Etikett: Sahlin

Sahlin var något viktigt på spåren

Av , , Bli först att kommentera 7

Tillbaka lite ringrostig efter några veckors VK-ledighet med krönika om Mona Sahlins avgång. Jag återkom ett antal gånger under förra mandatperioden till min analys att  Sahlins partiledarskap inte är socialdemokraternas problem. Därför tror jag inte heller att hennes avgång är en lösning på något. Tvärtom var nog problemet att socialdemokraterna inte lyssnade tillräckligt på Sahlin. Jag tror faktiskt att hennes partiledarskap kommer att uppvärderas med tiden.

————————————————-

Sahlin tänkte rätt – men fick nej av sitt parti

I efterhand vet alla bättre. Den politiska debatten är en varm pool i lyxmiljö för besserwissrar, i synnerhet när det går åt skogen för någon. De som inte behövde fatta besluten och stå som ansvariga plaskar lite, höjer glasen och sjunger en trudelutt om hur allt skulle ha gjorts istället, när någon misslyckas eller av andra skäl faller. Men i efterhand är det ibland också dem som allt rasar ihop kring som lär oss mest och symboliserar betydelsefulla skiften. Ibland har de röjt en väg som var nödvändig, men de själva inte hann beträda. I efterhand, när poolen kallnat och plasket upphört, kan den utskåpade få upprättelse som framsynt.

Jag tror att Mona Sahlins insats som partiledare kommer att uppvärderas med tiden. Jag tillhör inte dem som i hennes ledarskap ser orsaken till socialdemokraternas historiska, och demokratiskt sunda, nedgång från statsbärande parti till ett parti bland andra. Att hon till slut misslyckades både som partiledare och oppositionsledare – i sak, retoriskt och taktiskt – är obestridligt. Väljarmajoritetens slutord var entydigt. Men hon är i gott sällskap, och uppgiften var grymt otacksam från början.

Svensk socialdemokrati delar dilemma med flera andra socialdemokratiska partier i Europa. När makten går förlorad blir det svårare att hålla ihop motstridiga särintressen. Samtidigt gör samhällsutvecklingen att inövad retorik, dogmatiska lösningar och inhamrade fiendebilder ter sig irrelevanta och förlegade i de flestas ögon.

Socialdemokratin har inte spelat ut sin roll, men är inne i en svårare omställningsfas än vad ett partiledarbyte kan lösa. Mona Sahlin är, paradoxalt nog, en av dem som bäst förstått detta inom svensk socialdemokrati. Hon lyckades inte omsätta särskilt mycket av sitt nytänkande i handling som partiledare – ofta på grund av internt motstånd och låsningar till exempelvis LO-toppen – men hennes ansatser var tilltalande.

Man får gå långt tillbaka i den svenska socialdemokratins historia innan man hittar ett mer sympatiskt och ifrågasättande linjetal än det Sahlin höll när hon tillträde som partiledare 2007. Vad hon bad om var förtroende att förändra partiets syn på hur rollfördelningar, hierarkier, utmaningar och målkonflikter ska förstås i dagens samhälle, på vad som egentligen är progressiv politik på 2000-talet. Hon efterlyste nya attityder till företagande, valfrihet och mångfald – allt för att hindra en genomklappning 2010.

Hon fick inte det förtroendet av sitt parti, hon lyckades inte organisera det interna förnyelsearbetet och det lyssnande ledarskapet blev till en belastning i samma ögonblick som hon kördes över i den för en partiledare allra viktigaste av frågor: regeringsfrågan. Sedan var det som om hon förlorade modet – särskilt under finanskrisen agerade hon svagt och tappade i anseende.

Men Sahlins problem var inte att hennes instinkter och analys förde fel, utan att hennes parti inte insåg att de var värda att fullföljas med övertygelse. Inte minst försöket att etablera ett regeringsalternativ med bara miljöpartiet – utan det belastade vänsterpartiet – var en briljant och slug strategi. Men det tog traditionalisterna bara ett par dagar att köra över Sahlin och tvinga fram samarbete vänsterut.

Hade Sahlin fått gå till val med en mer nytänkande, öppensinnad socialdemokrati i socialliberal allians med bara miljöpartiet hade det knappast räckt till egen majoritet ändå, men det hade gjort alliansens valrörelse svårare, mildrat socialdemokraternas fall och ökat miljöpartiets möjligheter att omsätta opinionssiffror i valresultat.
Det hade, i ett sådant scenario, kunnat vara Sahlin som fått bilda minoritetsregering med hyfsad kontroll över inrikespolitiken.

Hennes efterträdare skulle därför göra klokt i att fullfölja det Sahlin påbörjade men avbröt, i en insikt om att hon inledningsvis var något viktigt på spåren.

Nu plaskas det i poolen. Men Sahlin hade kunnat bli precis den partiledare socialdemokraterna hade behövt. Hennes avgång markerar snarare en missad chans, än ett avvecklat problem, för ett parti med mycket att grubbla över.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Sverige har sin bästa tid framför sig

Av , , Bli först att kommentera 4

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det inrikespolitiska läget inför valet så här i Almedalsveckans slutskede:

—————————————————

Sverige har sin bästa tid framför sig

”Drömmarna, de som gäcka vår själ med fladdrande skuggor, stamma ej ovanifrån, från gudarna i höjden – var och en gör de drömmar han har. När kroppen är insövd, leker själen helt ostört och fritt och övar i mörkret allt vad om dagen den tänkt på i ro.”(Petronius, övers. Tryggve Lundén)

Ibland när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin debatterar med varandra kan det kännas som om valet i höst står mellan att stanna klockan och att vrida den tillbaka, mellan 2010 och 2006, mellan ”som precis nu och för alltid” och ”som då och ständigt samma till evigheten”.
Problemet är att båda, å sina partiers vägnar, låter som om deras dröm vore att få bli Tage Erlander, och som om Sverige redan har sett, eller ser, sina bästa dagar. Det i en tid när stora och globala förändringar äger rum och när en statsminister som sitter i över 20 år varken är möjlig eller önskvärd.
Det ligger i statsbärande partiers natur att de förvaltar och vårdar mer än de tänker nytt och går före, att de är mer nöjda med vad som är (eller nyss var), än oroade över eller nyfikna på vad som kan bli. Framtiden intresserar dem inte så mycket.

Socialdemokraterna, för att börja med dem, dröjer kvar i längtan att återfå en statsbärande position utvecklingen sprungit förbi och man inte längre tilltros av väljarna. Nostalgin återspeglas i val av sakfrågor, prioriteringar och retorik. Demoniseringen av motståndares avsikter och drivkrafter tilltar i takt med att opinionssiffrorna sjunker, utan att partiet verkar förstå skillnaden mellan vad som kittlar sekteristiska instinkter hos redan övertygade och vad som inger förtroende hos sansade, eftertänksamma väljare.

Det är ett slöseri av ett partiledarskap som i Mona Sahlins första tal ingav förhoppningar om något helt annat och mer öppensinnat. I mina ögon stod hos för mandatperiodens skickligaste strategiska drag alla kategorier när hon hösten 2008 annonserade sin vilja att samarbeta med miljöpartiet kring en rödgrön mittenpolitik, utan vänsterpartiets socialism. Det var förnyaren Mona Sahlin när hon är som bäst och bryter mönster. Men partiet och LO följde henne inte, och hon vågade inte sätta sitt partiledarskap på spel för ett epokgörande vägval som hade gett alliansen en ordentlig huvudvärk och som hade haft bärkraft för flera val framåt och bortom blockpolitiken.

Det hade sannolikt hindrat något av moderaternas kraftiga tillväxt, dämpat socialdemokraternas nedgång och hade kunnat ge S och Mp en strategisk kontroll över regeringsbildandet i Sverige för hela 2010-talet. Man kan åtminstone spekulera i den riktningen. Men så blev det inte, och sedan dess har Mona Sahlin, med en alltmer bakåtblickande retorik och påtvingad ett annat men för mittenväljare mindre tilltalande epokskifte, haft det jobbigt att återvinna initiativet.

Jag tror att det stämmer som Martin Ådahl skriver i Fokus att just de dagarna innebar en avgörande, negativ vändning för Sahlin: ”Brytpunkten kom (…) den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.” Förlorar de rödgröna valet kommer historieböckerna kommer att peka på den eftergiften som nederlagets början.

Moderaterna, å sin sida, när förhoppningen om att ta över den statsbärande position socialdemokraterna förlorat, trots att det mesta tyder på att de statsbärande partiernas era – tack och lov – är över, och trots att ytterligare moderat tillväxt på de övriga allianspartiernas bekostnad skulle kapsejsa det egna regeringsalternativet. Hos moderaterna återspeglas statsbärarkomplexet framför allt i vad man inte talar om. Moderaternas ledning är just nu den populäraste, men också fegaste bland riksdagspartierna. Det finns ett samband.

De nya moderaterna vill ”lyssna” så mycket på väljarna att de glömmer bort att väljarna faktiskt lyssnar de också. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förvaltar väl och är exemplariska krishanterare. Men söker man perspektiv, inpass och reflektioner kring framtidens utmaningar på arbetsmarknaden, inom välfärdssektorn eller för Sverige som företagarnation, är det ganska tunt.
Socialförsäkringarna förstår man sig inte riktigt på – det är fortsatt oklart om moderaterna vill värna den generella välfärden eller smygtittar mot ett grundtrygghetssystem. Orsakerna till den strukturellt betingade höga arbetslösheten bland unga och invandrare vågar man inte närma sig. Småföretagarklimatet får gärna bli bättre så länge det inte kostar eller enskilda förslag riskerar att provocera. Man överlåter åt folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att ta idédebatterna för alliansens räkning, men bromsar ofta, när det börjar bli konkret.

Reinfeldt, en politiker med stora förtjänster, seglar ovanför och kammar hem förtroende. På det sättet kan man nå höga popularitetssiffror, genom att inte provocera någon. Men slappt förarbete straffar sig när det blir allvar. Moderaterna gjorde hemläxan ordentligt inför 2006 års val. Inför årets val har de inte gjort den.

Både socialdemokraterna och moderaterna börjar tappa de stora, strukturella framtidsfrågorna om framtidens jobb och välfärd ur sikte. Ändå finns det, om man håller sig vid jobb-skola-omsorg-spåret, en socialliberal källåder, närmare alliansen men inom räckhåll även för socialdemokraterna och miljöpartiet, som väntar på att erbjudas väljarna av ett samlat alternativ

Välfärdssektorn kommer att utsättas för stora påfrestningar de kommande decennierna när de demografiska förutsättningarna förändras. Mer arbetskraft och längre yrkesliv kommer att behövas (genom invandring, minskat utanförskap, livslångt lärande och resurstark yrkeshälsovård). Fler jobb inom privat sektor är avgörande för att den sociala tryggheten ska kunna finansieras på lång sikt.

Generella, generösa och solidariska socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen i kombination med mer flexibla arbetsmarknadsregler som ger småföretag mod att anställa oftare och som möjliggör större rörlighet sett över ett yrkesliv är en tilltalande flexicuritymodell som bara väntar på att anammas i sin helhet av något av regeringsalternativen. Sänkta kostnader och mindre krångel för små och nya entreprenörer skulle innebära en politisk erkänsla av småföretagares hårda vardag.
En kunskapsbaserad skola som inte stöper alla i samma form, moderna yrkesutbildningar och en högre utbildningssektor mer inriktad på kvalitet är något som nu så smått vinner gehör hos de flesta. Satsningar på framtidens rena och förnyelsebara energi- och transporttekniker coh exportinriktat entreprenörskap på det området, bort från beroendet av ändliga och smutsiga resurser som olja och uran, är både miljö- och tillväxtpolitik.

En del av dessa saker förenar regeringsalternativen. Många av ansatserna finns framför allt hos alliansens mindre partier, folkpartiet, centerpartiet och i viss mån kristdemokraterna. Och ett par finns i högre grad hos miljöpartiet. De finns även hos självständiga tänkare inom de två största partierna men utan att riktigt ges utrymme i den försiktighet som alltid präglar partier som drömmer om att bli statsbärande. Därför är regeringsalternativen sämre än de har potential att vara. Den här valrörelsen är en illustration av hur blockpolitiken hämmar Sverige.

Det är hedervärt att dra lärdom av historien. Men när historien beskrivs som den mjuka, trygga madrassen där det vore skönt att landa, snarare än en inspiration och språngbräda framåt, då hotar stagnationen. Sverige ser inte, och har inte sett, sina bästa dagar. De kommer.

Give us a poem, Reinfeldt!

Av , , 1 kommentar 10

Min lördagskrönika den här veckan om läget inför valet, lite grand med anledning av Fredrik Reinfeldts besök i Umeå i dag:

—————————————————-

Hur vore det med lite poesi, Reinfeldt?

”Man driver kampanjer med poesi”, sa Mario Cuomo i en berömd liknelse. ”Man regerar i prosa.” Citatet brukar användas för att betona det där med prosan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg är prosaister av rang i ett land där prosan av hävd värderas högt. Och deras begåvning gäller en speciell typ av kärv, instruerande prosa.
De kan som inga andra läsa högt ur politiska bruksanvisningar och få det att låta tryggt och relevant.
De skulle byta ut valtalet mot en monteringsinstruktion från Ikea, och vi skulle inte märka stor skillnad. Inga frustrerade utbrott över felmätta brädor och borttappade skruvar där inte; inga svordomar över Kamprad. Istället en mild kärlek till centimetermått, skruvnycklar, plasttappar och ett par extra ”vi är inte riktigt färdiga än”-moment. Vårproppen Billy sätts ihop med lugn och tålamod – Anders Borg visar hur.
Jag ironiserar inte.

Förmågan att regera i nykter prosa, utan att löpa åstad och överreagera, kan under en djup global lågkonjunktur vara skillnaden mellan stabil krishantering som räddar ekonomin och panikslagna misstag som äventyrar den. När Reinfeldts och Borgs förtroendesiffror ligger högt över oppositionsledarna Sahlins och Östros är det en av förklaringarna.
Men prosa och bruksanvisningar enbart vinner inga val, och är inte tillräckligt för att ett politiskt ledarskap ska vara framgångsrikt över längre tid. Nu handlar inte längre i första hand om den gångna mandatperioden, utan om den kommande.
Bruksanvisningar berättar om sånt som redan konstruerats och standardiserats. Ett valår kräver större originalitet; en friare tanke, en blick framåt. Alliansen behöver påminnas om det där med poesin.
Var är lyrikerna?

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg varnade i söndags för risken att alliansen börjar framstå som en trist och teknokratisk höger om den aldrig formulerar visioner och berättelser utifrån värden som ”jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar”.
Jag tror att det ligger mycket i det. Den återkommande oförmågan att ta tydlig ställning för den personliga integriteten, en av vår tids största liberala utmaningar, och den misstänkliggörande attityden i flera utspel inifrån partierna kring asyl- och flyktingpolitiken, har ökat den risken.
Liberalismen har tolkats på ett alldeles för snävt sätt, delvis bländats ut; grundläggande liberala instinkter har saknats i lägen när de varit som viktigast. För det har alliansen redan fått betala ett pris under mandatperioden, även om man inte skiljt sig stort från socialdemokraterna. Frågan är om man dragit slutsatser av det.

En del har även förklarat miljöpartiets uppgång med att alliansen gradvis, i förutsägbar blockpolitisk klinch med socialdemokraterna, tappat bort en idealistisk, fritänkande dimension i politiken.
Vill man förstå läget inför valet är just politikens idealistiska dimension, berättelserna bortom de tunga budgetposterna och stora strukturfrågorna, ingen dålig utgångspunkt.
Ofta avgörs val av små, ganska subtila väljarrörelser. Att fördjupa ett redan existerande stöd förändrar inte så mycket. Sitter spiken redan inslagen i väggen kan man under stort spektakel ändå damma till den med en slägga, men det ändrar ingenting.

Hur ser opinionen ut så här ett knappt halvår före valet? Moderaterna håller enligt de flesta mätningar sin historiskt sett höga nivå och har greppet i nästan alla förtroendemätningar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har det omvänt och vid historiska jämförelser fortsatt tungt. Slutsatsen ligger nära till hands att det är miljöpartiets uppgång och mittenpartiernas sammantagna tapp som förklarar de rödgrönas ledning, och att det är i det traditionellt grönsocialliberala gränslandet mellan regeringsalternativen som chansen för små, men avgörande väljarflöden är som störst.

Om alliansen tror att utbyggd kärnkraft, vägpaket, skattesänkningar för pensionärer, flerbarnstillägg och bensinpriser är den typ av frågor som – oavsett vad man anser om dem – kommer att vända väljarflöden från miljöpartiet till mitten blir det ett tufft uppvaknande i september. Då har man inte förstått att tolka opinionsmätningarna rätt, då har man tappat samhällskritiken. Blir alliansens framtoning för mycket teknokrati, nöjd förvaltning och traditionell valbudgetpopulism kommer man nästa mandatperiod att utgöra en stark opposition.

Förvaltningsfaran gäller även delar av valrörelsens mest centrala områden: jobben och välfärdssamhället. Oförmågan hos alliansen, på grund av intern splittring, att ta tag i komplexet kring socialförsäkringssystemens framtid, arbetsmarknadens regelverk och småföretagens villkor förstärker intrycket av en regering som börjat administrera mer än gestalta.

Alliansen talar gärna om välfärdssamhället. Men den vet inte för vilka socialförsäkringsprinciper den står (man borde ta entydig ställning för den generella välfärden).
Den vet inte vilken typ av arbetsmarknad den ska planera för (man borde våga öppna för en dansk flexicurity-modell anpassad till den nya, rörliga tjänste- och småföretagarekonomin). Den verkar inte beredd att fullt ut prioritera villkoren de företag som ska skapa jobben (man borde ge sänkta arbetsgivar- och egenavgifter förtur framför ytterligare jobbskatteavdrag) .

Regeringen kan vara nöjd med mycket som den genomfört sedan 2006: skattesänkningar som stärker låginkomsttagarnas egenmakt, nödvändiga reformer inom hela utbildningsväsendet, insatser för ökad valfrihet och högre kvalitet inom offentlig sektor, avskaffande av det förlegade apoteksmonopolet, upprättad arbetslinje, klok hantering av finanskrisen, förändringar som ger minskad byråkrati och regelbörda för företagen, stimulanser av tjänstesektorn, nya öppningar för arbetskraftsinvandring, en könsneutral äktenskapslagstiftning, stärkt demokratiprofil i biståndspolitiken – det har hänt en hel del.

Annat finns, som sagt, på minussidan. Många missförhållanden i samhället gör det berättigat att fortsatt tala om utanförskap och det glömda Sverige. Både oförmågan att ge svar i centrala framtidsfrågor och tendensen till teknokratisk framtoning delar alliansen med de rödgröna – som ännu mindre vet vad de vill. Men alliansen fick 2006, till skillnad från raden av socialdemokratiska minoritetsregeringar, mandat för utveckling av något nytt, inte administration av något statiskt. Ambitionen bör inte vara lägre den här gången.

I dokumentären ”When We Were Kings” om matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974 berättas om ett minnesvärt tal Ali en gång höll för studenter vid Harvard. ”Give us a poem!”, ropade en av studenterna plötsligt, ge oss en dikt. Alis korta svar har blivit klassiskt: ”Me. We.”
I dag besöker Fredrik Reinfeldt Umeå. Han kommer att följas av hela raden partiledare – prosaister allihop, ingen av dem lyriker. Det är en chans att lyssna till vällovliga, instruktiva bruksanvisningar. Men vi borde ropa något till dem också:
”Give us a poem!”

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Ett bra klargörande

Av , , Bli först att kommentera 2

Till slut kom den reaktion från Mona Sahlin som många efterlyst. Ett bra klargörande.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Den förrädiska slummerfunktionen i debatten

Av , , Bli först att kommentera 8

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

En tröttsam spekulation i Jantelag och politikerförakt

Av , , Bli först att kommentera 8

Första reaktionen: Men jösses, släng både det hycklande politikerföraktet och den fåniga jantelagen på soptippen. Vem bryr sig om Mona Sahlins väska?

Tja, det är väl i stort sett den enda reaktionen. Men ska jag ändå ta upp några anledningar till varför hela historien är outsägligt ointressant, så blir det följande:

Det är väl utmärkt att högavlönade personer konsumerar. Det är inget fel med att högt uppsatta, utsatta och hårt arbetande politiker tjänar bra. Och Mona Sahlin har inte i sin politiska retorik förnekat att hon personligen hör till en privilegierad grupp. Så även om det hade handlat om ett eget inköp, inte en gåva, hade det fortfarande varit en icke-fråga. Och vad man har för synpunkter på Mona Sahlins politiska insatser är i det sammanhanget fullständigt irrelevant.

Som jag varit inne ofta på i mina ledartexter om fåniga mediedrev, obehagliga krav på felfria politiker och dubbelmoral i mediernas sätt att behandla livsstilsfrågor när det kommer just till politiker, så finns det anledning att vara bekymrad över vilka människor som i framtiden kommer att våga ta på sig offentliga uppdrag.

Men uppmärksamheten kring Mona Sahlins väska (eller fåniga försök i nästa våg att skapa liknande uppmärksamhet kring eller misstänkliggöra andra politikers konsumtionsvanor) är ännu mer ledsam, eftersom den inte ens handlar om något litet misstag, utan om en privat konsumtion eller en privat gåva, som inte rimligen kan angå någon utomstående, som inte har någon politisk relevans, som inte säger något viktigt, positivt eller negativt om Mona Sahlin överhuvudtaget.

De medier som försöker väcka starka emotioner i frågan avslöjar mest bara sina egna fördomar om hur olika väljare ska reagera och känna inför en sådan nyhet. Jag tror att de har fel. Det är en tröttsam spekulation i Jantelag och politikerförakt. Men ska förakt riktas i någon riktning på grund av denna väskdebatt är det inte mot Mona Sahlin.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Av , , 1 kommentar 14

I min lördagskrönika den här veckan tar jag en titt på några aspekter av socialdemokratins historia och konstaterar att vissa typer av slitningar alltid präglat partiet.

——————————————————————-

Nordebo, lördag: inför valet 2010

 

Socialdemokraterna vid sitt gamla vägskäl

 

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma: slitningen mellan pragmatism och dogmatism, mellan problemlöseri och testuggeri, mellan vad bredare väljargrupper intresserar sig för och vad kampretoriken uttalar.

Spänningen fanns där från början. Med Karl Marx var socialdemokratin aldrig bekväm, fast hans terminologi fortsatte att slänga omkring nere i partiportföljen till långt in på 1970-talet. Socialdemokratin har överhuvudtaget aldrig mått bra av dogmer.

 

Socialdemokratin som idérörelse – om man lite schematisk söker skilja ur den aspekten från partiets övriga historia som folkrörelse – är född ur konflikt och splittring kring tidiga marxistiska framtidsteorier under 1800-talets andra hälft. I det skede när den gryende socialismen ännu brottades med frågan om huruvida förändringar skulle uppnås genom reformism eller revolution, demokrati eller proletariatets diktatur, om huruvida mödosamt parlamentariskt arbete var vägen att gå eller inte för dåtidens arbetarrörelse, så utgjorde den svenska socialdemokratin ett entydigt och pålitligt svar för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete.

Det var det ursprungliga socialdemokratiska vägvalet, ett medvetet steg bort från Marx själv, i en marxistisk idédebatt där andra grupperingar valde andra, mer bokstavstroende vägar.

Och det var, i vissa aktivistkretsar, en kontroversiell strategi att vilja arbeta för reformer inom det existerande samhällets ramar. Svekdebatten började direkt. Den drogs igång av dem som inte fick, eller anade att de inte skulle få, internt gehör.

 

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

 

Det påminner om den hårda, samtidiga striden inom den tyska socialdemokratin om revisionism kontra mer renlärig marxism i vilken revisionisten Eduard Bernstein – som snart nog skulle få helt rätt – hade skrivit: ”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”. (Citatet återfinns i Brantings egen skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling” från 1909.)

Även i sitt mest berömda tal, vid författningsdebatten 1918, när det demokratiska genombrottet äntligen stundade, snuddar Branting vid det: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

Det uppnåeliga: även i triumfens stund en maning till pragmatism.

 

Socialdemokratins parlamentariska framgångsrecept under 1900-talet i Sverige blev också att alltid i kritiska lägen välja pragmatismen framför dogmatismen, möjliga reformer framför omöjlig marxism. Och att senare i regeringsställning konsekvent söka dämpa de statssocialistiskt mest långtgående kraven på samhällsomvälvning och istället söka dra nytta av och implementera andra partiers idéarbete, oftast det liberala och frisinnade, för att vara i bättre samklang med bredare väljargrupper än dogmatisk socialism skulle tillåta.

Den insikten växte fram under Brantings långa partiledartid. Den var själva grundkärnan i Per-Albin Hanssons folkhemtema, där en konservativ term och ett socialliberalt tankegods tillsammans skulle forma ett socialdemokratiskt adjö till den hårda klasskampsretoriken. Och Tage Erlander kunde sin historia.

 

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan och kapplöpning mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

De gamla goda tiderna har aldrig existerat. Det gäller för det mesta här i världen, även för politiska partier. Bilden av ett socialdemokratiskt förflutet där idealen var självklara, alla överens och barrikaderna riktade åt ett håll är falsk.

Vänstersocialister har alltid – sedan långt över hundra år tillbaka – pyrt av missnöje över partiets utveckling. Det är inget modernt fenomen som ibland görs gällande i påståenden om vad partiet ”brukade stå för”, utan tvärtom en ursprunglig socialdemokratisk förlossningsvärk som aldrig klingat av.

Skäll från missnöjda falanger om att partiet gått till ”höger”, blivit för liberalt och svikit sina ideal är lika gamla som partiet självt, och har drabbat alla socialdemokratiska partiledare genom historien, utan undantag. De gånger som partiledningarna inte orkat stå emot det interna falangmissnöjet har partiet nästan alltid fått problem hos väljarna. Att partiet förlorade regeringsmakten under sitt radikala sjuttiotal var ingen slump.

 

Det är också värt att notera hur socialdemokratins opinionsutveckling just nu – efter månader av retorik anpassad till partiets vänsterfalanger, långt från de förnyarambitioner Mona Sahlin formulerade i början av sitt partiledarskap – är tämligen svag. Oppositionens uppgång tycks istället kopplad till miljöpartiet.

Mona Sahlins problem är att hon – till skillnad från sina företrädare – tvingas hantera de här klassiska motsättningarna i opposition, utifrån en för socialdemokratiska förhållanden svag parlamentarisk ställning och i ett skede när partilandskapet håller på att förvandlas och omöjliggöra att enskilda partier ensamma dominerar debatten.

Tiden med statsbärande partier är, tack och lov, sannolikt förbi. Men historiska erfarenheter kan ge vägledning ändå. Det spekuleras inför hösten val om huruvida Mona Sahlin och socialdemokraterna ska satsa på förnyelse och söka utmana alliansen om mittenväljare eller med en vänsterprofil söka konkurrera med Lars Ohly och vänsterpartiet om vänstersocialistiska röster.

Det är ett klassiskt dilemma för socialdemokratin. Hur medvetet är partiet om egna, tidigare erfarenheter från vägval av motsvarande slag? Det får stor betydelse för valrörelsen och valutgången.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Internt jubel eller valseger?

Av , , Bli först att kommentera 10
Mona Sahlins tal på socialdemokraternas partikongress i går föranleder en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida om att det ibland kan finnas en motsättning för en politisk ledare mellan viljan att väcka internt jubel och viljan att vinna ett val.
 
——————————————————-
 
Internt jubel eller valseger?
 
Kännetecknande för många framgångsrika demokratiska politiker i historien är att de inledningsvis varit mer respekterade utanför sina egna rörelser och partier, än inom dem. Retorik, program och egenskaper som går hem i ett internt sammanhang – hejarramsor och fiendebilder av det mer grovhuggna slaget – behöver inte vara det som vinner medborgares förtroende i en offentlig dialog om komplexa skeenden.
 
Det är vanligtvis väljare utan låsta, förutfattade åsikter, och med lyhördhet för nyanser och problematiseringar – inte de med övertygelser redan huggna i sten – som avgör val. Ibland kallas de marginalväljare. 
 
Därför kan reserverade miner på ett upphetsat internt möte vara goda nyheter för en partiledare som har de rörliga väljarna som målgrupp, inte grälsjuka och aggressiva aktivister som lever i en introvert svart-vit värld.
 
Över tid vinner inkluderande, utåtriktade, lyssnande rörelser som litar på medborgarnas längtan efter seriösa samtal.
Exkluderande, slutna, navelskådande grupper som odlar nidbilder och excellerar i primitiva utfall, riskerar alltid att stagnera. De senare kan gå under i ett litet rus av interna ovationer, medan omgivningen vänder uppmärksamheten åt andra, mer givande håll. Den häpna förvåningen hos de självrättfärdigt bokstavstroende när färre och färre bryr sig är ofta både komisk och tragisk.
 
En av de viktigaste förklaringarna till socialdemokratins mångåriga regeringsinnehav under 1900-talet var att partiet, trots hårda inrikespolitiska tag, lyckades bevara en inkluderande bredd som täckte stora ideologiska ytor i mittfältet. Där fick många plats, till de renläriga socialisternas missnöje. Socialdemokratiska ledare har nästan alltid varit omstridda hos ytterkantsfalangerna, och hyllade enbart i efterhand. Men valresultaten ger klara besked, socialdemokratin var under 1900-talet ett parti med många ingångar
 
När först folkpartiet, senare centerpartiet, periodvis växte snabbt under efterkrigstiden, var förklaringen att man hittat ett inkluderande tonfall som socialliberalismen under Ohlin, eller fångat en tidsanda i förändring, som under Fälldin.
 
Den viktigaste ingrediensen i de nya moderaternas framgångar 2006, och Fredrik Reinfeldts stora popularitet, har varit att man lyckats överbrygga tidigare skyttegravar och motverka gamla fördomar om partiet, till nyliberalers uttryckliga missnöje.
 
Det enda parti vars stöd växer inom oppositionen är det minst blockbetonade, miljöpartiet.
 
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mona Sahlins uppträdande för tillfället. Hon började bra i sitt första tal som partiledare. Det handlade om förnyelse av en tröttkörd, bakåtblickande socialdemokrati. De få gånger hon tagit intern strid sedan dess har hon vanligtvis varit rätt ute. Jag vidhåller att en del av kritiken mot henne varit orättvis.
Men i sin kamp för att vinna uppskattning hos en svårt förändringsovillig intern partiopinion, tycks hon steg för steg överge sina bästa instinkter i umgänget med dem som i slutändan bestämmer – väljarna.
 
Den onyanserade retorik, med extremt förenklade fiendebilder, som hon ägnade mycket av sitt tal åt i går, får kanske socialdemokratiska kongressombud att mysa. Men väljare som vacklar mellan regeringsalternativen och lyssnar efter substans bakom de exkluderande flosklerna prioriterar Sahlin bort. Hon vill vinna stort internt bifall. Men hon vill också vinna nästa val. Snart måste hon kanske bestämma sig för vad hon vill helst.