Etikett: avgång

Sahlin var något viktigt på spåren

Av , , Bli först att kommentera 7

Tillbaka lite ringrostig efter några veckors VK-ledighet med krönika om Mona Sahlins avgång. Jag återkom ett antal gånger under förra mandatperioden till min analys att  Sahlins partiledarskap inte är socialdemokraternas problem. Därför tror jag inte heller att hennes avgång är en lösning på något. Tvärtom var nog problemet att socialdemokraterna inte lyssnade tillräckligt på Sahlin. Jag tror faktiskt att hennes partiledarskap kommer att uppvärderas med tiden.

————————————————-

Sahlin tänkte rätt – men fick nej av sitt parti

I efterhand vet alla bättre. Den politiska debatten är en varm pool i lyxmiljö för besserwissrar, i synnerhet när det går åt skogen för någon. De som inte behövde fatta besluten och stå som ansvariga plaskar lite, höjer glasen och sjunger en trudelutt om hur allt skulle ha gjorts istället, när någon misslyckas eller av andra skäl faller. Men i efterhand är det ibland också dem som allt rasar ihop kring som lär oss mest och symboliserar betydelsefulla skiften. Ibland har de röjt en väg som var nödvändig, men de själva inte hann beträda. I efterhand, när poolen kallnat och plasket upphört, kan den utskåpade få upprättelse som framsynt.

Jag tror att Mona Sahlins insats som partiledare kommer att uppvärderas med tiden. Jag tillhör inte dem som i hennes ledarskap ser orsaken till socialdemokraternas historiska, och demokratiskt sunda, nedgång från statsbärande parti till ett parti bland andra. Att hon till slut misslyckades både som partiledare och oppositionsledare – i sak, retoriskt och taktiskt – är obestridligt. Väljarmajoritetens slutord var entydigt. Men hon är i gott sällskap, och uppgiften var grymt otacksam från början.

Svensk socialdemokrati delar dilemma med flera andra socialdemokratiska partier i Europa. När makten går förlorad blir det svårare att hålla ihop motstridiga särintressen. Samtidigt gör samhällsutvecklingen att inövad retorik, dogmatiska lösningar och inhamrade fiendebilder ter sig irrelevanta och förlegade i de flestas ögon.

Socialdemokratin har inte spelat ut sin roll, men är inne i en svårare omställningsfas än vad ett partiledarbyte kan lösa. Mona Sahlin är, paradoxalt nog, en av dem som bäst förstått detta inom svensk socialdemokrati. Hon lyckades inte omsätta särskilt mycket av sitt nytänkande i handling som partiledare – ofta på grund av internt motstånd och låsningar till exempelvis LO-toppen – men hennes ansatser var tilltalande.

Man får gå långt tillbaka i den svenska socialdemokratins historia innan man hittar ett mer sympatiskt och ifrågasättande linjetal än det Sahlin höll när hon tillträde som partiledare 2007. Vad hon bad om var förtroende att förändra partiets syn på hur rollfördelningar, hierarkier, utmaningar och målkonflikter ska förstås i dagens samhälle, på vad som egentligen är progressiv politik på 2000-talet. Hon efterlyste nya attityder till företagande, valfrihet och mångfald – allt för att hindra en genomklappning 2010.

Hon fick inte det förtroendet av sitt parti, hon lyckades inte organisera det interna förnyelsearbetet och det lyssnande ledarskapet blev till en belastning i samma ögonblick som hon kördes över i den för en partiledare allra viktigaste av frågor: regeringsfrågan. Sedan var det som om hon förlorade modet – särskilt under finanskrisen agerade hon svagt och tappade i anseende.

Men Sahlins problem var inte att hennes instinkter och analys förde fel, utan att hennes parti inte insåg att de var värda att fullföljas med övertygelse. Inte minst försöket att etablera ett regeringsalternativ med bara miljöpartiet – utan det belastade vänsterpartiet – var en briljant och slug strategi. Men det tog traditionalisterna bara ett par dagar att köra över Sahlin och tvinga fram samarbete vänsterut.

Hade Sahlin fått gå till val med en mer nytänkande, öppensinnad socialdemokrati i socialliberal allians med bara miljöpartiet hade det knappast räckt till egen majoritet ändå, men det hade gjort alliansens valrörelse svårare, mildrat socialdemokraternas fall och ökat miljöpartiets möjligheter att omsätta opinionssiffror i valresultat.
Det hade, i ett sådant scenario, kunnat vara Sahlin som fått bilda minoritetsregering med hyfsad kontroll över inrikespolitiken.

Hennes efterträdare skulle därför göra klokt i att fullfölja det Sahlin påbörjade men avbröt, i en insikt om att hon inledningsvis var något viktigt på spåren.

Nu plaskas det i poolen. Men Sahlin hade kunnat bli precis den partiledare socialdemokraterna hade behövt. Hennes avgång markerar snarare en missad chans, än ett avvecklat problem, för ett parti med mycket att grubbla över.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,