapitel, uppgifter, insikter, förälskelser. Hem till byn utspelar sig under decennier när en bondeålderdom som varit sig ganska lik under sekel, långsamt förändras och förlängs.
Henning, Jenny som ser sina barn kämpa med livet och få rätsida på det, Erik, Ragnar, Elisabet som får sitt första jobb, inom äldreomsorgen, sent i livet, Harald med sitt hembrända och ryggonda, Elsie, Astrid som går vidare, Ivar som till sist får bitterheten över sin nedlagda lanthandel att värka ut genom intresset för astronomi (”vi har klarat oss utan gatuljus här i över 2000 år”, Greta, småskollärarinnan, och de andra som försöker hantera en aktiv ålderdom som varar en bra bit efter pensionen, och som för dagens unga kommer att bli ännu längre.
***
Under många århundraden hann olika generationer ofta bara skymta och snudda vid varandra som jämbördiga. Hann knappt lära känna varandra. Hann bara trängas ihop under relativt korta perioder av livet. Erfarenheter, känslor, kunskaper, konflikter, frigörelseprocesser, kärlek trots allt, förståelse till sist – allt måste upplevas, förmedlas och bearbetas snabbt och intensivt, för tiden var knapp.
Skulle dagens trender fortsätta, medicinvetenskapen göra nya genombrott och en del forskares bedömningar slå in, kommer det som länge varit ett långt liv, för framtida generationer bara utgöra de allra mest aktiva åren mellan ungdom och ålderdom.
”Den här babyn kan leva upp till 142 års ålder”, löd rubriken i Time förra året. Det må vara att ta i. Medicinska framsteg, nya läkemedel, behandlingar och förebyggande ingrepp, skonsammare arbetsliv och boendemiljöer, mer hälsomedvetna livsstilar – exakt vilka och hur snabba effekter det får går förstås inte att säga. Krig, miljöförstöring, viruspandemier; mycket kan påverka negativt. Förutsättningarna skiftar starkt över världen.
***
Ändå tyder det mesta på att ett land som Sverige står inför en starkt förändrad demografi. Med avsevärt fler, och sannolikt betydligt mer aktiva, äldre, som lever längre än i dag. Och en situation där startpunkten för den upplevda ålderdomen förskjuts för många människor, långt bortom tidigare pensionsåldrar.
De äldre kommer att vara fler än de yngre, och ungdomen kommer att vara en mycket mindre del av livet än ålderdomen. Redan det samlade begreppet ålderdom kommer att bli förlegat.
Det är en hoppingivande utsikt. En demografisk förändringsprocess till det bättre vägledde även skapandet av det moderna samhället, under samma liberala och socialdemokratiska epok som demokratiska framsteg, marknadsekonomi, rättigheter och social välfärd skapade välstånd, ökad frihet och ökad jämställdhet.
Men den demografiska situation som nu kanske växer fram, kommer även att ställa samhället inför helt nya utmaningar. I utbildningssektorn, på arbetsmarknaden, i välfärden, i medierna, i kulturlivet, i grannskapen. Det är något samhället måste förbereda sig på i tid.
Människors arbetsliv kommer att förlängas och genomgå många faser. Fler generationer kommer att arbeta sida vid sida under lång tid, utan självklar övergång av makt och inflytande. Rekryterande företag kommer inte att kunna koncentrera sig på vissa åldersgrupper. Det bör bli oacceptabelt att utgå från ålder som indikation på egenskaper, om de äldres kraft, aktivitet och erfarenhet ska kunna ges utrymme mitt i samhället bredvid de yngres
Utbildning som en sak för ungdomen kommer av nödtvång och lust att ersättas av det livslånga lärandet som huvudkoncept, även i högre utbildning och forskning. I synnerhet om innovationstakt, tillväxt, jobb och generell välfärd ska upprätthållas.
Ett liv kommer inte att utspelas inom ramen för bara en eller ett par sammanhängande epoker av stabila tekniska förutsättningar, inlärda normer och kulturella referensramar. Människor kommer att hinna bryta upp oftare än förr – fysiskt och intellektuellt.
En intressant aspekt på det tas upp i en ny bok av psykologiprofessorerna Lars Nyberg och Lars-Göran Nilsson, och journalisten Peter Letmark: ”Det åldrande minnet. Nycklar till att bevara hjärnans resurser.” Den kommer att bli allt mer relevant.
Ett gott åldrande, skriver de i slutet, ”påverkas av händelser och aktiviteter långt innan pensionsåldern, bland annat utbildning, och förstås även ärftliga faktorer. Men vi har också betonat att ”det aldrig är för sent”. Hjärnan och minnet fortsätter att vara föränderliga livet ut och är möjliga att stärka med olika stimulerande aktiviteter – inte minst socialt umgänge, matvanor och motion. Om vi alla, via dessa faktorer och kanske andra ännu oupptäckta, i någon utsträckning kan fördröja den punkt när åldrandet så starkt påverkar våra mentala förmågor att vi inte längre kan leva självständigt – ja, då är vinsten enorm för samhället, för oss själva och för våra nära och kära.”
***
Det politiska livet kommer att bli mer komplicerat, svårhanterat och givetvis positivt berikat när många generationer samtidigt kräver gehör för sina upplevelser, problem, värderingsramar, insikter, perspektiv och fördomar. Trenden av allt yngre ledande politiker som bugning åt framtiden kommer att framstå som absurd.
Samhällsplanering av service, välfärd, transporter, kultur- och fritidsutbud måste utformas annorlunda, när ålderdomen inte är en kort, avklingande tid på slutet, utan en lång, aktiv livsfas, om än förknippad med krämpor.
Äldreomsorgen kommer ännu mindre än i dag att gå att betrakta som en enhet, utan bli ett löst begrepp för en enorm mångfald av aktörer, finansieringsupplägg och insatser. Skatte- och pensionssystem kommer att påverkas när den gamla pensionsåldern snarast markerar en mittpunkt i livet. Kvarter och stadsdelar kommer att behöva planeras för, och dra nytta av, större åldersspann.
Psykisk ohälsa, depressioner och självmordsproblematik kommer att kräva ännu mer uppmärksamhet och lyhördhet.
Relationer och vänskaper kommer att hinna brytas upp fler gånger än vad som är vanligt ens i dag. Den sociala sammanhållningen, snåriga nätverk, i ett lokalsamhälle kommer att kompliceras, men även få fler möjligheter att läka sår.
Sjukdom, olyckor och död i tidiga år, kommer att kännas ännu smärtsammare. Mer kommer att upplevas stå på spel. Och vad får det för följder för ungas självbilder, om de inte längre ensamma uppfattas stå för framtiden?
Vi barn av ungdomskultens epoker står inför en välkommen omvälvning, när fler aktiva och viljestarka generationer ska samsas, tvivla och jubla med varandra sida vid sida, i samhället. Det kommer att bli svårt, och göra oss gott
****************************
(Den här krönikan innehåller några passager från en tidigare krönika om samma ämne.)
Ytterligare texter på liknande tema:
