På ett ofta återgivet foto från hösten 1911 sitter Karl Staaffs andra liberala ministär samlad runt ett gemytligt sammanträdesbord. Det är elva statsråd, inklusive regeringschefen själv, som väntar på att fotografen ska få jobbet gjort.
Till Hjalmar Brantings sista socialdemokratiska ministär ett drygt decennium senare, 1924, var tolv statsråd kallade. Per Albin Hanssons första ministär 1932 innehöll också 12 statsråd.
I jämförelse med dagens regeringsapparat var dessutom dåtidens tjänstemannaskara kring regeringen försvinnande liten.

Det gick ändå. Man ska inte idyllisera hur regeringsarbetet fungerade på den tiden, det kan inte jämföras med dagens, eller påstå att de mångfaldigt större resurser som i dag står ministrarna till förfogande inte vore berättigade.
Men en sund skepsis mot när statsförvaltningen utvidgas slentrianmässigt är nästan alltid motiverad.

Det var efter andra världskriget som svenska ministärer började svälla ordentligt, först under Tage Erlander och sedan fortsatt under Palmes och Fälldins regeringar på sjuttiotalet. I dag är stora regeringar regel. En orsak är att skapandet av nya portföljer ofta varit ett sätt att tillgodose olika intressegrupper. Ministerposter har fått markera god vilja, belöning och tröst när splittring rått. Normalt är det därför ett svaghetstecken när problem hanteras genom fler statsråd.

I gårdagens regeringsombildning ökade Fredrik Reinfeldt regeringen från 22 till 24 statsråd. Orsaken var inte att han kommit fram till att två statsråd saknats tidigare, utan att han behövde ge det egna partiet en belöning för valframgången utan att reta upp de tre mindre allianspartierna. Så Fp, C och Kd fick samma antal statsråd som förut, medan M fick två nya.
Generositeten är en förnuftig strategi. Även om moderaterna skördade framgångarna så var det alliansen som enhet som vann valet. Reinfeldt gjorde vad han måste för att inte riskera dålig stämning i regeringen.

Men den utökade ministären är en påminnelse om alliansens inneboende problem: den består på sikt av för många partier, och obalansen mellan ett stort och tre små partier kommer att slita på sammanhållningen om inte samgåenden eller valtekniska samarbeten inleds mellan ett par av partierna. Alliansen har ett starkare folkligt stöd, men står inför en tuff period internt. Fler statsråd kan inte dölja det.

I övrigt bjöds inte några sensationer. De flesta ministerskiften känns rimliga, om än av förvaltande, snarare än nystartande, karaktär. Jämställdhets- och integritetsfrågorna behandlas snålt. Underligt är att inte en ny justitieminister tillsätts. Välkommet är dock att Birgitta Ohlsson får fortsätta.

Det nya landsbygdsdepartementet är klart bättre än ett jordbruksdito, men får inte leda tanken fel. Landsbygden behöver inte någon tröstpolitik ur nedlåtande Stockholmsperspektiv, utan en generell politik för nya jobb, småföretagande, fungerande infrastruktur, grön omställning genom innovationer och en kvalificerad utbildningssektor.
Då är Norrland vinnare.