Etikett: Reinfeldt

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

Av , , Bli först att kommentera 6

Veckans lördagskrönika om tendensen att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi.

Dessutom lite om industrialismen som förändrande kraft förr och nu, om ett krisande partiväsende, om Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt som en typ av politiska ledare som behöver kompletteras av andra. Och så några hyllningsrader till det gamla utredningssverige.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här över helgen, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här: http://www.vk.se/833006/nordebo-racker-inte-med-reinfeldt-och-lofven

——————————————–

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

***

Inom teatern skiljer man ibland mellan ”dialogen” och ”didaskalierna”. Dialogen är den text som är tänkt att framföras, alltså replikerna. Didaskalierna syftar på den bakgrundstext som inte är avsedd att framföras, alltså namn på pjäser, scenindelningar och anvisningar om kostymer, musik och scenografi.

Vi lever i en tid när dialogen i den politiska debatten håller på att trängas ut av didaskalierna.

Tendensen finns att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi. ”Vi vill berätta hur vi avser att lägga upp berättelsen om det som vi inte riktigt hunnit komma fram till ännu.” Sedan tar det snöpligt slut.

När partier talar vitt och brett om sina kommunikationsplaner, vilka scener man har, vilka kostymer och vilken scenografi man tänker använda för att vinna de och de väljarna, kan det framstå som ärligt.
I själva verket är det en infantilisering och banalisering av det politiska samtalet. För det följs sällan upp.

Nästan alla försök från partiernas sida att ”kommunicera ett budskap” avslöjar att man tänkt på allt, utom vad man faktiskt står för när allt annat skalas bort. På vinst och förlust, in i det sista, när det blåser.

Det är som när skådespelaren avbryter pjäsen för att istället berätta om hur det är tänkt att den aktuella scenen ska gestaltas: ”Här hoppas vi att ni ska bli gripna av Ofelias självmord, känna att vi har fångat även er smärta på ett relevant sätt och bli ivriga att skriva positiva recensioner om oss” – för att sedan låta ridån falla mitt framför näsan på en snopen Ofelia och en snopen publik, utan att vi får se själva scenen.

***

När industrialismen bröt fram på 1800-talet med omfattande samhällsförändringar som följd, uppstod en spänning mellan den globalisering industrierna främjade genom handel, innovationer och export och en bakåtblickande hembygdsnostalgi som sökte fast mark under fötterna. Bolmande framsteg och ljus över näsen, riva, bygga nytt och värna det som faller. Den svenska litteraturen de decennierna fångade de motstridiga känslorna. Internationalistiska och nationalistiska reflexer skavde mot varandra.

Det var också den epok som formade flera av de politiska rörelser som ännu i dag lever kvar i form av riksdagspartier. De hade olika förhållningssätt till kraven på demokrati, medborgerliga rättigheter, sociala reformer och omfördelning som industrialismen förde med sig. De skilde sig åt i sina analyser av tidens sociala, ekonomiska och kulturella samhällsmotsättningar. De representerade olika intressen. Men de förhöll sig alla till samma verklighet när de formades som politiska rörelser.

Kanske kan de gamla erfarenheterna komma det trötta partiväsendet till hjälp på sikt igen.

För i dag, på andra sidan en global finanskris, har industriperspektivet och den industribaserade realekonomin vunnit ny respekt igen. Plötsligt inger det som kallades – vi är många skyldiga där – för något gammalt, förbrukat och rökigt nytt hopp för både jobben, miljön och tillväxten.

Utmaningarna på energi- och klimatområdet har fått en del miljödebattörer att försona sig med både framstegstanken, marknadsekonomi och globalisering. Och de har fått en del industriföreträdare att inse att hållbarhet är en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Fiendebilder löses upp.

Industrin som en gränsöverskridande progressiv kraft igen, men med insikten om gamla synder och förlöpningar mot miljö och människor med i bagaget? Det är en intressant möjlighet – men ingen självklarhet – som liberaler, socialdemokrater och gröna alla torde känna viss nyfikenhet inför. De kan nosa på tanken från olika håll. Så kan nya allianser smidas i mitten.

***

Det finns en till parallell mellan då och nu. Under 1800-talet var ordet ”politik” ett skällsord, något negativt i kontrast till föreställningen om en upphöjd stat och ämbetsmannaapparat obesudlad av de smutsiga särintressen som nya politiska rörelser utgjorde. Att vara politisk var något primitivt.

I dag finns det en liknande tendens. Hänvisningarna till allmänintresset är på modet, ett särintresse vill ingen vara, ideologisk är bara till hälften ett positivt ord.
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Stefan Löfven symboliserar den nya tiden på både gott och ont.

Löfven, med sin fackliga bakgrund inom industrin och sin pragmatiska, gammelsossesyn på jobb, företagande och tillväxt – i kontrast till partivänstern som i dag tyvärr tycks tvinga fram en mer negativ syn på valfrihet i partiet – är en intressant S-ledare. För tio år sedan skulle han ha upplevts som förlegad: betongpamp! Nu kan hans bakgrund visa sig vara i takt med tiden, när industrianläggningarna och blommorna börjat förstå varandra lite bättre.

Men han är också ett barn av sin tid.

Både Reinfeldt och Löfven är politiker som många, på ömse sidor blockgränsen, känner sig trygga med i ledande ställning. Kompetenta, balanserade, nyktra och svåra att stressa i ett Europa med talrika exempel på motsatsen. Så långt allt väl.
Men de är en typ av politiska ledare som lämnar över till andra, och till de mindre partierna, att initiera ideologiska debatterna, att stå för principerna, att söka förändring redan innan ett problem blir akut.

***

Den akuta finanskrisen har visat på behovet av politiker med sans, låg puls och förmåga att skilja rök från eld Men många andra samhällsfrågor om välfärd, ekonomi och arbetsmarknad, i Sverige och Europa, kräver en vilja att fördjupa det politiska samtalet, erkänna målkonflikter, ta tag i mer komplexa och fortfarande försummade problem.

Då behövs också kantigare, mer fritänkande politikertyper som förmår ta grepp om en sakfråga och ruska om den, hitta nya infallvinklar.
De som tänker högt och skyndar före, som finns kvar som uthålliga, positiva krafter i samtal andra lämnat eller jagats bort från. De som går direkt på dialogen. Just de är en underskattad garant mot populism.

För om partier vill bli världsmästare på att lyssna in stämningar, hur ska vi kunna lita på deras ryggrad om en tillfällig opinion plötsligt kantrar åt fanders i en fråga?

***

Den nya inlyssningsmanin kommer förstås som en konsekvens av att partierna tappat medlemmar. De har förlorat många av sina kontaktytor till det omgivande samhället och måste kompensera den förlusten med att lämna sina egna rum och aktivistskaror för att ha en aning om vad som pågår utanför.

Inget enskilt parti är längre tillräckligt brett sammansatt för att kunna lita på att de egna instinkterna och perspektiven upplevs som verklighetsförankrade av omgivningen. Ingen partiledning – alla vill i slutändan vinna väljarnas förtroende – är helt bekväm med att bindas till interndemokratiskt fattade kongressbeslut.

Ett demokratiskt problem står då plötsligt mot ett annat demokratiskt problem. Partierna framstår som irrelevanta, kuriösa och navelskådande och förlorar därför sin viktiga funktion och trovärdighet i samhällsdebatten. Samtidigt blir partiernas interna demokrati ett spel för gallerierna, vars beslut ingen tar på riktigt allvar när de väl kommer i regeringsställning, vilket bekräftar fördomen om deras irrelevans.

Både problemen driver människor bort från partipolitiken, med ännu svårbedömda konsekvenser för en demokrati och samhällsdebatt som hittills varit utformad med breda folkrörelsepartier som norm.

***

De dagligt indignerade noshörningsflockar som drar genom debatten, behöver balanseras upp av lugna, breda, självmedvetna och i ordets bästa mening, tunga partier.

Då behövs både dem som vågar stå lugna när det stormar, och dem som vågar utmana lättjan i en vindstilla debatt.

Det gamla utredningssverige när det är som bäst: man bjuder in många, låter sig inte stressas, låter sig inte provoceras, men låter sig inte heller hindras från att tala klarspråk. Och så votering om det krävs! Det räcker inte med bara Reinfeldt och Löfven.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Av , , Bli först att kommentera 6

Håkan Juholts fortsatta bråk om hur Sveriges Television väljer att placera ut partiledare i tv-debatterna är utgångspunkten för den här analysen av läget överhuvudtaget för Juholts partiledarskap.  Krönikan kan ses som en fortsättning på den här krönikan om Fredrik Reinfeldt.

Och här är ett par tidigare krönikor om socialdemokraternas utveckling:

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Sahlin var något viktigt på spåren

Är det läget inför 2014? En regeringschef som vill representera allmänintresset och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som försöker hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr.

————————————————-

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?




Jag förstår inte, varför frustar inte Håkan Juholt av otålighet att få polemisera öga mot öga med alliansen inför storpublik? Varför är han inte nästan blind av lust att söka ta grepp om samhällsdebatten, breda ut sig med analyser och alternativa perspektiv, få visa de jävlarna (vilka de nu är) och alla tvivlare, och medier och motståndare, och alla väljare, vad han går för, att han står för något med relevans för fler än hejarklacken, att han är en kraft starkare och intressantare än väljarna upptäckt ännu, att han kan utmana Fredrik Reinfeldt?

Kände han den otåligheten, frustade han av det skälet, var han blind av den lusten, skulle han inte ägna många sekunder eller någon prestige åt pseudofrågan vems talarstol hans egen står bredvid i en tv-studio.

Socialdemokraternas partiledare fortsätter att trassla in sig i frågan om hur debattörerna bör vara uppställda vid Sveriges Televisions partiledardebatter. Juholt framhärdar i sitt bojkotthot att inte ställa upp i fortsättningen heller, om uppdelningen, rätt naturlig, blir regeringspartier – oppositionspartier. Han hävdar dessutom att han har både vänsterpartiet och miljöpartiet med sig (vilket båda förnekar).

Första gången verkade det som om han – ett bottenrekord i dåligt självförtroende hos en socialdemokratisk ledning i Sverige – vore rädd för att blandas ihop med sverigedemokraterna, eller inte kunna hantera Jimmie Åkesson i en debatt om denne inte stod på andra sidan studion. Nu, när han väcker bojkottfrågan till liv igen, inger Juholt intrycket att han faktiskt inte kan skilja viktigt från oviktigt, och att han inte litar på att väljarna kan det heller.

Det börjar bli läge att på allvar fråga sig vilka rådgivare som omger Juholt, när det knappt går en dag utan nya strul kring hans uttalanden och påståenden. Existerar rådgivarna, och har de något inflytande på sin ledare, borde de:

(1) uppmana honom att skilja viktigt från oviktigt, välja sina strider och skippa fåniga konspirationsteorier som får de redan (men allt färre) frälsta att jubla, men alla andra att skaka på huvudena, och som bara ökar tvivlet på om han är sitt uppdrag vuxen.

(2) inte underskatta tv-tittarnas omdöme, perspektiv och förmåga att till eget tänkande. Frånkänner han dem kapaciteten att skilja substans från ytligt trams, kan det lätt tolkas som att han betraktar medborgare i allmänhet med samma misstro.

(3) ta debatten och helt enkelt vinna den, överraska och övertyga, suga åt sig strålkastarljuset, uppträda, tala och argumentera så att ingen bryr sig om vem som står var och bredvid vem i studion.

Det sista är lättare sagt än gjort, men den oppositionsledare som inte känner sig redo för en sådan utmaning, som inte knappt kan bärga sig att anta den, som i stället fastnar i småsaker och låsningar bortom varje rimlig prioritering av tid och prestige, är knappast lämpad för uppdraget.

Jag har ända sedan han valdes till partiledare hört till dem som menat att Juholt kan visa sig bli en mycket svårare utmanare för Fredrik Reinfeldt än många tror. Och jag har varit övertygad om att han skulle bli en bättre, mognare och friare politiker, efter hyresersättningsturbulensen, om han satt kvar och redde ut stormen.

Det finns något i hans sätt att resonera, när han slutar söka stryka hejarklacken medhårs, och tänker lite friare, som är osminkat, sympatiskt och intressant. Han har en jordnära, praktisk, orädd kommunpolitiker i sig som han borde plocka fram oftare. En Juholt som bejakade den sidan av sin politiska framtoning skulle kunna bilda en intressant kontrast – båda typerna behövs – till andra nya partiledare/språkrör som Annie Lööf och Gustav Fridolin, som direkt i unga år kliver längst fram på den nationella mediescenen, till synes färdigstöpta och färdigformulerade från början.

Men för att Juholt ska kunna vända socialdemokratins nedgång krävs att han vågar vara obekväm inåt, utmana gamla beteendemönster, söka upp väljarna hellre än partifunktionärerna. Fredrik Reinfeldt lyckades vid sitt tillträde vända upp och ned på en hel del gamla föreställningar om moderat politik – men inom ramen för en klassisk konservatism.

Juholt har potential att åstadkomma något motsvarande för socialdemokratin. Han skulle kunna bryta mönstren, dumpa fördummande retorik, ge upp inaktuella fiendebilder, vrida och bända fram helt nya frågeställningar, problemformuleringar och perspektiv i debatten som inte förljuget drömmer sig tillbaka till 50-talet, utan som tar sitt avstamp i dagens verklighet – som för hela idédebatten framåt, inte söker släpa den decennier bakåt i tiden.

Mona Sahlin försökte, med krisinsikt, inleda en sådan självkritisk omprövning inom socialdemokratin, men fick inte tillräckligt internt stöd – delvis för att opinionssiffrorna var så höga ändå. Kanske är Juholts problem nu det omvända. Förra mandatperiodens tillförsikt att allt skall förbli vid det gamla har ersatts av panik och interna utrensningsförsök. Rummen börjar tömmas.

Kanske är de som inte låter sina identiteter slukas upp helt av Partiet och vi-och-dem-ruset, utan håller dörrar på glänt till världen utanför, på väg att förlora i inflytande. Allt medan en kärna finns kvar som drömmer om att allt ska kunna bli som det varit, och som i förlorade väljarna ser förrädare som har fräckheten att ge stöd åt andra partier. Ett moment 22 är på väg att uppstå: går det för bra dör självkritiken ut, går det för dåligt dör den också ut. Klarar Juholt att bryta det mönstret?

Juholts start som oppositionsledare har – till den slutsatsen kommer allt fler utanför den kärna som alltid har en sekteristisk automatpilot inställd på lovsång – varit under all kritik och en stor besvikelse. Och den kritiken har inte ett dyft med hyror eller kvitton, eller med låga opinionssiffror, att göra, utan med frånvaron av konsekvens, eftertanke och träffsäkerhet i uttalanden och utspel, med den oberäkneliga fladdrigheten i ställningstaganden och med bristen på fingertoppskänsla.

Det är inte över för Juholt ännu. Men är det något som krävs för att han ska kunna återvinna företroende, är det att han tar alla chanser att förknippas med politik igen, men sakfrågor, idéer och samhällsanalyser, med nya ansatser mot missförhållanden i samtiden som förvaltaralliansen inte orkar ta sig an. Men bortom tröttsamma fiendebilder, omtuggad 90-talsretorik och interna ritualer.

Jag börjar dock misstänka att Juholt inte vill, att han är på väg att bli en ledare som gör sitt parti lyckligt genom att krympa det, genom att tala till de dogmatiska, som inte orkar hålla en folkrörelsebredd.

Då har vi en regeringschef som vill representera allmänintresset, som varnar för visioner och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som kämpar för att hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr. Det finns anledning att känna viss oro inför valrörelsen 2014.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

Av , , Bli först att kommentera 7

De nya moderaternas mål att bli statsbärande och Fredrik Reinfeldts politiska stil och önskan att företräda allmänintresset är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

”Den som har visioner”, sa Helmut Schmidt, buttert bildad cyniker och socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, ”borde gå till ögonläkare”.

Det hade kunnat vara ett citat av Fredrik Reinfeldt.

Stora delar av statsministerns tal på den moderata stämman i torsdags kunde ha hållits av en statschef med enbart representativ funktion, lyft ovan dagsdebatten. Han talade som en som är inbjuden för att säga några allmängiltiga, tänkvärda självklarheter de flesta i en demokratisk gemenskap kan hålla med om, innan den riktiga debatten om konkret politik, förslag, alternativ och vägval tar vid.

”Upp steg en taktfast sång och över mängden svävade en påse på en stång”, som Cornelis sjöng.

Se upp för folk med visioner, kravlistor och starka åsikter, var statsministerns budskap. Se upp för visioner, oavsett om de kommer under socialistisk eller nyliberal fana – och definitivt om de formuleras på en ledarsida. De kostar för mycket, tar inte ansvar, företräder bara särintressen och kommer att riva ned det som generationer byggt upp. De nya moderaterna ska bli statsbärande och representera allmänintresset, betonar Reinfeldt, till skillnad från alla andra som representerar söndrande särintressen.

Fredrik Reinfeldt är en ovanlig politiker i så måtto att han inte på något sätt försöker dölja att pragmatismen är hans enda ledstjärna. De flesta statsministrar brukar åtminstone på partimöten vifta med ideologiska värdeord om de onda motståndarna och de hägrande slutmålen. Det syftar till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att den dagliga maktförvaltningen vanligtvis är fast förankrad i en försiktig, kompromissvillig mittenposition, där de flesta väljare vill att den ska finnas, långt från partisekterism och polarisering.

De klassiska socialdemokratiska ledarna – som nästan alla var utpräglade mittenpolitiker med föga till övers för frasradikala vänsterfalanger och som fick vänsterfalangernas förlåtelse först efteråt – sa inte att visionerna var döda, bara att vägen dit var lång och måste tas i en dans med svåra steg.

Reinfeldt däremot skippar helt talet om visioner och långsiktiga mål. Han gör i stället anti-visionen till sitt ideal i ett försvar av det bestående och uppnådda. Han lovsjunger inte det kommande drömsamhället, utan den stabila vardagen. Han vill inte arbeta för de epokgörande reformerna, utan för det pålitliga ramverket.

Han är, i ordets rätta mening, en utpräglat konservativ politiker. Han har konservatismens svaghet att skönmåla det bestående och blunda för missförhållanden, men också konservatismens skepsis för det omstörtande.

Till skillnad från flera av sina moderata föregångare längtar han varken bakåt eller framåt, utan sätter all sin prestige på spel i ett försvar av det samtida samhället. Det framställs som något bättre än alla tidigare och som tillräckligt bra för att vilja särskilt mycket mer. Därför är han så provocerande för dem som vill ett helt annat samhälle, eller som vill tillbaka till något som de tror fanns för femtio år sedan, eller som vill ha nya utspel och nya besked att skriva om.

Men väljarmajoriteten, som inte vill ha ett helt annat samhälle och som inser att det inte var bättre förr, gillar det, långt mer än de gillar moderaterna som parti eller alliansen som regeringsunderlag. Väljarna, över parti- och blockgränser, gillar fortfarande hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg – med stora psykologiboken i ena näven och ekonomiska bondepraktikan i den andra – uppträder som ett slags riksterapeut och ett slags riksmeteorolog, arm i arm.

I en orolig tid tycker de flesta att det är tryggt med politiska ledare som inte är för impulsiva och fladdriga, utan som med en puls på 30 slag i minuten förvaltar, korrigerar och håller ordning, utan att gå till överdrift åt något håll. Det var socialdemokraternas mästerskap, nu är det moderaternas.

Men i den iakttagelsen ligger också förklaringen till varför de nya moderaterna och Reinfeldts politiska stil – en blandning av pålitlighet, sopspion, grundkursen i sociologi och pausunderhållning – är lika otillräckliga på sikt som de gamla socialdemokraternas statsbärarattityder blev, när samhället förändrades. Den som försvarar det bestående övergår förr eller senare till att försvara det förflutna.

Det finns väldigt lite i Fredrik Reinfeldts tal om samhället, människor, trygghet och Sverige som det går att invända mot i sak. För det han talade om, sympatiskt, är självklarheter för de flesta. Det är viktigt att betona en sådan grundhållning emellanåt. Men som enda besked från en statsminister och partiledare, är det alldeles för lite – och vilseledande.

För det är ju inte så att det svenska samhället saknar problem och missförhållanden, att en hållbar utveckling är given, att trygghetssystemet finns där för alla eller att tillväxt- och framgångsfaktorer är säkra för all framtid. Reinfeldt undviker nästan alla svåra frågor, om konkreta förslag och prioriteringar, som har med de ledorden att göra. Vad vill moderaterna med a-kassa och övriga socialförsäkringar? Vad vill moderaterna på sikt i näringslivspolitiken, i kulturpolitiken, i miljöpolitiken, i familjepolitiken, i utrikespolitiken, i asylpolitiken, i infrastrukturpolitiken?

Det är ju i sådana frågor som det visar sig i praktiken vad man menar med högtidsorden. Att det finns stora åsiktsskillnader och förs engagerade debatter mellan partier, regeringsalternativ och olika intressen, är inget hot mot samhällsutvecklingen, utan det är att praktisera den fria debatten, och att lita på väljarna.

Man kan säga mycket om de mindre allianspartierna och de mindre rödgröna partierna, men de bemödar sig om att ge besked och utveckla idéer, med den risk för kritik det innebär. De svävar inte ovanför.

Socialdemokraternas problem är att de egentligen består av flera olika partier som i grunden inte tål varandra, som historiskt hållits samman av politikens starkaste superklister – makt, resurser och positioner att fördela – och som nu faller isär.

Moderaternas problem är på väg att bli att de inte består av några starka övertygelser alls, inte ens falanger. Där står bara ”Fredrik och Anders”, och så superklistret. Men makten skiftar, ingen vinner för evigt och förvaltning räcker inte i längden. Då är det fundamentet av idéer som inte är självklara, åsikter man är beredd att riskera något för, som avgör vad som händer vid en motgång. Allmänintresset behöver inget parti. Det är omöjligt att bygga ett parti kring idén om att ett sånt allmänintresse existerar.

Moderaterna talar redan om valvinst 2018. De vill dominera svensk politik med samma attityder, samma förtroende från väljarna och samma hybris som de gamla socialdemokraterna brukade göra. En titt på hur det står till hos de senare, efter ett par valförluster, borde stämma till eftertanke.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Där åsikterna samlas om kvällen

Av , , Bli först att kommentera 1

Några funderingar om de svenska partiernas oundvikliga dilemma, om den tänkbara nyansskillnaden mellan åskådning och ideologi även i partipolitiska sammanhang och några ord om utmaningarna för miljöpartiets kommande språkrör och för socialdemokraternas nya partiledare.

——————————————-

Där åsikterna samlas om kvällen

Jag tycker mycket om en bild av Göran Tunström i boken "Under tiden":

"Jag är en människa utan världsåskådning. En och annan åsikt äger jag nog: ägg ska vara löskokta, film är bäst på bio, det är vackrast när det skymmer.
Men hur många åsikter ska man ha för att kunna kalla det en åskådning? Jag tycker att själva ordet "världsåskådning" låter tryggt. Det är en stor inhägnad gård, dit de under dagen fritt strövande åsikterna om kvällen stilla lunkar in för att sova sida vid sida. En sådan gård är lönsam. Den avkastar – tack vare den harmoni som råder mellan åsikterna – goda skördar. Eller "stora" skördar. Alla åskådningar är ju sannerligen inte positiva, inte humana. Många gårdar bygger murar omkring sig, smyckar dem med taggtråd och glassplitter, sänder ut patruller för att jaga inbillade eller reella hot."

I den politiska debatten talar vi oftare om ideologi, än om åskådning. Det senare begreppet brukar ofta uppfattas som något mer stillsamt, personligt och existentiellt. Ideologi uppfattas som något mer kollektivt, demonstrativt och politiskt handfast. Men kanske skulle det bli färre låsningar i det politiska samtalet om vi lät ideologibegreppet vila emellanåt och talade lite oftare om åskådningsgemenskap?

Ideologier kännetecknar framför allt rörelser under uppbyggnad med konkreta mål som ännu inte är förverkligade eller som är direkt hotade.

Därför har etablerade partier, som fått väljarnas förtroende att förvalta sina framgångar, starka kodord kopplade till minnena av ideologiska ungdomsdagar. Men när de växer och vinner, och de reformer man krävde inledningsvis redan är genomförda, tar åskådningarna över; kanske vore det ett sätt att beskriva det. De ideologiska slagorden slungas fortfarande, men få bryr sig, eftersom de blivit intern ritual med svag verklighetsanknytning.

Det som håller samman etablerade politiska partier av någorlunda bredd och demokratisk förankring i samhället, är sällan bestämda, detaljerade uppsättningar av ställningstaganden som marscherar kollektivt i disciplinerad ordning från ett val till nästa.

För de bredare rörelserna av folkrörelsekaraktär har det snarare varit känslan av att det ändå finns ett slags hemma där ett större antal, närbesläktade men inte sammanfallande, åsikter kan samlas i någorlunda harmoni om kvällen och utbyta erfarenheter.

Gränsdragningarna mellan den ena partiåskådningen och den andra kan med tiden vara lika godtyckliga som gränserna mellan gårdarna i en by där åkrar arrenderas ut kors och tvärs och där den administrativa kartan till slut saknar koppling till naturgeografin. Och när inte ens åskådningen, känslan av en hemmagård om kvällen, längre förenar, börjar rörelserna att dö eller bli rena administrativa enheter.

Framgångsrika partier förmår upprätthålla en grundläggande gemenskap med brett vingspann, utan att bli sekteristiska testuggare eller rena förvaltningsapparater.
Det är en utmaning för små partier som vill växa och inkludera, och för tidigare stora partier som ser väljarna tröttna och lämna.

Socialdemokraterna var det parti under 1900-talet som klarade den balansen bäst. De senaste valen har det varit alliansen, framför allt de nya moderaternas ledande företrädare, som vunnit väljarnas förtroende för regeringsansvar. På flera håll i Europa, mest påtagligt i Tyskland, vars partilandskap påminner om Sveriges, är det rörelser med socialliberal och grön framtoning, som ibland kan provocera internt, som ligger närmast att utmana de största partierna i mitten.

I Sverige kommer 2010-talet att präglas av en kamp om den strategiskt viktiga positionen mellan folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, medan moderater och socialdemokrater tävlar ett par mandatperioder till om förvaltarförtroendet.

Det är mot den bakgrunden man måste analysera både Håkan Juholts första tid som socialdemokratisk partiledare, och miljöpartiets byte av språkrör. De senare kommer att kunna dra slutsatser av sina tyska partikamraters framgångar med att bygga breda, intressanta, fristående allianser av gröna, liberala och även värdekonservativa strömningar som inte exkluderar någon sida av blockgränsen.

Och Juholt måste inte bara muntra upp sitt eget parti internt, utan också övertyga de fritänkare som ännu samlas till gården om kvällen men som börjar hoppa av, att de förblir välkomna. Han måste också matcha Reinfeldt som statsministerkandidat. Då får han akta sig för att försöka väcka mossiga, sekteristiska fiendebilder som väljarna underkänt två val i rad till liv.

"Ett tiominuters-tal tar mig en vecka att skriva. Ett femminuters-tal tar mig två veckor att skriva. Men om ni vill att jag ska hålla ett tvåtimmars-tal kan jag börja tala direkt.”
(Woodrow Wilson)

Det är omöjligt ännu att avgöra vad Juholt vill med sitt partiledarskap. Långa, interna tal på kongresser inför ombud och journalister, ingen publik som är representativ för väljarna utanför, är dåliga vägledare. Sådana tal kan innehålla allt och därför inget, behöver inte prioritera. Historien visar att en politisk ledare ibland betonar på ett sätt internt för att vinna lugn och legitimitet för att genomföra något annat. Och makt och ansvar förändrar människors utblick.

Även Juholts ledarskap kommer att konkretiseras först över tid. Kanske fastnar han i gamla vänster-höger-mönster och redan urladdade slagord. Att han inte lyfte fram småföretagarna i sitt kongresstal var svagt. Den nationalistiska vurmen för statlig spritproduktion kändes unken.

Men kanske överaskar han när det blir allvar genom ansatser kring nya samhällsproblem som gårdagens retorik inte fångar och som alliansen försummat. Andra delar av talet var fräschare. Juholt har varit svårdefinierad hittills i sina intervjuuttalanden och i sina val av personer på nyckelpositioner kring sig. Det ger honom en viss, intressant handlingsfrihet. Vad kommer han att använda den till?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Av , , 2 kommentarer 7

Pragmatiker och ideologer och hur de kompletterar varandra är ämnet för några lite lösare funderingar i den här lördagskrönikan. Det kanske ska tilläggas att metaforen i rubriken är i huvudsak positivt menad.

——————————————–

Pragmatiker skördar var ideologer sår

“Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
Det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.”

Erik Lindegren, ur ”Ikaros”, i Vinteroffer

Pragmatiker skördar vad ideologer sått. I politiken behöver de varandra, ger de varandra legitimitet. Växtprocessen kan ta generationer i en fredlig demokrati. Bara i sällsynta fall rymmer ett och samma ledarskap hela den politiska odlingskedjan.
Att så klokt och skörda rätt är, som bönder vet, ibland två helt olika konster.
Det betyder inte att den i högre grad förvaltande politikern saknar idéer och principer. Han eller hon behöver ju inte, ibland på goda grunder, se något större behov av att byta ut eller utveckla dem som är normgivande för det existerande samhället.

Skillnaden mellan visioner och principer kan vara milsvid. Politiska visionärer har ofta svårt med principerna när det kommer till kritan. Drömmande blick och hänsynslösa nävar är ingen ovanlig kombination i historien.
Och pragmatiker kan i sin återhållsamhet vara de mest principfasta av alla – drivas av övertygelsen att det finns mer att förlora än att vinna för medborgarna på radikala förändringar, stora projekt och snabba omvälvningar.
En pragmatiker utan principer vid makten däremot är rysk roulett på samma sätt som en visionär utan principer.

Det betyder inte heller att ideologen i sin upptagenhet med idéer och visioner nödvändigtvis saknar insikt om vad som är praktiskt görligt utifrån givna förutsättningar. Han eller hon söker medvetet förändra de där givna förutsättningarna på längre sikt och i en bestämd riktning. Ideologen måste ibland vara jordnärast av dem alla, veta vad som har förutsättningar att växa på varje plätt och vad som kommer att slå fel eller ruttna bort.

”Nu kommer jag till punkt 7. Jag har inte varit neutral i kampen ute i världen, säger anklagelseakten. Det är alldeles riktigt. Jag har aldrig varit och är fortfarande inte neutral. Mina herrar, jag kan inte vara neutral. Det vore onaturligt, ja, jag vill påstå: det vore i högsta grad osedligt. Det är min mänskliga plikt, liksom er, att inte vara neutral.”
Krilon i Eyvind Johnssons Krilonroman

Men den som bara tittar upp i himlen efter tecken riskerar att sluta som frasmakare eller ogärningarnas salongsinspiratör.

Det är oundvikligt att vi i tider när pragmatismen dominerat länge börjar söka efter idéer och visioner med större otålighet.

Stillaståendets femtiotal följdes i både Europa och USA av uppbrott, ifrågasättanden och omvälvningar på sextiotalet som diskuterats, bearbetats, förfinats och sorterats ända sedan dess och som tillsammans med en motrörelse något decennium senare lade grunden för den märkliga och inte helt misslyckade syntes av 68-revolt, tältprojekt, snällprogg, individualism och finansvalpar vi har i dag.

Och har stora förändringar och dramatiska epokskiften präglat ett intensivt decennium brukar den följas av längtan till viss andhämtning.

Det är knappast någon slump att de senaste åren – efter nya dramatiska decennier inledda med murens fall 1989 – sett en rad utpräglade pragmatiker vinna medborgares förtroende i stabila demokratier: Barack Obama (uppfattad som pragmatiker av de amerikanska mittenväljarna när han valdes 2008, uppfattad som ideolog när demokraterna förlorade kongressvalet förra året) i USA, Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige, för att ta fyra i svensk media ofta framlyfta exempel.

Två av de länder som klarast sig bäst genom finanskrisen i Europa har regeringschefer som påminner stark om varandra i sin ovilja att ta stora ord i munnen, sin skepsis inför ideologiskt teoretiserande och sin instinkt att alltid först avvakta, betrakta situationen och inte överila sig. Under finanskrisen insåg både Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland och Fredrik Reinfeldt som statsminister i Sverige att chansartade systemskiften skulle skada mer än det skulle rädda.

”Jag hatar Amerika, Louise. Jag hatar det här landet. Det är bara en massa stora idéer och berättelser, och människor som dör och människor som du. Den vita jäveln som skrev nationalsången visste precis vad han gjorde. Han satte ordet ”fri” på en ton så hög att ingen kan nå den.”
Belize i Tony Kushners Änglar i Amerika.

När Barack Obama valdes till amerikansk president skrevs det mycket om hur han ingjutit hopp och skänkt inspiration med sitt visionära budskap. Det var en mycket europeisk analys fixerad vid utrikespolitiken i ett amerikanskt presidentval som framför allt handlade om inrikespolitik. Presidentkandidaten Barack Obama uppträdde som en utpräglad pragmatiker i den gamla traditionen av att försöka distansera sig från den politiska vardagen i Washington och efterlysa praktiska samarbetne över partigränserna.

Och att han uppfattades som trovärdig i det budskapet, inte framstod som den radikala vänsterliberal republikanerna utmålade honom som, var en orsak till hans relativt stora seger över John McCain – själv mån om sitt rykte som pragmatiker. I takt med att Obama sedan som president, rättvist eller inte, kommit att uppfattas som mer ideolog än pragmatiker har hans popularitet sjunkit hos samma väljare som valde honom.

Efter den förlorade kongressvalet vill Obama åter framstå som en samarbetsman i kontrast till ideologerna inom det republikanska partiet. Analysen inför 2012 är nu densamma som inför 2008 – bara en mittenpragmatiker har chans att vinna.

Men räcker det? Samhällsutvecklingen krusar inte bara ytan, utan har djupare underströmmar. Redan på andra håll inom EU är förloppen mer dramatiska. Säker förvaltning av fungerande system är inte någon tillräcklig förberedelse på de nya problem och dilemman som kommer att ställa 2000-talets ideologer och ideologier på de största proven. I regeringshögkvarteren skördar just nu pragmatikerna mer än vad ideologerna sår. Under finanskrisen var det en räddning, förr eller senare kommer det att visa sig otillräckligt.

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frustande blod och själarnas flyende
vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss, en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt
hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!”
Erik Lindegren, ur “Ikaros”, i Vinteroffer

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Därtill var han nödd och tvungen

Av , , Bli först att kommentera 5

På ett ofta återgivet foto från hösten 1911 sitter Karl Staaffs andra liberala ministär samlad runt ett gemytligt sammanträdesbord. Det är elva statsråd, inklusive regeringschefen själv, som väntar på att fotografen ska få jobbet gjort.
Till Hjalmar Brantings sista socialdemokratiska ministär ett drygt decennium senare, 1924, var tolv statsråd kallade. Per Albin Hanssons första ministär 1932 innehöll också 12 statsråd.
I jämförelse med dagens regeringsapparat var dessutom dåtidens tjänstemannaskara kring regeringen försvinnande liten.

Det gick ändå. Man ska inte idyllisera hur regeringsarbetet fungerade på den tiden, det kan inte jämföras med dagens, eller påstå att de mångfaldigt större resurser som i dag står ministrarna till förfogande inte vore berättigade.
Men en sund skepsis mot när statsförvaltningen utvidgas slentrianmässigt är nästan alltid motiverad.

Det var efter andra världskriget som svenska ministärer började svälla ordentligt, först under Tage Erlander och sedan fortsatt under Palmes och Fälldins regeringar på sjuttiotalet. I dag är stora regeringar regel. En orsak är att skapandet av nya portföljer ofta varit ett sätt att tillgodose olika intressegrupper. Ministerposter har fått markera god vilja, belöning och tröst när splittring rått. Normalt är det därför ett svaghetstecken när problem hanteras genom fler statsråd.

I gårdagens regeringsombildning ökade Fredrik Reinfeldt regeringen från 22 till 24 statsråd. Orsaken var inte att han kommit fram till att två statsråd saknats tidigare, utan att han behövde ge det egna partiet en belöning för valframgången utan att reta upp de tre mindre allianspartierna. Så Fp, C och Kd fick samma antal statsråd som förut, medan M fick två nya.
Generositeten är en förnuftig strategi. Även om moderaterna skördade framgångarna så var det alliansen som enhet som vann valet. Reinfeldt gjorde vad han måste för att inte riskera dålig stämning i regeringen.

Men den utökade ministären är en påminnelse om alliansens inneboende problem: den består på sikt av för många partier, och obalansen mellan ett stort och tre små partier kommer att slita på sammanhållningen om inte samgåenden eller valtekniska samarbeten inleds mellan ett par av partierna. Alliansen har ett starkare folkligt stöd, men står inför en tuff period internt. Fler statsråd kan inte dölja det.

I övrigt bjöds inte några sensationer. De flesta ministerskiften känns rimliga, om än av förvaltande, snarare än nystartande, karaktär. Jämställdhets- och integritetsfrågorna behandlas snålt. Underligt är att inte en ny justitieminister tillsätts. Välkommet är dock att Birgitta Ohlsson får fortsätta.

Det nya landsbygdsdepartementet är klart bättre än ett jordbruksdito, men får inte leda tanken fel. Landsbygden behöver inte någon tröstpolitik ur nedlåtande Stockholmsperspektiv, utan en generell politik för nya jobb, småföretagande, fungerande infrastruktur, grön omställning genom innovationer och en kvalificerad utbildningssektor.
Då är Norrland vinnare.

Sverige har sin bästa tid framför sig

Av , , Bli först att kommentera 4

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det inrikespolitiska läget inför valet så här i Almedalsveckans slutskede:

—————————————————

Sverige har sin bästa tid framför sig

”Drömmarna, de som gäcka vår själ med fladdrande skuggor, stamma ej ovanifrån, från gudarna i höjden – var och en gör de drömmar han har. När kroppen är insövd, leker själen helt ostört och fritt och övar i mörkret allt vad om dagen den tänkt på i ro.”(Petronius, övers. Tryggve Lundén)

Ibland när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin debatterar med varandra kan det kännas som om valet i höst står mellan att stanna klockan och att vrida den tillbaka, mellan 2010 och 2006, mellan ”som precis nu och för alltid” och ”som då och ständigt samma till evigheten”.
Problemet är att båda, å sina partiers vägnar, låter som om deras dröm vore att få bli Tage Erlander, och som om Sverige redan har sett, eller ser, sina bästa dagar. Det i en tid när stora och globala förändringar äger rum och när en statsminister som sitter i över 20 år varken är möjlig eller önskvärd.
Det ligger i statsbärande partiers natur att de förvaltar och vårdar mer än de tänker nytt och går före, att de är mer nöjda med vad som är (eller nyss var), än oroade över eller nyfikna på vad som kan bli. Framtiden intresserar dem inte så mycket.

Socialdemokraterna, för att börja med dem, dröjer kvar i längtan att återfå en statsbärande position utvecklingen sprungit förbi och man inte längre tilltros av väljarna. Nostalgin återspeglas i val av sakfrågor, prioriteringar och retorik. Demoniseringen av motståndares avsikter och drivkrafter tilltar i takt med att opinionssiffrorna sjunker, utan att partiet verkar förstå skillnaden mellan vad som kittlar sekteristiska instinkter hos redan övertygade och vad som inger förtroende hos sansade, eftertänksamma väljare.

Det är ett slöseri av ett partiledarskap som i Mona Sahlins första tal ingav förhoppningar om något helt annat och mer öppensinnat. I mina ögon stod hos för mandatperiodens skickligaste strategiska drag alla kategorier när hon hösten 2008 annonserade sin vilja att samarbeta med miljöpartiet kring en rödgrön mittenpolitik, utan vänsterpartiets socialism. Det var förnyaren Mona Sahlin när hon är som bäst och bryter mönster. Men partiet och LO följde henne inte, och hon vågade inte sätta sitt partiledarskap på spel för ett epokgörande vägval som hade gett alliansen en ordentlig huvudvärk och som hade haft bärkraft för flera val framåt och bortom blockpolitiken.

Det hade sannolikt hindrat något av moderaternas kraftiga tillväxt, dämpat socialdemokraternas nedgång och hade kunnat ge S och Mp en strategisk kontroll över regeringsbildandet i Sverige för hela 2010-talet. Man kan åtminstone spekulera i den riktningen. Men så blev det inte, och sedan dess har Mona Sahlin, med en alltmer bakåtblickande retorik och påtvingad ett annat men för mittenväljare mindre tilltalande epokskifte, haft det jobbigt att återvinna initiativet.

Jag tror att det stämmer som Martin Ådahl skriver i Fokus att just de dagarna innebar en avgörande, negativ vändning för Sahlin: ”Brytpunkten kom (…) den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.” Förlorar de rödgröna valet kommer historieböckerna kommer att peka på den eftergiften som nederlagets början.

Moderaterna, å sin sida, när förhoppningen om att ta över den statsbärande position socialdemokraterna förlorat, trots att det mesta tyder på att de statsbärande partiernas era – tack och lov – är över, och trots att ytterligare moderat tillväxt på de övriga allianspartiernas bekostnad skulle kapsejsa det egna regeringsalternativet. Hos moderaterna återspeglas statsbärarkomplexet framför allt i vad man inte talar om. Moderaternas ledning är just nu den populäraste, men också fegaste bland riksdagspartierna. Det finns ett samband.

De nya moderaterna vill ”lyssna” så mycket på väljarna att de glömmer bort att väljarna faktiskt lyssnar de också. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förvaltar väl och är exemplariska krishanterare. Men söker man perspektiv, inpass och reflektioner kring framtidens utmaningar på arbetsmarknaden, inom välfärdssektorn eller för Sverige som företagarnation, är det ganska tunt.
Socialförsäkringarna förstår man sig inte riktigt på – det är fortsatt oklart om moderaterna vill värna den generella välfärden eller smygtittar mot ett grundtrygghetssystem. Orsakerna till den strukturellt betingade höga arbetslösheten bland unga och invandrare vågar man inte närma sig. Småföretagarklimatet får gärna bli bättre så länge det inte kostar eller enskilda förslag riskerar att provocera. Man överlåter åt folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att ta idédebatterna för alliansens räkning, men bromsar ofta, när det börjar bli konkret.

Reinfeldt, en politiker med stora förtjänster, seglar ovanför och kammar hem förtroende. På det sättet kan man nå höga popularitetssiffror, genom att inte provocera någon. Men slappt förarbete straffar sig när det blir allvar. Moderaterna gjorde hemläxan ordentligt inför 2006 års val. Inför årets val har de inte gjort den.

Både socialdemokraterna och moderaterna börjar tappa de stora, strukturella framtidsfrågorna om framtidens jobb och välfärd ur sikte. Ändå finns det, om man håller sig vid jobb-skola-omsorg-spåret, en socialliberal källåder, närmare alliansen men inom räckhåll även för socialdemokraterna och miljöpartiet, som väntar på att erbjudas väljarna av ett samlat alternativ

Välfärdssektorn kommer att utsättas för stora påfrestningar de kommande decennierna när de demografiska förutsättningarna förändras. Mer arbetskraft och längre yrkesliv kommer att behövas (genom invandring, minskat utanförskap, livslångt lärande och resurstark yrkeshälsovård). Fler jobb inom privat sektor är avgörande för att den sociala tryggheten ska kunna finansieras på lång sikt.

Generella, generösa och solidariska socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen i kombination med mer flexibla arbetsmarknadsregler som ger småföretag mod att anställa oftare och som möjliggör större rörlighet sett över ett yrkesliv är en tilltalande flexicuritymodell som bara väntar på att anammas i sin helhet av något av regeringsalternativen. Sänkta kostnader och mindre krångel för små och nya entreprenörer skulle innebära en politisk erkänsla av småföretagares hårda vardag.
En kunskapsbaserad skola som inte stöper alla i samma form, moderna yrkesutbildningar och en högre utbildningssektor mer inriktad på kvalitet är något som nu så smått vinner gehör hos de flesta. Satsningar på framtidens rena och förnyelsebara energi- och transporttekniker coh exportinriktat entreprenörskap på det området, bort från beroendet av ändliga och smutsiga resurser som olja och uran, är både miljö- och tillväxtpolitik.

En del av dessa saker förenar regeringsalternativen. Många av ansatserna finns framför allt hos alliansens mindre partier, folkpartiet, centerpartiet och i viss mån kristdemokraterna. Och ett par finns i högre grad hos miljöpartiet. De finns även hos självständiga tänkare inom de två största partierna men utan att riktigt ges utrymme i den försiktighet som alltid präglar partier som drömmer om att bli statsbärande. Därför är regeringsalternativen sämre än de har potential att vara. Den här valrörelsen är en illustration av hur blockpolitiken hämmar Sverige.

Det är hedervärt att dra lärdom av historien. Men när historien beskrivs som den mjuka, trygga madrassen där det vore skönt att landa, snarare än en inspiration och språngbräda framåt, då hotar stagnationen. Sverige ser inte, och har inte sett, sina bästa dagar. De kommer.

Give us a poem, Reinfeldt!

Av , , 1 kommentar 10

Min lördagskrönika den här veckan om läget inför valet, lite grand med anledning av Fredrik Reinfeldts besök i Umeå i dag:

—————————————————-

Hur vore det med lite poesi, Reinfeldt?

”Man driver kampanjer med poesi”, sa Mario Cuomo i en berömd liknelse. ”Man regerar i prosa.” Citatet brukar användas för att betona det där med prosan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg är prosaister av rang i ett land där prosan av hävd värderas högt. Och deras begåvning gäller en speciell typ av kärv, instruerande prosa.
De kan som inga andra läsa högt ur politiska bruksanvisningar och få det att låta tryggt och relevant.
De skulle byta ut valtalet mot en monteringsinstruktion från Ikea, och vi skulle inte märka stor skillnad. Inga frustrerade utbrott över felmätta brädor och borttappade skruvar där inte; inga svordomar över Kamprad. Istället en mild kärlek till centimetermått, skruvnycklar, plasttappar och ett par extra ”vi är inte riktigt färdiga än”-moment. Vårproppen Billy sätts ihop med lugn och tålamod – Anders Borg visar hur.
Jag ironiserar inte.

Förmågan att regera i nykter prosa, utan att löpa åstad och överreagera, kan under en djup global lågkonjunktur vara skillnaden mellan stabil krishantering som räddar ekonomin och panikslagna misstag som äventyrar den. När Reinfeldts och Borgs förtroendesiffror ligger högt över oppositionsledarna Sahlins och Östros är det en av förklaringarna.
Men prosa och bruksanvisningar enbart vinner inga val, och är inte tillräckligt för att ett politiskt ledarskap ska vara framgångsrikt över längre tid. Nu handlar inte längre i första hand om den gångna mandatperioden, utan om den kommande.
Bruksanvisningar berättar om sånt som redan konstruerats och standardiserats. Ett valår kräver större originalitet; en friare tanke, en blick framåt. Alliansen behöver påminnas om det där med poesin.
Var är lyrikerna?

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg varnade i söndags för risken att alliansen börjar framstå som en trist och teknokratisk höger om den aldrig formulerar visioner och berättelser utifrån värden som ”jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar”.
Jag tror att det ligger mycket i det. Den återkommande oförmågan att ta tydlig ställning för den personliga integriteten, en av vår tids största liberala utmaningar, och den misstänkliggörande attityden i flera utspel inifrån partierna kring asyl- och flyktingpolitiken, har ökat den risken.
Liberalismen har tolkats på ett alldeles för snävt sätt, delvis bländats ut; grundläggande liberala instinkter har saknats i lägen när de varit som viktigast. För det har alliansen redan fått betala ett pris under mandatperioden, även om man inte skiljt sig stort från socialdemokraterna. Frågan är om man dragit slutsatser av det.

En del har även förklarat miljöpartiets uppgång med att alliansen gradvis, i förutsägbar blockpolitisk klinch med socialdemokraterna, tappat bort en idealistisk, fritänkande dimension i politiken.
Vill man förstå läget inför valet är just politikens idealistiska dimension, berättelserna bortom de tunga budgetposterna och stora strukturfrågorna, ingen dålig utgångspunkt.
Ofta avgörs val av små, ganska subtila väljarrörelser. Att fördjupa ett redan existerande stöd förändrar inte så mycket. Sitter spiken redan inslagen i väggen kan man under stort spektakel ändå damma till den med en slägga, men det ändrar ingenting.

Hur ser opinionen ut så här ett knappt halvår före valet? Moderaterna håller enligt de flesta mätningar sin historiskt sett höga nivå och har greppet i nästan alla förtroendemätningar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har det omvänt och vid historiska jämförelser fortsatt tungt. Slutsatsen ligger nära till hands att det är miljöpartiets uppgång och mittenpartiernas sammantagna tapp som förklarar de rödgrönas ledning, och att det är i det traditionellt grönsocialliberala gränslandet mellan regeringsalternativen som chansen för små, men avgörande väljarflöden är som störst.

Om alliansen tror att utbyggd kärnkraft, vägpaket, skattesänkningar för pensionärer, flerbarnstillägg och bensinpriser är den typ av frågor som – oavsett vad man anser om dem – kommer att vända väljarflöden från miljöpartiet till mitten blir det ett tufft uppvaknande i september. Då har man inte förstått att tolka opinionsmätningarna rätt, då har man tappat samhällskritiken. Blir alliansens framtoning för mycket teknokrati, nöjd förvaltning och traditionell valbudgetpopulism kommer man nästa mandatperiod att utgöra en stark opposition.

Förvaltningsfaran gäller även delar av valrörelsens mest centrala områden: jobben och välfärdssamhället. Oförmågan hos alliansen, på grund av intern splittring, att ta tag i komplexet kring socialförsäkringssystemens framtid, arbetsmarknadens regelverk och småföretagens villkor förstärker intrycket av en regering som börjat administrera mer än gestalta.

Alliansen talar gärna om välfärdssamhället. Men den vet inte för vilka socialförsäkringsprinciper den står (man borde ta entydig ställning för den generella välfärden).
Den vet inte vilken typ av arbetsmarknad den ska planera för (man borde våga öppna för en dansk flexicurity-modell anpassad till den nya, rörliga tjänste- och småföretagarekonomin). Den verkar inte beredd att fullt ut prioritera villkoren de företag som ska skapa jobben (man borde ge sänkta arbetsgivar- och egenavgifter förtur framför ytterligare jobbskatteavdrag) .

Regeringen kan vara nöjd med mycket som den genomfört sedan 2006: skattesänkningar som stärker låginkomsttagarnas egenmakt, nödvändiga reformer inom hela utbildningsväsendet, insatser för ökad valfrihet och högre kvalitet inom offentlig sektor, avskaffande av det förlegade apoteksmonopolet, upprättad arbetslinje, klok hantering av finanskrisen, förändringar som ger minskad byråkrati och regelbörda för företagen, stimulanser av tjänstesektorn, nya öppningar för arbetskraftsinvandring, en könsneutral äktenskapslagstiftning, stärkt demokratiprofil i biståndspolitiken – det har hänt en hel del.

Annat finns, som sagt, på minussidan. Många missförhållanden i samhället gör det berättigat att fortsatt tala om utanförskap och det glömda Sverige. Både oförmågan att ge svar i centrala framtidsfrågor och tendensen till teknokratisk framtoning delar alliansen med de rödgröna – som ännu mindre vet vad de vill. Men alliansen fick 2006, till skillnad från raden av socialdemokratiska minoritetsregeringar, mandat för utveckling av något nytt, inte administration av något statiskt. Ambitionen bör inte vara lägre den här gången.

I dokumentären ”When We Were Kings” om matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974 berättas om ett minnesvärt tal Ali en gång höll för studenter vid Harvard. ”Give us a poem!”, ropade en av studenterna plötsligt, ge oss en dikt. Alis korta svar har blivit klassiskt: ”Me. We.”
I dag besöker Fredrik Reinfeldt Umeå. Han kommer att följas av hela raden partiledare – prosaister allihop, ingen av dem lyriker. Det är en chans att lyssna till vällovliga, instruktiva bruksanvisningar. Men vi borde ropa något till dem också:
”Give us a poem!”

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Den förrädiska slummerfunktionen i debatten

Av , , Bli först att kommentera 8

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,