"Vi har lagt grunden för Europas framtid här i Umeå", säger Maud Olofsson på nyhetsplats i VK om det informella mötet mellan unionens konkurrenskraftsministrar om övergången till en eko-effektiv, grönare tillväxtekonomi.
Nåja, jag tror inte att vi ska räkna med Anderson Cooper-reportage från Nolia i CNN riktigt än. Franska Le Monde lär inte rensa förstasidan för extrarubriker från det banbrytande ministermötet i Västerbotten. Encyclopedia Britannica lär inte uppdatera sin artikel om Umeå med rader om ”platsen där grunden för Europas framtid lades”.
Men Maud Olofsson och hennes regeringskollegor har förstås inga skäl att hålla låg profil så länge arrangemangen fungerar, värdskapet får beröm och möten resulterar i åtminstone något litet av substans; lika lite som socialdemokratiska statsråd hade det under Sveriges lovordade ordförandeskap 2001.
Det hör till show och kutym inom EU-cirkusen att gästgivare skryter upp betydelsen av möten och uttalanden på hemorten, och att besökare är generösa med sina omdömen. Även om historiens vingslag uteblir, och de uteblir för det mesta, ska åtminstone en elegant vift med EU-retorikens solfjäder ge svalka åt den nationella stoltheten.
Inget fel med det. Vi i media, snara till samma typ av regionala dramatiseringar, är knappast de rätta att ironisera kring jargongen. Och värdet av små, reformatoriska, oglamorösa framsteg och diskussioner, i kontrast till vilda språng och oberäkneliga omkastningar, är ofta hutlöst underskattat. Näringsministern skulle inte ha skött sitt jobb om hon inte letade fina slutord efter förhandlingarna när hennes hemregion för ett ögonblick snuddar vid ett europeiskt strålkastarsken.
Och faktum är att områdena för de EU-möten som hållits i Umeå under de senaste dagarna – den inre marknaden efter finanskrisen, hur ökad konkurrenskraft kan förenas med hållbar klimatpolitik och det europeiska samarbetet kring forskning och innovation – hör till de mest betydelsefulla för Europeiska Unionens möjligheter att leva upp till sina jobb- och tillväxtambitioner de kommande decennierna. Det är områden som EU förstår sig på och har traditioner att leva upp till. Det finns betydligt mer perifera frågor att anordna EU-konferenser om, och onekligen ett antal där EU befinner sig i kris och vanrykte. Umeå fick alltså ganska god utdelning i dragkampen om de informella ministermötena.
Inte heller är det fel om man påstår att Västerbotten som region – med sin näringsstruktur och sin forskningsprofil – är ovanligt relevant att studera även i ett europeiskt sammanhang när det gäller beroendeförhållandena mellan klimat, konkurrenskraft, innovationer och forskning.
Men den regionala betydelsen av ministermötet i Umeå på längre sikt är förstås inte konkurrenskraftsministrarnas deklarationer, utan själva det faktum att arrangemanget förlades hit och genomfördes här.
Det är värdet av gästgivarskapet i sig som bör lyftas fram när Umeå, och Västerbotten (ett samband som inte nog kan understrykas), summerar dagarna.
Förutom att det ger ett visst anseende att som stad – taggade offentliga och privata aktörer i en helhet – ro i land ett evenemang med europeisk status, äger de kanske viktigaste samtalen rum vid sidan om de instängda, oåtkomliga ministerträffarna.
Där, i säkerhetsavspärrningarnas utkanter, är tillgängligheten större och luften friskare. Där rör det på sig, där finns utrymme att knyta kontakter och fördjupa kunskaper för dem som passar på. Där visar det europeiska samarbetet sina allra bästa, ofta bortglömda och misskända sidor. Kvalificerade föreläsningar, lärorika utställningar, informellt, branschvis småprat med människor från hela unionen, sociala tillställningar bortom de officiella rollerna, politiska visitkort som växlas, företagsidéer som lanseras, e-postadresser som skrivs upp, intryck som ges och tas, och den speciella stämning som arrangemanget skapar i en mindre stad under några dagar.
Umeå har haft ett par stressiga dygn på sig att visa sina bästa sidor för inresta, inflytelserika europeiska aktörer, och ett tillfälle att skärpa sin egen europeiska utblick, påminna sig själv om en europeisk tillhörighet. Sådant är nyttigt även för, rentav speciellt för, en blivande kulturhuvudstad.
Självklart har det en subtilt positiv betydelse för regionen om allt går väl. Givetvis lämnar det en negativ bild om något går helt snett.
Men att Umeå överhuvudtaget, som en av få utvalda, ges chansen att bevisa att det är på den här nivån man hör hemma som politisk arrangörsstad är en merit.
Det finns mycket att irritera sig på i EU: byråkratin, hemlighetsmakeriet, det demokratiska underskottet, det eviga folkomröstandet till önskade resultat nås, oförmågan att skilja stort från smått, avstegen från grundläggande principer när enskilda regeringar spårar ur i övergrepp och korruption, murarna mot omvärldens hjälpsökande, den osolidariska jordbrukspolitiken.
Men det finns också mycket att vara stolt över och hoppfull om i det europeiska samarbetet. Det krävs en monumental historielöshet för att inte se och vilja erkänna det grundläggande värdet i det som hänt i Europa det senaste halvseklet.
Det har varit en långsam, ibland motsägelsefull, ibland hotad, men ändå hela tiden stadig utveckling mot fred och demokrati på en genom hela historien av krig och förtryck plågad kontinent. Den har drivits på av dramatiska politiska omvälvningar och enskilda, visionära beslut av avgörande karaktär, men också av ett mödosamt, lågmält, oglamorös, men över tid omistligt vardagsarbete med att över gränserna erbjuda kontakter, skapa dialog, väcka nyfikenhet, möjliggöra möten, fördjupa toleransen och motverka fördomar. Runt om i den växande gemenskapen har historisk misstro steg för steg ersatts av konstruktivt samarbete.
Under några dagar den här veckan har Umeå varit nordlig scen för sådana möten, kunnat studera och uppleva den processen på nära håll.Det har, trots allt som fortfarande är fel, trots slutenheten som fortfarande präglar mötena och trots allt som återstår innan unionen tål en fullödig granskning av hur idealen hänger ihop med verkligheten, känts väldigt rätt.
Det är att lägga en grund för framtiden.
