Etikett: marknadsekonomi

Saab-krisen och vad staten bör och inte bör göra

Av , , 2 kommentarer 6

Saabs kris är ämnet för den här krönikan. Min utgångspunkt är att de som tycker att staten borde "göra något" och sätta miljarder på spel för att rädda Saab missar poängen med den generella välfärden och inte inser vad det är som skapat det svenska välståndet. Välfärdssamhället hotas inte av att gamla branscher läggs ned och nya tar över – det är tvärtom utformat just för att socialt klara och bejaka sådana omställningar. I papperstidningen i morgon som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson.

—————————————————

Saab-krisen och vad staten bör och inte bör göra

Det är plågsamt när företag går i konkurs eller verksamheter flyttar från orten – för de anställda som förlorar jobb, yrkesidentitet och utkomst, men också på kort och ibland även på längre sikt för de berörda orterna som helhet. Det gäller alla typer av nedläggningar och uppsägningar, stora som små, medialt välbevakade som medialt ignorerade, för det är alltid enskilda människor och deras familjer som drabbas först och främst. Även krisen för Saab måste givetvis ses ur den mänskliga aspekten. Glada peptalk och käcka tillrop, eller rentav, som förekommer på sina håll, skadeglädje, är sorgligt malplacerade. Självklart är det mycket tråkiga nyheter.

Men det betyder inte att Saabs kris ska blåsas upp som något större än den är – ett enskilt företag som gått med minus i decennier, som inte lyckats tillverka produkter konsumenterna är beredda att köpa i tillräcklig grad och som skulle ha mycket dåliga framtidsutsikter även i genomsubventionerad form. Den uppmärksamhet som Saabs öde fått de senaste åren står inte i någon som helst proportion till företagets betydelse för jobben, välfärden eller samhällsekonomin i landet.

De hetsiga, men orimliga kraven på att staten ”borde göra något” för Saab, avslöjar en fundamental brist på tilltro till både den generella välfärden och marknadsekonomin, de faktorer som lyfte Sverige från djup fattigdom till imponerande välstånd på bara ett par generationer. Och det tyder på ointresse för behovet av en grön omställning (att Mp förra mandatperioden engagerade sig för subventioner av amerikanskägd biltillverkning var obegripligt).

Måttet på industriell konkurrenskraft och framsynt näringslivspolitik är inte hur länge det går att hålla ett permanent förlustbringande företag på en överetablerad bransch med tveksam miljöprofil vid liv av nostalgiska skäl. Det avgörande är hur villkoren ser ut för nya entreprenörer, småföretag och innovationer, för investeringar i verksamheter som har potential att skapa morgondagens jobb.

Strukturomvandlingar i ekonomin är oundvikliga, och mer än så, de är en grundläggande förutsättning för välfärd och sysselsättning. Sverige har genomgått ett stort antal och blivit rikare och tryggare varje gång.

I en vital ekonomi går de snabbt och smärtfritt, när nya företag och nya branscher tar över och ersätter de som spelat ut sin roll, anställda snabbt hittar nya jobb och samhällsekonomin ges ny energi. Många orter i Sverige kan vittna om hur nedläggningar som först framstod som en katastrof visade sig bli frigörelser och startskott för något bättre.

Sverige, liksom övriga världen, står inför en ny sådan förändringsprocess, när miljö- och klimatutmaningar kräver en omställning till hållbar tillväxt. Nya miljölösningar kommer att bli jobb- och exportsuccéer för de som vågar leda omställningen hellre än att klamra sig fast i gårdagens heliga kor.

Men för att omvandlingarna ska bli så lyckade krävs att villkoren för nyföretagande, investeringar, forskning och innovationer är goda. Och trygghetssystem och utbildningsinsatser måste finnas som ger människor inte bara skydd och hjälp under övergången, utan också aktivt bidrar till att ge människor frihet och stimulans att byta spår och vidareutveckla sig kontinuerligt under livets gång.

Vill man förstå varför den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är överlägsen alternativen inte bara ur ett trygghets- utan även ur ett frihetsperspektiv, är det förklaringen: den dämpar de tillfälliga sociala konsekvenserna av, samtidigt som den skyndar på, strukturomvandlingar i samhällsekonomin. Välfärdssamhället hotas inte av att gamla branscher läggs ned och nya tar över – det är tvärtom utformat just för att socialt klara och bejaka sådana omställningar.

Staten har alltså en hel del att göra och ta ansvar för i sådana lägen som Saab befinner sig i: Se till att upprätthålla den generella välfärdens grundprinciper och hålla trygghetssystemen robusta. Säkerställa resurser för en forskning och utbildning av världsklass och med det livslånga lärandet som en utgångspunkt. Skapa konkurrenskraftiga villkor för ny- och småföretagande. Få arbetsmarknaden att fungera flexibelt och motverka strukturellt utanförskap. Och med styrmedel stimulera omställningar som är nödvändiga för en miljömässigt hållbar tillväxt. Men inget av detta talar för att staten borde göra någon ytterligare miljardinsats för just Saab.

Saab-debatten har visat att oroväckande många inte förstår poängen med den generella välfärden eller vilka processer det är som gjort Sverige till ett land med högt välstånd, inte inser vad en grön omställning innebär i praktiken och inte är intresserade av att bädda för framtidens jobb och industri. Kom ihåg det, när ropen vrids upp på högsta volym att staten borde sätta skattemiljarder på spel för Saab.

Vad staten bör värna är inte ett enskilt bilmärke som nästan aldrig gått med vinst, utan en samhällsmodell av generell välfärd, marknadsekonomi och kontinuerlig utveckling som gjort Sverige till ett av världens rikaste länder.

2 kommentarer
Etiketter: , ,