Etikett: långtidsbudget

Brusande känslor, låg tillit och havererade samtal

Av , , Bli först att kommentera 3

De sammanbrutna förhandlingarna om EU:s långstidsbudget är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————

Brusande känslor, låg tillit och havererade samtal

Ett pokerset var årets julklapp det året.

I Sverige var Göran Persson statsminister. Tony Blair var premiärminister i Storbritannien, Jacques Chirac president i Frankrike, Kazimierz Marcinkiewicz premiärminister i Polen och Angela Merkel alldeles nytillträdd tysk förbundskansler.

Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ungern hade bara varit EU-medlemmar i ett år. Rumänien och Bulgarien stod fortfarande utanför.

Det skulle dröja två år tills Steve Jobs presenterade en nyhet på mobilområdet som han kallade för Iphone. Twitter existerade inte. Facebook var bara något år gammalt och fortfarande okänt för de flesta.

Och det skulle dröja tre år till innan det vi i dag refererar till som den globala finanskrisen slog till, vars efterverkningar fortfarande plågar världsekonomin.

Förra gången EU förhandlade fram en långtidsbudget – handslag i december 2005 – rådde, men andra ord, helt andra tider.

EU:s långstidsbudgetar sträcker sig över sju år. Det räcker nästan för att ett generationsskifte bland stats- och regeringscheferna ska hinna fullbordas innan det är dags igen. Det räcker för att tekniska och ekonomiska epokskiften ska hinna inträffa som radikalt förändrar förutsättningarna.

När EU:s ledare i veckan började förhandla om långtidsbudgeten för 2014-2020 – samtal som inte oväntat bröt samman redan i dag – skedde det i ett annat klimat än när de, eller deras föregångare, började slita fram en kompromiss 2005. Och ändå är många av konflikterna desamma nu som då. Det illustrerar en del av EU:s problem.

”Det handlar om små detaljer, men stora principer.”

Ungefär så brukar det låta från alla sidor av förhandlingsborden när omvärlden inte förstår hur det kan vara så svårt att komma överens trots att de inblandade verkar eniga om det mesta.

Mönstret återfinns i de flesta sammanhang där människor, med olika intressen, försöker enas om sista kommatecknet.
Det beror sällan på att förhandlare helt saknar perspektiv, utan på att de drar ut allt i tangentens riktning, decennier framåt, sekel framåt, så långt det går.

För den som alltid drar ut varje liten trend långt i tangentens riktning, som vore utvecklingen ödesbestämd att fortsätta precis så, kan en fråga om millimetrar alltid förvandlas till en fråga om hela territorier, om allt eller inget, om frälsning eller undergång. ”Det här är början på slutet!”.

Om en regissör säger till en skådespelare att ett ord i en av hens repliker kanske kan strykas för att rytmen i en scen ska bli bättre kommer inte skådespelaren att höra: ”stryka ett ord i en replik”, utan höra: ”stryka hela scenen, alla dina repliker, hela din roll, hela din karriär”.
Så brusar känslorna över det enskilda ordet redan på repetitionerna. Att våga en eftergift, att släppa lite på prestigen, kräver en tillit till omgivningen, situationen och framtiden som få har.

Betraktade så kan förhandlingarna om EU:s långtidsbudget framstå som både ett spektakel och en viktig dragkamp om EU:s framtid. Det beror på om man ser till faktiska summor eller principerna som anas i förlängningen av olika trender. Misstanken att det mest handlar om små detaljer, men stora egon, ligger förstås nära. Men så enkelt är det inte.

Även om den sammanlagda budgeten kommer att hamna på runt 1000 miljarder euro, är summorna som slutförhandlarna faktiskt bråkar om relativt obetydliga.

Lätt förenklat: Nettogivarländerna vill hålla igen, går inte med på kommissionens föreslagna budgetökningar och vill se andra prioriteringar än jordbruks- och regionalstöden. Nettomottagarna vill se större ökningar av budgeten, och värnar stödsystemen. Båda sidor hänvisar till den europeiska skuldkrisen. De ena säger att även EU bör visa återhållsamhet, de andra att just stödpengarna är viktiga som stimulanser.

För hela unionens, framför allt de krisdrabbade ländernas skull – de som behöver bygga upp en ny konkurrenskraft i sina ekonomier för att grundlägga långsiktig tillväxt, starkare arbetsmarknader och nytt välstånd – måste EU prioritera forskning, innovationer, inte minst på miljö- och energiområdet, utbildning och infrastruktur högre. De länder, däribland Sverige, som driver den linjen, har de bättre argumenten.

Men allianserna är inte statiska. Det finns utöver en nord-syd-dimension och en öst-väst-dimension, flera andra konfliktdimensioner. Ett enskilt land kan återfinnas i olika läger samtidigt. Konflikterna handlar inte om beloppen i sig, utan om vilka signaler besluten sänder – framför allt till väljarkårerna i medlemsländerna – och vilka prioriteringar de uttrycker. Svårigheterna att komma överens visar hur låg den ömsesidiga tilliten är mellan EU:s medlemländer.

Det är som Andrew Gardner skriver i European Voice, en kamp om småsummor i förhandlingar som inte handlar om att revolutionera Europa utan om att dämpa revolter i medlemsländerna. Budgeten måste vara gemensam, men vinna uppslutning i respektive land. Ett allt svårare pussel, i en skog av veton. Utsikterna för större reformer är små.

Över det hela vilar dessutom den olycksbådande frågan om huruvida Storbritannien, som gått ut hårdast med krav på en restriktiv budget, och som kan vara på väg mot en folkomröstning, överhuvudtaget ska förbli medlem i EU.

Det är en fråga som är långt större än Storbritanniens strikt mätbara bidrag till EU-samarbetet. Hela den invanda maktbalansen mellan de största medlemsländerna hotar att rubbas vid ett utträde.

Tyskland vill ha kvar frihandels- och avregleringsvänliga Storbritannien som motvikt till Frankrike. Och Frankrike behöver kunna räkna med Storbritanniens inflytande för att inte Tyskland ska bli för dominerande. Dessutom spelar Storbritannien en viktig roll för EU:s utrikespolitiska relationer.

Och Storbritannien skulle förlora avsevärt i egen ekonomisk och politisk betydelse om landet lämnade unionen, något premiärminister David Cameron, i svår balansgång mellan opinionen på hemmaplan och diplomatin i Bryssel, inser.

Hur länge har EU tålamod med Storbritannien, och hur länge har Storbritannien tålamod med EU? Hur många olika samarbetsnivåer, undantag och särregler tål EU i längden? Hur ska de motstridiga kraven på fördjupad integration och mindre makt åt EU-institutioner kunna förenas?

Historikern Timothy Garton Ash anlade i veckan ett annat perspektiv på EU:s framtid i The Guardian. Istället för ett Europa med a- och b-lag, eller ett EU med flera olika hastigheter, kanske EU ska utformas som en dubbelkärnig process, där olika länder tar hand om och dominerar på olika områden. Storbritannien, funderar han, skulle kunna vara ledande när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, medan Tyskland tar ledningen i den ekonomiska politiken och det som handlar om den gemensamma valutan. Frankrike kan spela en viktig roll i båda sammanhangen, kanske även Polen, tillägger Ash.

Det är en tankelek, praktiskt svårgenomförbar och provocerande uppriktig för mindre medlemsländer, som säger en del om svårigheterna i det utvidgade EU att hitta en gemensam idé om hur samarbetet ska utvecklas. Många talar förbi varandra.

Årets julklapp sägs ska bli hörlurar.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,