Etikett: kristdemokraterna

V och Kd smider planer i skymundan, värda en titt

Av , , Bli först att kommentera 8

Jonas Sjöstedt och Göran Hägglund, vänsterpartiet och kristdemokraterna, stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen. Det talades föga om dem efteråt. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt. Det kan vara ett misstag att räkna ut dem.

Om det, och när förväntningar kommer på skam och outnyttjade, anständiga fält i det svenska partilandskapet, handlar veckans lördagskrönika.

———————————————-

Två doldisar som smider planer i skymdundan

De två som stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen, de två som det talades minst om efteråt, var Jonas Sjöstedt, V, och Göran Hägglund, Kd. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt.

Min tes 1:

Jonas Sjöstedt vill se vänsterpartiet i regeringen efter valet 2014. Han vill det så starkt, att det skär i det politiska bröstet på honom. Han vill bli första vänsterledare att föra sitt parti bort från oppositionsbänkarna, till ministerposter. Han vill det långt mer än Lars Ohly någonsin ville det, innerligare än partikamraterna anar, även till priset av en jobbig, slitig interndebatt.

Målet regeringsmedverkan är den glödande pump som förser Sjöstedts partiledarskap med syre.

Och om det krävs att han döljer den heta viljan ända fram till valet, för att inte riskera att utlösa motreaktioner inifrån vänstern eller från tänkta samarbetspartier, så är han beredd att ligga lågt med regeringspratet. Men han bidar sin tid med målet regeringsmedverkan som polstjärna att navigera efter, och har till skillnad från både socialdemokraterna och miljöpartiet stora möjligheter att göra just det, bida sin tid i regeringsfrågan, navigera i lugn och ro, på lite avstånd från trängseln.

I samband med att han valdes till partiledare talade Sjöstedt flera gånger om möjligheten att tvinga fram ett nyval, att fälla alliansregeringen i förtid. Det lät lite verklighetsfrämmande och hetsigt. Men i det lyste något annat igenom: hans önskan att bryta likhetstecknet mellan vänsterpartiet och oppositionsrollen, så snabbt som möjligt. Innan blockpolitiken löses upp och hotar att lämna vänstern övergiven ute på en kant.

Nu när han blivit varm i kläderna, har han, tror jag, börjat se fördelarna med att ha ett par år på sig. Men det finns knappast någon partiledare som så otåligt, så nästan frustrerat ser fram emot valet 2014 som just Sjöstedt.

Det kan låta som en banal tes. Vilket parti vill inte hamna i regeringsställning? Men för just Vänsterpartiet, som aldrig suttit i regering, vars hela självbild länge var präglad av den eviga tillvaron i opposition, som har en gammal relation med skällsordet ”ministersocialism” och som för tillfället helt saknar samarbetspartier som vill ha med det att göra i organiserad form, är det långt ifrån något självklart.

Vänsterpartiet skulle kunna ha det väldigt bekvämt i fortsatt opposition. Eller i rollen som stödparti på deltid, utan ministerposter. Och förmodligen skulle det öka chansen för en ren S+Mp-regering om vänsterpartiet lovade att hålla sig borta från departementen. Men det är inte Sjöstedts huvudvärk, och knappast hans avsikt.

Uppstår ett parlamentariskt läge där det finns en, om så bara försvinnande liten, chans att ställa S och Mp schack matt i sonderingarna, att brotta fram en rödgrön regeringsmedverkan för V, kommer han, tror jag, att söka ta den, med överrumplande snabbhet och beslutsamhet, och samtidigt söka ruska ut alla gamla förrädiska bekvämliga instinkter ur sitt parti.

Stora förhoppningar knöts inom vänstern till honom när han valdes. Många förväntade sig en Sjöstedt-effekt. Den har helt uteblivit. Vänsterpartiet har det rätt tufft i opinionsmätningarna. Och Sjöstedt var ledaren som valdes under medialt uppmärksammade former, överöst med välvilja från många håll, för att sedan försvinna ur sikte, bli den partiledare det kanske talar allra minst om.

Ingen är sannolikt gladare än Sjöstedt över att den där effekten uteblivit så här långt, och att han inte ägnas för stora rubriker redan nu. Opinionseffekter mitt under en mandatperiod är den säkraste vägen till besvikelser på valkvällen. Nu har han ro att mer subtilt förbereda sitt parti på vad som väntar, i skuggan av partiledarkollegor som slukar löpsedlarna och tvingas ta interna debatter under maximal offentlig uppmärksamhet.

Och att både socialdemokraterna och miljöpartiet är brända sedan det motvilliga samarbetet i förra valrörelsen och livrädda att förknippas för mycket med vänsterpartiet, förvandlas långsamt till Sjöstedts fördel. Han kan leka med dem som han vill, reta dem, besjunga dem, skrämma dem, vädja till dem och ohämmat utnyttja utrymmet som uppstår till vänster när S och Mp söker vinna mitten.

Han kan reta Löfven genom att hålla med och visa sig kompromissberedd i frågor där det är obekvämt för socialdemokraterna, och sedan reta honom genom att angripa från vänster i frågor där Löfven måste förhålla sig till Reinfeldt och alliansen.
Han kan agera insmickrande angelägen och teatraliskt försmådd, som det passar, ända fram till valet.

Han kan ena stunden spela Gullan som trånar att vinna Löfvens hjärta, trots att S-ledaren är irriterat ointresserad och uppslukad av sitt piano. I nästa vara busiga Snobben som rusar fram och snor Fridolins och Romsons snuttefiltar så de blir högröda i ansiktet av ilska. Han kan bli Gullan igen, som lägger upp bollen och rycker undan den.

Ingen partiledare kommer att kunna driva nästa valrörelse så avslappnat och med så stor rörelsefrihet som Sjöstedt. Och råder en oklar parlamentarisk situation på valkvällen, vilket är troligt, kommer han att vara bäst förberedd, ha den mest renodlade strategin, av alla: Utöva största möjliga tryck på S och MP, väcka interna opinioner hos dem, för att förhindra en blocköverskridande regering och istället åstadkomma en rödgrön regering där vänsterpartiet är med fullt ut.

Samma mekanismer som blixtsnabbt tvingade fram ett vänstersamarbete mot Mona Sahlins vilja mitt under förra mandatperioden, kan Sjöstedt försöka utnyttja för att genomdriva en rödgrön regering med vänstermedverkan dagarna efter nästa val i stället. De som underskattar honom, kan komma att bli överraskade.

***

Varje riksdagsval brukar rymma minst en ”effekt”, alltså ett parti eller en partiledare som överträffar förväntningarna och vinner stort stöd sista veckorna av valrörelsen, mot alla odds.

Min tes 2, eller växande magkänsla:

Kristdemokraterna och Göran Hägglund har betydligt större möjligheter att bli 2014 års valskrällar – i form av ett resultat på kring sex-sju procent – än opinionsmätningarna ger sken av. Och det är just partiets djupa, långvariga opinionskris som gör att dess möjligheter förbättrats, snarare än försämrats, det senaste året.

Oron för att åka ur riksdagen, den hotande interna resignationen, kan ge partiets strateger ovanligt stor frihet att testa något nytt och bryta tidigare mönster, placera Kd på ett något mindre upptrampat fält i åttapartilandskapet, istället för att trängas på en krympande yta inom alliansen där Fp och C dessutom av tradition känner terrängen bättre.

Precis som det finns ett utrymme för en demokratisk vänstersocialism, finns det ett utrymme i svensk politik för en socialt och i solidaritetsfrågor anständig – Kd:s asyl- och flyktingpolitik exempelvis är ofta bra – kulturkonservatism kombinerad med en ”dra åt fanders med era pekpinnar och låt oss leva våra liv i fred”-attityd. Det vore en intressant blandning av respektabel konservatism och leda vid övernitiska, kollektiva uppfostringsprojekt som borde ha potential att vinna visst stöd i ett vanligen socialliberalt, konsensusbetonat Sverige.

Det kan förstås tyckas som en helt orimlig roll att spela för ett Kd som genom sin historia viftat flitigt med utvalda, intoleranta pekpinnar om människors privatliv, ända in i sovrummen. Men väljarna är ofta snabbare än oss bedömare på att registrera när partier förändras, och har alltid förståelse för partier som det slentrianmässigt kletas gamla etiketter på, medan andra rörelser, som råkar ha större status i medierna, lättare kommer undan med sina grovheter.

Göran Hägglund brukar då och då markera att Kd är ett alternativ för dem som tröttnat på att liberala ledarskribenter och kulturvänsterkrönikörer hela tiden talar om precis hur det ligger till. Det bär lite emot att skriva det, men jag tror att det är en strategi, om den hos Kd behåller anständigheten, leendet och glimten i ögat, som kan väcka viss genklang.

Och hur obekväm den än kan vara att ta till sig, så är det en insikt med många bottnar, en del mer problematiska än andra: det finns värre öden att drabbas av för ett uträknat parti som vill överraska med bra valresultat, än att få samfällda pikar på ledar- och kultursidor i den omfattning som Kd brukar skänkas. Nästa år kan det gynna Hägglund. De som räknar ut honom, kan komma att bli överraskade.

Göran Hägglund som comeback kid och Jonas Sjöstedt som regeringssonderings-Karelin på valnatten? Älska eller frukta föreställningarna, men jag skulle inte utesluta någondera.

När ingen bryr sig, klämtar klockan

Av , , Bli först att kommentera 4

Kristdemokraternas situation inför helgens extra riksting är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————————————-

Från en mustig Erik XIV till ett laddat Oväder

Hertig Johan: Vad är det här för sällskap?
Nils G.: Det är kung Eriks hov!
Hertig Johan: Min syn är något skröplig, men jag tycker hovet ser något underligt ut. Är det inte trashankar med där?
Hertig Karl: Vår broder älskade icke småkonungar, men väl småfolk…
Hertig Johan: Ja, det var hans svaghet…
Hertig Karl: Eller hans styrka! Men din är att icke hålla löften!
Hertig Johan: Vad för löften?
Hertig Karl: Skulle icke vi dela tronen?
Hertig Johan: Det har jag aldrig hört talas om!
Hertig Karl: Du är en stor kältring!
Hertig Johan: Akta dig! Det finns många rum på Gripsholm…
Hertig Karl: Du känner till dem!
Hertig Johan: Inbördes kriget är lyktat; lugnet återställt och vi kunna gå en ny tid tillmötes med nyvaknat hopp om fred…
(Ur August Strindbergs Erik XIV)

Två av riksdagens partier verkar vilja bidra till det nyss inledda Strindbergsåret med egna nytolkande uppsättningar. Men om den ena orsakar publikrusning, har den andra svårt att väcka större intresse.

I skymundan av socialdemokraternas konvulsioner på stora scenen, med övertydliga sufflörviskningar och teatrala poser som ska synas ända till tredje raden, utspelar sig de här dagarna ett bittert, tajt och giftigt kammardrama i svensk politik som på sätt och vis kan få ännu större konsekvenser för valet 2014.

Sossarna har i dagarna sju bjudit på en mustig Erik XIV, med hela den klassiska rekvisitan och några legendariska, ålderstigna aktörer i överraskande biroller. Nu bjuder kristdemokraterna i helgen in till ett laddat, avskalat Oväder, på lilla scenen. Men intresset uteblir, publiken sviker.

När omgivningen rycker på axlarna, klämtar klockan på allvar. Det finns bara en sak som ett parti bör frukta mer än att tvingas genomgå en djup kris med tusen mediala strålkastare i nyllet, och det är att genomgå en djup kris utan att någon utomstående bryr sig.

På Kd:s riksting i Västerås i helgen kan det vara ett regeringspartis existens som står på spel, och därmed den sittande regeringens utsikter att bestå över nästa val i nuvarande konstellation.

Ett Kd som landar på 3,9 procent i valet 2014 vore alliansens valmatematiska mardröm. Sådant brukar utlösa den så kallade kamrat fyra procent-mekanismen i en blockpolitik. Men det finns en annan möjlighet också: att Kd i opinionsmätningarna blir så litet, till förmån för moderaterna, att övriga allianspartier inte behöver deras stöd längre för att behålla regeringsmakten.

När tvekande alliansväljare kommer till den slutsatsen börjar marken gunga under Kd. I kulisserna funderas det säkerligen här och var inom alliansen även på möjligheten att i osäkert läge byta ut Kd mot ett mer organiserat samarbete med Mp.

Kristdemokraterna kan alltså inte räkna med kamrat fyra procent 2014 med samma säkerhet längre. Partiet måste börja övertyga på egna meriter om sin relevans och funktion i svensk politik. Men det förutsätter – en parallell till socialdemokraterna – att partiet har en egen idé om vad det skulle kunna vara. Om det har man svårt att enas.

Louise: Det är icke bra att sitta för länge i gamla minnen.
Herrn: Hvarför inte det? När tid gått förbi, äro alla minnen vackra.
Louise: Men herrn kan lefva tjugu år till, och det blir för långt att sitta i minnen, som dock blekna, och kanske en vacker dag ändra färg.
(Ur August Strindbergs Oväder)

Kristdemokraterna är ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver.
I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av , inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar, utan som stannar i lösa pikar mot motståndare – alltifrån liberala ledarskribenter till kulturvänstern.

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom. Partiet hittar inte någon ledig plats, som väljarna upplever som relevant – och då hjälper det inte att Göran Hägglund är en sympatisk, kvick och duglig politiker. En partiledare för ett så litet parti bedöms inte frikopplad från partiets inre liv.

Nu har en öppen utmaning riktats mot Hägglund, från en falang som av allt att döma har sin kärna i partiets mer bokstavstroende falanger, som ogillar att partiet långsamt sökt lämna sitt dogmatiska ursprung och som i Mats Odell hittat en kandidat villig att bli upprorets ansikte utåt.

Skulle det upproret lyckas kan Kd göra sig omöjligt som samarbetspartner för andra och inleda sin egen upplösning.

Men även om Hägglund får fortsatt stöd kvarstår partiets grundläggande dilemma: det lyckas just nu inte övertyga tillräckligt många om att det vore ett problem om Kd åkte ur riksdagen, att det är oersättligt. Och den interna fejden lär inte öka väljarnas intresse. Klockan börjar klämta.

Konditorn: Jag tror ovädret har gått över.
Herrn: Det tycks verkligen ha klarnat, och då få vi månsken!
Brodern: Det var ett välsignat regn!
Konditorn: Alldeles härligt!
Herrn: Se där kommer lykttändarn, äntligen! Första lyktan! Nu är det höst. Det är vår årstid, gubbar! Det börjar skymma, men då kommer förståndet och lyser med blindlyktan, så man inte går villovägar.
Stäng fönsterna, och drag sen ner gardinerna, så få minnena gå och lägga sig att sova, i ro! Ålderdomens ro! Och i höst flyttar jag från det tysta huset.
(Ur Strindbergs Oväder)

Kd:s kammarspel är ett litet drama, som kan utlösa ett större 2014. Ovädret i pjäsen pågår inombords, när det förflutna hinner ifatt.  

Bli först att kommentera
Etiketter: