På dagens ledarsida skriver jag några rader om bråket mellan Balticgruppen och vänsterpartiet.
————————————————-
Både Balticgruppen och vänsterpartiet borde tagga ner lite
Förvisso: rollfördelningen i bråket mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet är inte direkt dramaturgiskt subtil. Handlar det inte om två världar som kraschar? En framgångsrik entreprenör vs ett socialistiskt vänsterparti. Skulle inte konflikten kunna introduceras av en sådan där vibrerande speakerröst som brukar inleda boxningsgalor: I blå ringhörna, i röd ringhörna, get ready to rumble, osv?
Nej, tack och lov är det inte så enkelt. Demokratin fungerar inte så. Krister Olsson och Tamara Spiric rör sig i samma, komplexa värld, vare sig de vill eller inte. Det är det fina med det kapitalistiska välfärdssamhället: där måste vi kunna umgås över tid, genom skiftande politiska klimat, utan att bryta band, kasta glåpord mot eller sluta tala med varandra. Det finns inga ringhörnor. Både Olsson eller Spiric borde tagga ner lite.
Å ena sidan: det är bra, och sker allt för sällan, att lokala företagare berättar om hur det faktiskt är att driva företag: vardagen, villkoren, problemen. Socialistisk vulgärpropaganda mot entreprenörer har fördummat och förgiftat debattklimatet i decennier, till stor skada.
Det är möjligen en insikt som aldrig kommer att drabba vänsterpartiet, men på fler och växande företag som genererar tillväxt och privata jobb hänger framtidens välfärd. Och utan regionalt förankrade kapitalister med samhällsengagemang som går utöver enbart de egna boksluten dör en kommun snart sotdöden. Att företagare talar om vad konsekvenserna av en socialistisk politik skulle bli för deras möjligheter att satsa och investera, är helt i sin ordning.
Å andra sidan: hur mycket i Krister Olssons uttalande handlar om företagsklimat i allmänhet? Vad han hävdar är att V motarbetat just Balticgruppens projekt i Umeå och att han inte är beredd att acceptera ett sånt arbetsklimat. Nog låter det lite: får vi inte som vi vill tänker vi inte vara med. Okej, men då är det så. För en aktör med Balticgruppens inflytande, som inte haft svårt under vänsterstyren förr, är det olämpligt att recensera ett valutslag innan mandatperioden ens inletts eller någon politik börjat föras.
Krister Olsson syftar väl på ärenden under politisk kontroll. I så fall är det svårt att gråta med, även om man känner stark sympati för Balticgruppens visioner. I demokratiska ärenden kan inga speciella hänsyn tas till om någon har idéer och stora resurser samtidigt. Beslutsfattare måste ha integritet nog att hålla på regelverken – det är också politiskt ledarskap. Det är surt med långbänkarna i Umeå. Men de konservativa krafterna som slår vakt om det bestående är starka, och ännu har ingen majoritet lyckats samla sig kring exempelvis Staden mellan broarna. Att skylla det på den lilla vänsterpartistiska minoriteten i fullmäktige är orimligt.
Balticgruppens förankring, vilja och otålighet att åstadkomma saker är en mycket positiv kraft i Umeå. Vi ska vara glada för att en så stor privat aktör är emotionellt engagerad i stadens utveckling. Det behövs fler, inte färre, som Krister Olsson. Men även han får generöst tåla att inte allt går som på räls, att ibland mycket lite går som på räls. Så måste det vara.
Det kommer nya val i Umeå, det kommer andra majoriteter. Då blir det andra som får visa tålamod och generositet. Men det lokala demokratiska ansvaret bär vi alla tillsammans, i med- som motgång.
