Etikett: blockpolitiken

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Av , , 1 kommentar 7

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokrater och moderater i en stor koalition skulle inte präglas av djupare och mer svåröverbryggbara sakmotsättningar än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010. Ett sådant regeringssamarbete är varken önskvärt eller realistiskt, men önskvärt är däremot att det tänks högre och oftare om alternativen till blockpolitiken.

Det är mitt påstående i den här krönikan, som resonerar lite kring blockpolitiska myter och värdet av att diskutera alternativa, i sak tänkbara regeringskoalitioner över den allt mera irrelevanta blockgränsen.

I papperstidningen i morgon ställer sig Niklas Eriksson vid ringside och ger sin tecknarsyn på saken.

———————————-

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

De som bär fiendebilder till tröst, som snuttefiltar, de som tycker att tomma blockritualer är livets bästa krydda, de som läser politisk skyttegravspoesi till frukost, får blunda nu:

Det skulle inte i sak finnas djupare och mer svåröverbryggbara motsättningar i en stor regeringskoalition mellan moderater och socialdemokrater, än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010.

Förmodligen skulle en regering M+S, eller S+M, i sak snabbt bli mer lättskött än något annat alternativ i svensk politik just nu. Åtminstone under de första åren av en mandatperiod.

Färre regeringspartier, säkrare majoritet och organisationer vana att toppstyras förenar. Och det finns i dag – efter de nya moderaternas förvandling som en följd av valfiaskot 2002 och socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ledare efter två valnederlag och en djup kris – en hyfsad samsyn mellan de två partierna på många viktiga områden.

Kikar man bakom megafonerna, filtrerar man bort tramsretoriken, är skillnaderna som återstår kring exempelvis ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande och utrikespolitik begränsade – och väldigt sällan principiella.

De sakmotsättningar som finns är i realiteten och historiskt sett marginella, fullt hanterliga, inte särskilt irriterade och har föga med värderingar att göra. Inom regeringen och inom oppositionen har konflikterna ofta tydligare idé- och principprägel än konflikterna som följer blockpolitikens mönster.

Därför är det ett energislöseri utan like i debatten att med alla invektiv och poser mobiliserade för att ge sken av tyngd åt fluffet, söka upprätthålla en intellektuellt ohållbar föreställning om socialdemokrater och moderater som huvudmotståndare i svensk politik.

De är huvudmotståndare, förstås, om makten, om statsministerposten, om inflytande, om karriärkompetens, om organisationsresurser. Men de är inte huvudmotståndare i frågor som rör utveckling och gestaltning av samhället, inte i sakfrågor, inte när det gäller värderingar och prioriteringar.

Skillnaden mellan en regering Reinfeldt och en regering Löfven har med vilka andra partier som ingår i dem att göra och hur det förskjuter tyngdpunkten. Men de största partiernas utgångspunkter ligger ganska nära varandra. Att väljarna i högre utsträckning än förr växlar direkt mellan dem är logiskt. Det är andra partier som föder debatten med motsättningar, kontraster och spännvidd.

Nu är förstås inte en stor koalition mellan moderater och socialdemokrater vare sig önskvärd eller sannolik. Men att en sådan koalition är osannolik har inte med sakfrågor att göra.

Skulle man vårda blockpolitiken lite mindre ömt, finns det många tänkbara regeringskoalitioner i Sverige – både majoritetsregeringar och minoritetsregeringar – som skulle tvinga till nytänkande, men ha goda förutsättningar att fungera. Precis som liknande koalitioner ofta gör på lokala nivåer runt om i landet.

En mindre betonad blockpolitik, en öppenhet för fler regeringsunderlag och en starkare ställning för enskilda, personvalda riksdagsledamöterna skulle göra politiken mer intressant, öka utrymmet för idédebatt och tillåta fler partier att profilera sig i vissa frågor för att söka kompromissa i andra.

För ibland verkar vi ha svårt att bestämma oss: är det ett problem när för många av de etablerade partierna tycker för lika eller är det ett problem när något av dem faktiskt intar en ståndpunkt som bryter mönstret? Vi många som oreflekterat och ofta intar båda ståndpunkterna samtidigt.

De växande spänningarna inom regeringen, där de mindre partierna har ett starkt behov av att profilera sig på olika sätt, har aktualiserat frågan om andra och helt nya koalitioner för framtiden. Även de många tjuvnypen mellan tidigare ledande företrädare för det rödgröna alternativet inför 2010 års val – framför allt med V på ena sidan och S och MP på den andra – har belyst hur dålig stämning som kan finnas dold bakom blockpolitiska poser.

Här är några tänkbara regeringsdugliga koalitioner – med lite olika tyngdpunkter och profilområden, beroende på vilka samhällsproblem som är aktuella och var reformbehovet är störst under en mandatperiod – som inte skulle ha svårare att skriva ihop sig om ett regeringsprogram än alternativen inför 2010 och som inte skulle vara mer oeniga än nuvarande regering respektive opposition:

M + S (eller S + M)
M + Fp + C + Mp
S + Mp + C/FP/Kd
M + Mp
S + Mp
M + Fp + C
Mp + Fp + C + Kd

De flesta av ovanstående alternativ är orealistiska på grund av krampaktiga fiendebilder, ömsesidiga fördomar, nuvarande opinionssiffror och skillnader i partikulturer som blir våra att bära när det handlar om minoritetsregeringar. Men att hävda att de är omöjliga för att det finns djupa ideologiska skiljelinjer som går just vid blockgränsen och som separerar S och M från varandra som huvudalternativ i svensk politik, är nys.

Att tänka högt lite oftare om alternativen till blockpolitiken skulle inte skada.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Vinka adjö till blockpolitiken i mötet mellan det liberala och det gröna

Av , , 1 kommentar 8

Säg adjö till blockpolitiken, det är i mötet mellan det liberala och det gröna som det borde hända saker i svensk politik framöver. Det är grundbudskapet i den här lördagskrönikan, som tar sin början i förra gången det hölls nyval till riksdagen i svensk politik.

———————————————

Vinka adjö till blockpolitiken

1958 kan framstå som ett ointressant politiskt årtal i jämförelse med vanliga snackisar som 1914, 1917, 1932, 1948, 1968, 1976, 1994 eller 2006.

1958 liksom – vem bryr sig?

Men ska man utse de senaste hundra årens viktigaste årtal i svensk politik hör 1958 definitivt hemma på topp tio, kanske till och med på topp fem. Ett antal saker hände då som skulle prägla svensk politik för decennier framåt, som delvis fortfarande färgar av sig på tänkesätt och ryggmärgsreaktioner, 53 år senare. 1958 var senaste gången som det hölls nyval på riksplanet – till andra kammaren – i Sverige. Det har inte skett sedan dess, trots många turbulenta parlamentariska ögonblick och oklara majoritetsförhållanden genom åren.

Utlösande faktor 1958 var den omstridda pensionsfrågan och resultatet av folkomröstningen året innan, som fått centerpartiet att efter sex års samarbete lämna koalitionsregeringen med socialdemokraterna.

När det efter ett nederlag i en avgörande votering på våren 1958 stod klart att den socialdemokratiska minoritetsregeringen inte skulle få stöd av något icke-socialistiskt parti för sitt ATP-förslag i andra kammaren, och att ingen uppgörelse med folkpartiet skulle komma till stånd, utlyste Tage Erlander – som inte var någon mespropp när det gällde – nyval.

Det blev en framgång för socialdemokraterna, som ökade med 1,6 procentenheter – lika mycket som Sveriges kommunistiska parti backade; och för högerpartiet och centerpartiet som gick framåt 2,4 respektive 3,2 procentenheter – lika mycket som folkpartiet, valets förlorare, tappade (minus 5,6).

Mandatmässigt uppstod ett dödläge mellan de nya blocken som skulle brytas först året efter när folkpartistiske ledamoten Ture Königson beslutade lägga ner sin röst för att möjliggöra att en socialt angelägen trygghetsreform överhuvudtaget kom till stånd, hellre än att riskera fortsatt låsning.

Pensionsstriden, och folkpartiets och socialdemokraternas ömsesidiga ovilja att söka kompromisser, födde den moderna blockpolitiken. Fp-ledaren Bertil Ohlin såg i konflikten en indirekt chans att skapa icke-socialistisk enighet kring ett regeringsalternativ, och socialdemokraterna såg i frågan en chans att ta udden av den socialliberala utmaning som Fp med Ohlins paroll om “det glömda Sverige” stått för. Socialdemokraterna såg klarare i det fallet.

Ohlin gick vilse i taktiken. Trots att hans invändningar mot ATP-systemets konstruktion visat sig berättigade i efterhand, så framstod motståndet till slut som socialt tondövt. ATP-frågan hjälpte socialdemokratin att förlänga sitt regeringsinnehav och återta ett, skenbart, initiativ i sociala frågor partiet varit på väg att förlora.

1958 var första gången som det gamla bondeförbundet gick till val med sitt nya namn, centerpartiet. Och som ett oppositionsparti igen efter åren av samarbete med S var man på väg in i en förnyelseprocess som snart aktualiserade frågan om fördjupat mittensamarbete mellan Fp och C.

Andrakammarvalet 1958 innebar också att folkpartiet för första gången sedan 1944 inte längre var största oppositionsparti, passerat med 1,3 procentenheter och sju mandat av högerpartiet.

Bland de nya ledamöter som tog plats i riksdagen 1958 utmärker sig två lite extra i efterhand: blivande centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin och blivande moderatledaren Gösta Bohman. Som en händelse var 1958 även året då Olof Palme valdes in i riksdagen för första gången, i första kammaren.

Händelserna kring 1958 skapade den moderna blockpolitik som fortfarande består, lade grunden till nya samtal om mittensamverkan mellan Fp och C och förde några av de kommande decenniernas viktigaste politiker in i riksdagen. Ideologiska profiler och parlamentariska samarbetsmönster, styrkeförhållanden och personella uppställningar förändrades.

Nu spekulerar allt fler att Sverige i höst kan gå mot ett nytt nyval. Skulle den samlade oppositionen – S, Mp, V och Sd – göra gemensam sak mot grundbultar i regeringens ekonomiska politik, inte bara i enskilda sakfrågor som hittills, är det inte omöjligt att Fredrik Reinfeldt inväntar en fråga där alliansen har stort förtroendekapital, ställer ultimatum och vid ett nederlag söker väljarnas förtroende i ett extra val.

Mot ett sådant scenario talar att socialdemokraterna knappast efter sina valnederlag och med en nyvald partiledare som svajat betänkligt vore redo att kämpa i en ny valrörelse, att vänsterpartiet enligt opinionsmätningarna löper risk att åka ur riksdagen och att både C och Kd inom alliansen likaledes balanserar på fyraprocentspärren och därför har skäl att frukta nyval.

Andra röster har börjat argumentera för att både regeringspartierna och S, Mp och V borde söka kontakt med Sverigedemokraterna och diskutera med dem som med andra partier. Jag anser att det vore ett historiskt misstag, en onödig eftergift åt ett 5,7 procentsparti och oförsvarligt i sak med stor risk för att politiken långsamt, steg för steg, förskjuts och anpassas i främlingsfientlig riktning. Det finns inget i andra länders utveckling som tyder på att en sådan legitimeringsprocess skulle vara till långsiktig nytta för några andra än Sd.

Men alla dessa resonemang, nyvalstanken, hålla ut-tanken och normalisera Sd-tanken – utgår ifrån en fix idé som lever kvar sedan 1958 – den stela blockpolitiken, inlärd i partiapparaterna sedan generationer och utgåendes från i huvudsak samma perspektiv som för ett halvt sekel sedan.

Det är blockpolitiken, inte det parlamentariska läget, som är problemet.

Svaret på den låsning som föder spekulationer om nyval får inte bli gradvisa försök på bägge sidor blockgränsen att legitimera främlingsfientliga krafter. Och det bör inte vara att gå till väljarna och be dem att i ett nyval återupprätta en trött, alltmer irrelevant blockpolitik. Svaret borde istället bli att bryta upp blockpolitiken och ersätta den med vitalare samarbetsmönster, med större relevans för en ny tids frågeställningar.

Alliansen har spelat en viktig roll med reformer av stort värde på flera områden de senaste åren, men har uppenbart börjat spela ut sin roll i nuvarande form. Det rödgröna samarbetet inför förra valet var mossigt redan när det lanserades; sannolikt en bidragande orsak inte bara till socialdemokraternas nedgång utan också till miljöpartiets låga resultat i förhållande till opinionsmätningarna. Inte ens på klassiska områden som socialförsäkringar, arbetsmarknadslagstiftning eller skattesystemet ger blockpolitiken annat än förvirrade och motstridiga besked, dolda under löjligt överdriven retorik.

Och för andra, växande utmaningar framstår blockpolitiken som hopplöst förlegad – som värnandet av personlig integritet i en ny teknikvardag, kraven på en långsiktigt genomtänkt, liberalt värderingsburen utrikespolitik och nödvändigheten av att förena hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt, att göra miljövänlig teknik och klimatomställningar till en motor för nya jobb och ökad livskvalitet i en grön globalisering. Vad har sådana frågor med mossiga utgångspunkter som socialism (som även Mp haft en svaghet för) och borgerlighet (som strömningar inom alliansen klamrar sig fast vid) att göra?

Där det borde hända saker framöver är i mötet mellan det liberala och det gröna, bortom 1900-talets förvillelser om socialism och borgerlighet. Gustav Fridolin och Ulf Söderströms nya bok "Maskiner och människor", för att ta ett exempel, öppnar sådana perspektiv; flera av alliansen intressantaste, yngre politiker borde inte ha någon större beröringsskräck för de gröna än för traditionella samarbetsparter. Här finns kontaktytor.

Kanske blir de kommande åren en kapplöpning. Vilka ger upp sina hämningar först: alliansens liberala krafter inför det gröna perspektivet i synen på ny miljöteknik, förnyelsebar energi och hållbar tillväxt eller miljöpartiet inför liberalism, frihetlighet, bildning och arbete som grunden för välfärd?

Men varför ta omvägen över ett nyval, när de kan gå varandra till mötes direkt?

1 kommentar
Etiketter: