Etikett: välfärd

Saab-krisen och vad staten bör och inte bör göra

Av , , 2 kommentarer 6

Saabs kris är ämnet för den här krönikan. Min utgångspunkt är att de som tycker att staten borde "göra något" och sätta miljarder på spel för att rädda Saab missar poängen med den generella välfärden och inte inser vad det är som skapat det svenska välståndet. Välfärdssamhället hotas inte av att gamla branscher läggs ned och nya tar över – det är tvärtom utformat just för att socialt klara och bejaka sådana omställningar. I papperstidningen i morgon som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson.

—————————————————

Saab-krisen och vad staten bör och inte bör göra

Det är plågsamt när företag går i konkurs eller verksamheter flyttar från orten – för de anställda som förlorar jobb, yrkesidentitet och utkomst, men också på kort och ibland även på längre sikt för de berörda orterna som helhet. Det gäller alla typer av nedläggningar och uppsägningar, stora som små, medialt välbevakade som medialt ignorerade, för det är alltid enskilda människor och deras familjer som drabbas först och främst. Även krisen för Saab måste givetvis ses ur den mänskliga aspekten. Glada peptalk och käcka tillrop, eller rentav, som förekommer på sina håll, skadeglädje, är sorgligt malplacerade. Självklart är det mycket tråkiga nyheter.

Men det betyder inte att Saabs kris ska blåsas upp som något större än den är – ett enskilt företag som gått med minus i decennier, som inte lyckats tillverka produkter konsumenterna är beredda att köpa i tillräcklig grad och som skulle ha mycket dåliga framtidsutsikter även i genomsubventionerad form. Den uppmärksamhet som Saabs öde fått de senaste åren står inte i någon som helst proportion till företagets betydelse för jobben, välfärden eller samhällsekonomin i landet.

De hetsiga, men orimliga kraven på att staten ”borde göra något” för Saab, avslöjar en fundamental brist på tilltro till både den generella välfärden och marknadsekonomin, de faktorer som lyfte Sverige från djup fattigdom till imponerande välstånd på bara ett par generationer. Och det tyder på ointresse för behovet av en grön omställning (att Mp förra mandatperioden engagerade sig för subventioner av amerikanskägd biltillverkning var obegripligt).

Måttet på industriell konkurrenskraft och framsynt näringslivspolitik är inte hur länge det går att hålla ett permanent förlustbringande företag på en överetablerad bransch med tveksam miljöprofil vid liv av nostalgiska skäl. Det avgörande är hur villkoren ser ut för nya entreprenörer, småföretag och innovationer, för investeringar i verksamheter som har potential att skapa morgondagens jobb.

Strukturomvandlingar i ekonomin är oundvikliga, och mer än så, de är en grundläggande förutsättning för välfärd och sysselsättning. Sverige har genomgått ett stort antal och blivit rikare och tryggare varje gång.

I en vital ekonomi går de snabbt och smärtfritt, när nya företag och nya branscher tar över och ersätter de som spelat ut sin roll, anställda snabbt hittar nya jobb och samhällsekonomin ges ny energi. Många orter i Sverige kan vittna om hur nedläggningar som först framstod som en katastrof visade sig bli frigörelser och startskott för något bättre.

Sverige, liksom övriga världen, står inför en ny sådan förändringsprocess, när miljö- och klimatutmaningar kräver en omställning till hållbar tillväxt. Nya miljölösningar kommer att bli jobb- och exportsuccéer för de som vågar leda omställningen hellre än att klamra sig fast i gårdagens heliga kor.

Men för att omvandlingarna ska bli så lyckade krävs att villkoren för nyföretagande, investeringar, forskning och innovationer är goda. Och trygghetssystem och utbildningsinsatser måste finnas som ger människor inte bara skydd och hjälp under övergången, utan också aktivt bidrar till att ge människor frihet och stimulans att byta spår och vidareutveckla sig kontinuerligt under livets gång.

Vill man förstå varför den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är överlägsen alternativen inte bara ur ett trygghets- utan även ur ett frihetsperspektiv, är det förklaringen: den dämpar de tillfälliga sociala konsekvenserna av, samtidigt som den skyndar på, strukturomvandlingar i samhällsekonomin. Välfärdssamhället hotas inte av att gamla branscher läggs ned och nya tar över – det är tvärtom utformat just för att socialt klara och bejaka sådana omställningar.

Staten har alltså en hel del att göra och ta ansvar för i sådana lägen som Saab befinner sig i: Se till att upprätthålla den generella välfärdens grundprinciper och hålla trygghetssystemen robusta. Säkerställa resurser för en forskning och utbildning av världsklass och med det livslånga lärandet som en utgångspunkt. Skapa konkurrenskraftiga villkor för ny- och småföretagande. Få arbetsmarknaden att fungera flexibelt och motverka strukturellt utanförskap. Och med styrmedel stimulera omställningar som är nödvändiga för en miljömässigt hållbar tillväxt. Men inget av detta talar för att staten borde göra någon ytterligare miljardinsats för just Saab.

Saab-debatten har visat att oroväckande många inte förstår poängen med den generella välfärden eller vilka processer det är som gjort Sverige till ett land med högt välstånd, inte inser vad en grön omställning innebär i praktiken och inte är intresserade av att bädda för framtidens jobb och industri. Kom ihåg det, när ropen vrids upp på högsta volym att staten borde sätta skattemiljarder på spel för Saab.

Vad staten bör värna är inte ett enskilt bilmärke som nästan aldrig gått med vinst, utan en samhällsmodell av generell välfärd, marknadsekonomi och kontinuerlig utveckling som gjort Sverige till ett av världens rikaste länder.

Välfärd uppstår inte ur tomma intet

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.

De svåraste frågorna prioriteras sällan

Av , , 1 kommentar 9

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till VK:s mycket viktiga artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga.

—————————————————–

De svåraste frågora prioriteras sällan

Det för människan utmärkande, skrev den frisinnade debattören Waldemar Svensson 1954, ”det som ligger till grund för personlighetsprincipen är, att hon icke har något värde – hon har värdighet. Värde har saker, som kan mätas efter en rationell skala och av vilka den ena enheten kan utbytas mot eller ersättas av den andra. I motsats härtill innebär begreppet personlighet, att varje mänsklig varelse är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv. Den ena människan kan därför ej mätas med de andra.”

Varje människas värdighet, att individer inte är utbytbara mot varandra, inte är stapelvaror, att varje enskild personlighet är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv, är en av de insikter som alltid hotar att gå förlorade även i ett statistiskt och historiskt sett relativt välmående samhälle.

VK:s pågående artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga är en jobbig, men sällsynt angelägen läsning. Den handlar om de konkreta tragedierna, först och främst. Om situationer som tillåts gå för långt. Om signaler som inte tas på tillräckligt allvar. Om en vuxenvärld som inte axlar sitt ansvar. Om barn som faller mellan stolarna. Orsakerna är alltid komplexa, och varje tragedi unik. Men antalet tragiska fall är i det här sammanhanget belägg nog för att hävda att det rör sig om ett misslyckande för hela samhället.

VK:s artikelserie blottlägger även ett djupgående missförhållande i den svenska politiska debatten: oförmågan att titta bakom de älskade eller hatade systemen, att upptäcka det som inte passar in i mallen och konformen, att bry sig om även det på ytan till synes helt irrationella, att se de allra mest enskilda ödena.

Det finns politiska områden som är permanent skuggbelagda i det offentliga samtalet. De är för komplexa för femton sekunders-klipp på tv och för allvarliga för enkelspårig kampanjretorik. De kräver stor research och sakkunskap från medierna sida.

Det är områden som möjligen kan få viss uppmärksamhet i början och mitten av mandatperioderna, men som sjunker undan när tiden blir knapp och valrörelser, valslogans och valbevakning planeras. När prioritetsordningen för nya mandatperioder läggs faststår det svåraste sällan överst.

Mycket möda och långa utredningar ägnas alltid och sedan decennier åt de stora skyddsnäten och trygghetssystemen. Det allmänna välståndet ökar och stabiliseras för varje konjunkturcykel. Vi blir objektivt sett rikare över tid och har stora resurser. Anspråken i vardagsliv och på samhället ökar. Rutiner kommer på plats för hantering av allt fler tänkbara situationer i samhällets vardagsliv.

Men samtidigt är det svårt att bli fri intrycket att dessa framsteg framför allt sker helt inom ramarna för välfärdssamhällets vardag, och gäller det som kan mätas kvantitativt på olika sätt, medan allt för lite uppmärksamhet ägnas åt det som händer på baksidan, utanför, nedanför, bortom denna relativt välfungerande och tydligt normerade vardag.

Det kan, i global kontext, gälla de hjälpsökande från krig och fattigdom som stängs ute, av rika länder, genom barriärer av restriktiva regelverk, nationalism och jobbprotektionism. Det kan gälla de otaliga människor runt om i världen som lider under totalitära regimers förtryck medan statsmännen dinerar och skamlösa debattörer som talar och skriver i skydd av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet ursäktar förtryckarna och relativiserar de nödlidandes anspråk på samma rättigheter.

Det kan också gälla de enskilda människor inom välfärdssamhällets egna ramar som av olika skäl avviker, rasar igenom eller inte orkar eller faller offer för övergrepp i offentlighetens skugga. De förtvivlade och isolerade. Sådana öden mobiliserar sällan intressegrupper, rörelser, opinioner, kampanjer. De förblir för det mesta oregistrerade öden i det tysta, i dimmiga ögonvrån.

De värsta grälen, de mest teatraliska utspelen i den politiska debatten ägnas ofta åt finjusteringar av systemmekanismer, åt vad som i det här sammanhanget kan betraktas som detaljfrågor, åt de fem procentens motsättningar i en 95-procentig enighet. Minsta dallring i en ideologisk kompassnål övertolkas gärna av mediekommentatorer som att de snurrar runt, runt. Ett bröl om teknaliteter pågår i det offentliga samtalet som dränker alla nyanser.

Orden devalveras, begrepp slösas bort, perspektiv diskrediteras. När verkliga tragedier ska diskuteras saknas det ett fungerande politiskt språkbruk.

Till slut syns sådant i rena budgetprioriteringar. Det som inte står i centrum för heta kontroverser skvalpar alltid i bakvatten. Den kvalificerade psykiatridebatt som förts under lång tid, men som aldrig mobiliserar den stora uppmärksamheten, är ett av många exempel. Missbrukarvården ett annat. Vuxenvärldens närvaro, resurser och engagemang – fysiskt och mentalt – i olika miljöer, på skolgårdar, vid fritidsaktiviteter, på kvällstid, i de nya sammanhang på internet som föräldragenerationer dåligt känner till, är ytterligare ett.

Men det återspeglas också i attityder till olika slags sjukdomar och problem. Ibland hindrar normer och tabun människor från att alls ropa på hjälp. En värkande rygg kan man tala om på lunchen. En värkande själ, depression, stress och ångest, är fortfarande i många sammanhang tabu. Sådana tabun går ner i åldrarna.

Om allt detta borde vi tala mer, även ett valår, i synnerhet ett valår. Perspektivet, att inte bara stirra på systemen, utan titta vad som händer bakom och nedanför dem, borde kännas angeläget för många olika ideologiska läger.

Hans Bergström skriver i senaste Frisinnad tidskrift en intressant, om än i några slutsatser betydligt mer konservativ än liberal, artikel om hur frisinnet med sin komplexa, realistiska människosyn och sin skepsis inför den “elitistiska Allstatlighet” och mekanisk människobild som förstör den självrådiga andan från det gamla Folkrörelse-Sverige, behöver starkare röster i svensk debatt.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Den stora förtjänsten med socialdemokraterna Anna Sjödins och Thomas Hartmans omdiskuterade debattbok ”Vem bryr sig?”, mot vilken jag förvisso har invändningar när det gäller en del slutsatser och generaliserande värdeomdömen, är att den konsekvent håller blicken riktad mot öden nedanför normer och stora system, att den vill provocera fram en diskussion om hur människors svagheter, det riktigt svåra, det som fallerar och inte passar in, det som inte går att skämta om vid lunchen, hanteras och betraktas i välfärdssamhället.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Konservativa debattörer som anammat den i mina öron suspekta frasen “verklighetens folk” närmar sig liknande frågeställningar, från ytterligare ett annat håll.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Här går det att ana en värderingsdebatt om makt, övermakt och maktlöshet, normer och avvikare, system och individ, tabun och gråzoner, och om samhällets prioriteringar, som skulle kunna nå djupare än debatter som fastnar i procentsatser.

Slutsatser och rekommendationer kommer att skifta väldigt, men det är viktigt att sådana debatter förs, där den enda konsensus som möjligen existerar är att dagsdebatten alltför ofta blåser upp detaljer och slagordsvänliga småstrider på de verkligt svåra, mänskligt allra mest komplexa frågornas bekostnad.